Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

En dag att minnas

Egentligen var tanken att kvällens artikel skulle göra lite väl valda nedslag i den nyligen publicerade årsredovisningen från Försvarsmakten. Men just nu sker en händelseutveckling som är av betydligt viktigare slag. När detta skrivs har den ryska presidenten precis hållit ett, till synes inspelat, längre tal till den ryska nationen om hur han uppfattar att omvärlden ser på Ryssland, och varför Ukraina är ett hot mot Ryssland som nation och stat. Talet osade inte bara sovjetromantik och en vurm för Lenin som någon form av fader till ett stabilt system. Det bestod också utav förvirrad historierevisionism, konspirationsteorier och ett tydligt budskap att de forna sovjetstaterna inte under några omständigheter förtjänat någon form av självständighet.

I all väsentlighet blev det tydligt att Putin troligtvis ser sig vara på toppen av sin karriär och att det nu är läge att etablera Ryssland som stormakt vis-a-vis USA. En återgång till kalla kriget där övriga stater i Europa bara var spelbrickor för stormakterna att köra sitt race med. Här finns inget utrymme för en liberal världsordning utan det är kall realism och ett nollsummespel som gäller. All form av säkerhet som övriga länder har byggt sedan Sovjetunionens fall förefaller enligt Putin ha drabbat Ryssland negativt och för att den ryska nationen ska kunna återfå sin styrka måste alla andra göra avkall på sin politiska frihet och militära förmåga.

Genom att använda USA genom Nato som den stora fienden söker Putin rättfärdiga ett angrepp mot Ukraina. Det här angreppet ser nu ut att bli verklighet genom det erkännande och samarbetsavtal som han nu tecknat med de två “utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk. Där det förr fanns en ljusning om att inte söka konflikt med väst verkar kortspelet utvecklat sig på ett sådant sätt att den ryske presidenten ser det som fördelaktigt att ge sig in i en större väpnad konflikt med sitt grannland. En del av mig tror att detta till del beror på den stundtals sviktande uppslutning som varit kring Ukraina gällande krigsmateriel, dels genom vissa uttalanden där exempelvis USA tydligt signalerat att man inte är villig att skicka amerikansk trupp in i Ukraina, utan avser att svara med andra medel (troligtvis ekonomiska). Därtill att västs ambassader flyttats västerut bort från Kiev visar att få länder verkar villiga att agera som “mänskliga sköldar”. Detta tippar riskkalkylen i favör för en rysk offensiv in på djupet i Ukraina, trots skytteltrafiken med pansarvärnsvapen från väst.

Men där diskussionen fokuserat på Ukraina och vad Ryssland vill uppnå med såväl en buffert mot Nato som återta stormaktstiteln har vi egentligen inte fullt ut diskuterat varför det i sådana fall skulle stanna där. Även om Ukraina skulle införlivas i den ryska sfären kommer Nato fortsatt vara angränsande till Ryssland genom de baltiska staterna. Och varför dra gränsen där när du har en rysk enklav i form av Kaliningrad som är sårbart? Med den argumentation som förts finns det egentligen inga bortre gränser för hur långt Ryssland i sådana fall måste gå för att uppnå sitt mål om en säkerhetsbuffert. I själva verket handlar det om att lösa upp såväl Nato som EU som organisationer och splittra all form av sammanhållning bland de mindre staterna som kan tänkas hota maktfördelningen. En klen tröst i sammanhanget är att teorin säger att för eller senare kommer de mindre staterna, likt schimpanserna eller råttorna, alltid att gadda ihop sig för att slå ner den stora staten.

Så var lämnar det oss i Sverige? I årsredovisningen från Försvarsmakten beskriver vi inte bara hur vi utbildat ukrainsk militär personal och på olika sätt stött Ukraina. Vi berättar även hur vi deltagit i den ukrainska övningen Joint Endeavour 21 med personal ingående i såväl ukrainsk brigadstab som ingående i ett brittiskt skyttekompani. Därtill har vi haft en hög svansföring med svensk personal på hög nivå som besökt Ukraina för att prata om hur vi stödjer landet på olika sätt. Därtill bjöd vi in landet att delta i kommande FMÖ23. Men vad är det i sak värt i detta nu? Och vad innebär det i sak för våra egna samarbeten som tar sig liknande uttryck? Vid en liknande retorik och truppkoncentration mot oss eller Finland, kommer andra nationer att agera för vår sak militärt eller förledas in i vad som nu framstår som ett diplomatiskt skådespel där ingen kanske riktigt trodde att det fanns en lösning till att börja med?

