Du läser antagligen den här artikeln för att du tröttnat på att bråka med att packa ner den enorma boll som är värmejacka 90. Du har kanske också tröttnat på att värmetröjan blir lång i ärmarna och tycker att den väger för mycket i sammanhanget. Det här inlägget kommer inte ge dig några direkta köpråd kopplade till specifika produkter. Istället kommer vi att fokusera på vad du bör ha i åtanke och hur din tilltänkta värmejacka behöver fungera tillsammans med övriga plagg för att du ska kunna hålla värmen på postpasset en natt i januari.
Sida 9 av 18
För ungefär 15 år sedan fick jag höra ett påstående på radion om att Sverige (på den tiden) låg fem (5) år efter USA i utvecklingen av brott. Det vill säga att de problemen USA hade då, skulle Sverige få fem år senare. Om det finns någon substans i påståendet eller ej låter jag vara osagt, men ibland dyker det upp i huvudet på mig när jag läser eller hör om olika händelser i Sverige. När det gäller utlandsveteraner verkar det stämma i någorlunda. Där låg Sverige långt efter det stora landet i väst när det gällde att uppmärksamma de kvinnor och män som åkt iväg för statens räkning utomlands. I takt med att den svenska insatsen i Afghanistan fick dödsfall och skador efter strider ökade även kritiken mot hur lite samhället och, i synnerhet, staten gjorde för att omhänderta de som tjänstgjort utomlands. Johanne Hildebrandt blev en förkämpe som inte bara skrev böcker i ämnet, utan även (till synes) outtröttligt skrev debattinlägg om hur den enskilda soldaten borde bli bemött i samhället.
Sen dess har det hänt en del. Numera har Försvarsmakten ett veterancentrum som ansvarar för veteranfrågor. Förbanden har en veteransamordnare för att bistå i uppföljningen. Det upprättades ett minnesmonument för alla som tjänstgjort utomlands (oavsett myndighet) och numera är veterandagen den 29 Maj en allmän flaggdag. Jag vill påstå att vi har tagit igen och kommit till en punkt där USA var för fem år sedan. Nu när vi har etablerat den bakgrundsbeskrivningen, låt mig gå raskt vidare till det som den här artikeln egentligen ska behandla. Nämligen den utvecklingen som verkar komma nu som jag personligen helst vill slippa.
Likt USA börjar allt fler utlandsveteraner synas ute i samhället, antingen genom deras stundtals distinkta utseende (klädstil) eller genom att de bär titeln veteran i exempelvis debattinlägg. Fenomenet “as a veteran…” verkar ha kommit till Sverige och slagit sig in även i vår kultur. Detta är något som jag har tänkt på lite av och till när jag observerat hur f.d försvarsmaktsanställda med utlandsbakgrund för sig när de interagerar med civila utan militär bakgrund.
Det är ett debattinlägg som har fått mig att på allvar tänka över situationen, hur jag själv beter mig och i vilken riktning jag absolut inte vill att utvecklingen ska gå. Debattinlägget som fick stort genomslag, bland annat Överste Ulf Henricsson skrev under, är garanterat skrivet i all välmening, med en god intention. Men det är två (2) meningar som de hade kunnat avstå från att skriva, som ger hela inlägget en bitter eftersmak.
Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige.
Vid en första anblick framstår de här meningarna inte som något särskilt. Börjar vi däremot granska vad som egentligen står finns det en underliggande ton som borde få de flesta, oavsett politisk inriktning, att reagera. Först och främst argumentet “vi har till skillnad…” vittnar om den eller de som skrivit insändaren ser på sig själva jämte övriga i samhället. Att baserat på tidigare åtaganden i livet har vissa människor tolkningsföreträde i en specifik fråga. Det är ett dubbeleggat svärd först och främst. Om exempelvis en företrädare för att främlingsfientligt parti har genomfört utlandstjänst, blir den personens åsikter mer legitima då? Är en person som aldrig genomfört någon form av militär grundutbildning diskvalificerad från att ha åsikter eller driva politiska frågor om försvarsmakten och dess verksamhet? För mig är svaret bestämt nej på båda frågorna. Även om vi tillskriver värde i en persons bakgrundshistoria när vi lyssnar på vederbörande, är det i grunden budskapet som är viktigt. Taktisk.se bygger på just den tanken, att det är budskapet som är viktigt och inte personen eller personerna som sänder ut budskapet.