Just nu verkar vi i den demokratiska sfären av världen misslyckats med att skapa avskräckning inom samtliga domäner, såväl de politiska som militära. Vi har länge pratat om sanktioner samtidigt som det har investerats i gasledningar. Vi har pratat om hur Ryssland notoriskt fuskat med doping i idrott men tillåtit landet att fortsatt delta i idrottsevenemang. Det senare trots att vi vet hur dessa framgångar används som symbolik för den ryska nationen och dess kamp mot den onda omvärlden (det senaste fallet med den ryska konståkerskan visar tydligt på detta). Först nu verkar exempelvis Storbritannien vaknat upp och börjat ifrågasätta den gräddfil som den ryska eliten haft för att bosätta sig i landet.

När allt kommer omkring verkar vi, likt som med Kina, helt misslyckats med att stävja en negativ säkerhetsutveckling när dessa krockat med egna nationella ekonomiska intressen. Det är tydligt att diplomati är svårt, och vi har inte gjort det lättare för oss själva genom åren. Tyvärr verkar det ukrainska folket vara de som nu får betala det högsta priset för vår naivitet.

Bild: Nordefco

Stridsuniform m/23

Efter 7 år av arbete har nu projektet med Nordic Combat Uniform (NCU) resulterat i en kontraktsskrivning. Det norska företaget Oskar Pedersen AS tar hem kontraktet som beräknats till ett värde av ca 4,4 miljarder svenska kronor (425 miljoner euro). Eller för att bryta ner det i mer begripliga summor, strax över 16 000kr per system. Med sig tar de en rad underleverantörer som alla bidrar med sina respektive produkter. Grekiska Siamidis som tillverkar uniformerna, multinationella W.L Gore & Associates GmbH som levererar tyget till uniformen, norska Aclima som står för underkläder och svenska Woolpower som står för underställ. Av bilderna att döma och de filmklipp som publicerats ger det hopp om att systemet kommer leverera det som majoriteten av brukarna önskar. Jag skriver majoriteten eftersom det alltid finns några som är missnöjda av olika anledningar och att det sannolikt kommer finnas lösningar som inte är 100% för allas behov.

FIR: Velocity Systems Jungle Butt pack

Stridsselen är på väg tillbaka in i finrummet. Det märks såväl nationellt som internationellt då allt fler ser att framtidens konflikt mellan stater kommer, för soldaten, skilja sig markant ifrån hur de internationella insatserna i Afghanistan, Irak och Afrika sett ut. Kanske inte helt oväntat börjar titta tillbaka på infanterisoldaten under andra världskriget och vad denna bar med sig för att skapa uthållighet. Därtill finns det lärdomar att dra från konflikten i östra Ukraina (som utvecklats till ett ställningskrig med skyttegravar).

Uppsättningen av dagens personliga utrustning i Försvarsmakten medger just nu inte att soldaten bär med sig förstärkningskläder i sin stridsutrustning. Där har “butt packs” en vital roll att spela.

FIR: Black Diamond Cosmo 300

Under åren har Försvarsmakten gått från att knappt tilldela dugliga ficklampor till att förse personalen med robusta pannlampor från erkända tillverkare. Men trots det kan tillgången vara trytande och du som individ vill kanske införskaffa en egen pannlampa för att täcka behov i såväl tjänsten som privat. Cosmo 300 från Black Diamond kan vara just den pannlampan du letar efter.

Black Diamond Cosmo 300 i förpackning.

Tänk på barnen

Den senaste veckan har varit minst sagt turbulent. Rapporter om landstigningsfartyg, drönare och truppförflyttningar har duggat tätt i svensk samt internationell media. Inte minst sociala medier har kokat och den annars så avskärmade försvarstwitter har fått en anstormning av nya följare, vanliga medborgare som är oroliga för det som sker. Och så här med lite distans till allt som hände förra veckan är det tydligt att media i allmänhet och sociala medier i synnerhet bidragit till den upplevda turbulensen. Analyserna har varit många och stundtals ytliga, i andra fall har analyserna varit djupa men svåra att ta till sig utan någon form av förkunskap. Kvällspressen bjöd även på rubriker i stil med “så här kan en rysk landstigning av Gotland se ut”. Mitt i allt det här fanns det en grupp som initialt inte syntes. Barnen.

Strumpor – en kort genomgång

För att vara en myndighet som spenderar mycket tid (och många mil) med att använda fötterna, pratar vi väldigt lite om strumpor. Kanske för att det oftast är ett plagg vi är uppväxta med att ta för givet, som alltid har funnits i någon form och som på något magiskt sätt alltid finns i garderoben eller byrålådan. Men en dålig strumpa kan göra en bra känga outhärdlig att bära. Hur ska man tänka om man har tröttnat på knästrumpa stålgrå eller för den delen får en snål tilldelning?