Den andra meningen bär även den med sig högtrevande toner som antyder att vi som veteraner återigen har tolkningsföreträde vad som är “svenskhet”. Och om vi inte håller med om definitionen är det ett hån mot oss i första hand, och Sverige i andra hand. Även om “oss” innefattar de som skrivit under, är inläggets princip att Sveriges utlandsveteraner inte står bakom vissa partiers budskap. Det framstår som att alla Sveriges veteraner är en homogen grupp som tycker lika. Vilket vid en snabb anblick kan verka rätt och riktigt, men som inte håller när vi skrapar på ytan. För precis som Försvarsmakten ska spegla samhället i sin personal, kommer personalen ha olika åsikter när det gäller en rad frågeställningar. Politiskt finns hela spännvidden representerad (sånär som på de yttre falangerna mig veterligen). Vilket är helt i linje med hur Försvarsmakten ska vara, öppen för alla som värnar skyddet av nationalstaten Sverige oavsett politisk eller religiös inriktning.
Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet.
– John Stuart Mill (Om Friheten)
Jag vill förtydliga att det här inte är kritik mot inläggets budskap i sig, eller mot de individer som skrivit under. Budskapet är hedervärt i grunden och alla har rätt till sin yttrandefrihet. Det är de två meningarna som jag nämnt tidigare som sticker ut och tillsammans med andra strömningar bland utlandsveteraner som får mig att se med viss oro på utvecklingen de närmsta åren. Om vi som grupp börjar sätta oss själva i främst rummet och värderar våra åsikter framför gemene man baserat på vår tjänstgöring riskerar vi att på sikt alienera oss från samhället. Det samhälle vi så ivrigt framhäver att vi skyddar varje dag vi vaknar (mer om det i ett framtida inlägg).
För en del innebär grundutbildningen en resa till en annan del av landet, och som vid alla andra resor innebär det att packa en resväska. Mer ofta än sällan har rekryten med sig mer än vad hon eller han verkligen behöver för sina första veckor på grundutbildningen. Det händer att det kommer rekryter med resväskor fulla med civila kläder av alla dess slag. Ett par dagar in inser de flesta att de inte kommer ha möjlighet att använda sina medsläpade klädesplagg och att de bara tar onödig plats i den redan belamrade skåpet. Precis som med inlägget om att packa för din första mission kommer det här inlägget kort beröra vad du som ny rekryt behöver ha med dig, vad som är “nice” och vad du kan lämna hemma.
Byxbälte GBG, namnet på det byxbälte som Försvarsmakten tilldelar sin personal. Ett byxbälte som har tillräckligt många år på nacken att marknadsföras på överskottsbolag tillsammans med övriga uniformspersedlar som tillhörde m/59 uniformen. Visst är det på det viset att ett byxbälte i sin renaste form inte behöver uppdateras något nämnvärt under årens lopp, förutsatt att behovet hos brukaren inte förändras. Vilket man kan påstå att det nu har gjort. Skapat i en tid där soldaten på sin höjd hade en kniv i bältet ser vi nu hur soldater förväntas kunna bära pistoler, knivar, ficklampor och multiverktyg i byxbältet och samtidigt hålla byxorna uppe. Problemet är att bältet inte är konstruerat för att varken fördela eller bära upp den här extravikten som uppstår. Det som istället händer är att byxbältet vrider sig för att det är tillverkat i textil, själva låsmekanismen i bältesspännet klarar inte av att hantera den dragkraft som uppstår när brukaren hänger på sig ett lårhölster med pistol och bältet är smalt vilket kan innebära ett obehagligt koncentrerat tryck framförallt vid höfterna.
För ett tag sedan publicerade jag en bild på ett minneskort, det dök upp kommentarer som önskade att minneskortet skulle bli nedladdningsbart. Sagt och gjort, nu finns minneskortet i både PDF och opendocument-format tillgängligt för nedladdning. Det är möjligt att det kommer fler minneskort framåt i tiden med något mer nischade inriktningar, men tills dess håll tillgodo. Återkoppling på minneskortet tas tacksamt emot via mail, instagram eller i en kommentar här på sidan.
Redan när monumentet upprättades 2013 väckte monumentet upprörda känslor hos en del av landets veteraner. Monumentet likställdes med en “kotte” och det var tydligt att det, i alla fall för försvarsmaktens veteraner, inte var ett resultat som människor hade sett framför sig. Att försvarsmaktens veteraner var mest upprörda är kanske inte märkligt när det var just Försvarsmakten som fick uppdraget att uppföra minnesplatsen. Detta fick troligen en del att se framför sig monument liknande de som står i London eller Washington, vilka är av en helt annan karaktär och som tydligare karaktäriserar de kvinnor och män som utkämpat olika slag för respektive nation och från olika truppslag.
Minnesmonument i London
Identitet (senlatin ideʹntitas ’identitet’, till idem), självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ.
Källa: Nationalencyklopedin
Identitet, ett ord som nu mer än någonsin verkar forma vår vardag. Den diskuteras kontinuerligt i media inbakat i uttryck som “identitetspolitik” och “könsidentitet”. Människans jakt på identitet är välstuderad inom beteendevetenskapen (psykologi och sociologi) och vår önskan att förstå oss själva, och andra, är sannolikt en bidragande faktor till att boken “omgiven av idioter” blev en sådan försäljningssuccé trots avsaknaden en vetenskaplig grund. Det är troligen jakten på den egna självbilden och önskan att uppfylla den som lockar en del individer till organisationer som Försvarsmakten.
“Dottern ringde, hon hade jobbat och hon ringde och var arg och förgrymmad. Det hade hänt en incident på regementet där man hade ifrågasatt, hon var inte med i detta, men soldater ifrågasatte en instruktör: – Har du varit i utlandstjänst? Nej, det hade han inte. – Då lyssnar vi inte på dig, svarade de. Alltså de som börjar i arbetet idag kan drabbas av dessa problem och det drabbade vår dotter omedelbart så fort hon börjat. Det var många som sa till henne när hon försökte instruera om något: – Jamen, så gör vi inte därnere eller därute. De har gjort kanske 3–4 missioner själva och hon har aldrig varit ute så hon känner att det är nödvändigt.”
Citat från Rapport I Anhörig och Soldat – Soldatens Motiv och Anhörigas Respons på Beslut om internationell Militär Insats Oro, saknad och längtan
Texten ovan är hämtad ifrån rapporten “Anhörig och soldat” som publicerades i år från Högskolan i Kristianstad. Rapporten är en (1) av fem (5) rapporter som behandlar ämnet utlandstjänstgöring och anhöriga. Det kan inledningsvis verka märkligt att inleda ett inlägg om erfarenhet med ett utdrag från en rapport som veteraner och anhöriga. Men det är just den här biten text som på nytt väckte tankar kring just det här med hur vi värderar erfarenhet i Försvarsmakten. För den händelse som beskrivs är inte på något sätt unik för det regementet, vid just den tidpunkten eller kopplat till enbart de involverade individerna där och då. Snarare är det här en återkommande berättelse från flera förband i takt som började dyka upp mer frekvent när Sverige gick från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar. Det lyfts på officersutbildningarna (några av dem i alla fall), i befälsrummen och har även lyfts i Officerstidningen kopplat till en incident med skjutgränser.
Garmin Foretrex 401 har varit något av en standard bland militär personal när det gäller en handledsburen GPS. Jag har använt 401:an sedan 2011 för både verksamhet i tjänsten i form av snabb loggning av koordinater och riktningar. Därtill har den tillsammans med ett pulsband fått fungera som en större löparklocka. Sju (7) år senare fungerar den fortfarande ypperligt och den enda nackdelen som jag identifierade var den korta batteritiden. Garmin Foretrex 401 kunde bokstavligt talat äta batterier på löpande band, vilket inte var optimalt i områden där tillgången till batterier kunde vara snål. Därav var det dags att uppgradera till nästa modell, Foretrex 601.
Enhet, handledsband med förlängare, usb-kabel
“Jag tror att det är för att jag ser upp till de som är bra och duktiga, och de har ju någonstans tagit sig igenom en officersutbildning. Jag tänker ju inte på att det är erfarenhet och massa andra utbildningar vid sidan om, utan man tänker att man blir en officer efter den här utbildningen. Alltså så där krasst liksom, så det är väl mycket det tror jag. /…/ Sedan så tror jag att jag förväntar mig det för att man säger att det är en av Sveriges bästa ledarskapsutbildningar och de två första veckorna är man väldigt noga med att trycka på det.”
Citatet ovan är hämtat från studien “Jag är inte en kvinnlig kadett. Jag är en kadett på Karlberg“. Citatet i sig sticker inte ut från vad jag har hört tidigare från nyexaminerade kolleger från landets olika officersskolor (såväl OP som SOU). Väldigt ofta kommer de in på att de saknat en konkret ledarskapsutbildning, en kurs som uttryckligen skulle behandla ledarskapet i såväl teori som praktik och göra dem till ledare. Jag klandrar dem inte för att de har den här typen av höga förväntningar på officersutbildningen. Faktum är att det är på de här premisserna som Försvarsmakten tillsammans med Försvarshögskolan har marknadsfört framförallt officersprogrammet.