Det finns idag ingen brist på tillverkare av strumpor för olika ändamål, framförallt inte när det gäller idrott- och friluftsverksamhet. Alla har sin blandning av olika material där det kan snabbt bli förvirrande kring vad som är likvärdigt eller bättre än redan tilldelad utrustning.

Mögliga kadettboenden

Årets sista frågestund på Instagram bjöd på en riktig surdeg. Nämligen mögliga kadettboenden. Något som inledningsvis var koncentrerat till MHS Karlberg blev snabbt ett betydligt större problem när flera nuvarande och tidigare kadetter hörde av sig om berättelser från olika orter som Halmstad, Enköping och Uppsala med liknande berättelser. Därutöver började kadetter berätta om de återkommande problem som uppstått med “tillfälligheten”, det vill säga det containerboende som upphandlades för att husera kadetter medan renovering och nybyggnation på Karlberg pågick.

Överlevnadssats för det nationella försvaret

Efter artikeln om SERE ur ett nationellt perspektiv slog det mig att det kunde vara läge att visa upp hur det det nationella fokuset kan se ut rent utrustningsmässigt. Alla som tjänstgjort internationellt under de senaste 10 åren har troligtvis stött på olika typer av undsättningsfickor. Antingen den av Försvarsmakten tilldelade som innehöll allt ifrån kondomer till signalduk, eller förbandets egen ihopplock av olika saker som kan vara bra att ha i en nödsituation.

I en nationell kontext behöver innehållslistan inte vara särskilt annorlunda ifrån den internationella. Samtidigt ska vi dra nytta av att vara på hemmaplan och således skala bort vissa saker samt tillföra andra. Den lösning som jag presenterar i den här artikeln är till del inspirerad av personal vid Försvarsmaktens överlevnadsskola, jag tar således inte på mig “cred” för lösningarna. Den är även utformad utifrån att överlevnadsfickan ska gå att till huvuddel skapa med materiel som redan finns tilldelad eller som kan tilldelas med enklare inköp av exempelvis kvartermästaren. Vidare vilar den på grunden, även om det skulle funka utan, att individen har en kniv på sig. Slutligen att individen ska kunna bära utrustningen i en armficka på en stridsskjorta för att säkerställa att utrustningen alltid följer med så länge individen har sina kläder på sig.

Kitet innehåller från vänster: Eldstål, signalspegel med fasttejpade rakblad, dyrkar, kompass, spole med ståltråd, synål, klortabletter, tamponger, säkerhetsnålar, ca 5m reflekterande snöre, liten lysstav.

Året som gått – 2021

Så har snart ytterligare ett år passerat förbi. Likt förra året starkt färgat av pandemin med fortsatt inställd eller anpassad verksamhet. När vi väl började ana en ljusning och restriktionerna inom myndigheten precis börjat släppa fick vi återigen bevittna hur en virusmutation började sprida sig över världen med nya restriktioner som följd. Som lök på en rutten lax har vi även under vintern fått följa hur Ryssland samlat allt fler militära förband vid den Ukrainska gränsen. Så om man tyckte att både 2020 och 2021 startade lite väl spännande ser även starten på 2022 ut att kunna bli onödigt spännande, åtminstone för Europa.

För taktisk.se har året varit en bergochdalbana där året inleddes med en paus ifrån all aktivitet för att ladda upp batterierna. Vilket återupprepades under en kortare period under hösten. De här pauserna har varit behövliga för att skapa lite distans till den här “verksamheten”. Just nu ligger det en del saker i produktionsröret som jag har haft ambitionen att slutföra under året men som av olika anledningar inte slutförts. Alla önskemål om artiklar, nedladdningsbara produkter och liknande finns sparade på min disk för bearbetning när tillfälle uppstår.

Under början av året låg fokus på att förklara FPAN, hur nämnden är uppbyggd, vad den har för mandat och varför vissa utfall blir som de blir när det gäller exempelvis kränkningar. Med anledning av det som nu skett i Enköping är artiklarna rekommenderad läsning för att få en uppfattning om vad utfallet kan bli. Det är med en viss bitterhet jag konstaterar att den artikel som uppnått flest läsningar under 24 timmar blev en artikel om kränkningar. Det är för mig tydligt att vi behöver hitta alternativa vägar som inte enbart stavas utbildning och seminarium. Vi kan helt enkelt inte utbilda bort ett beteende som ses som legitimt av individen, och som tillåts fortgå genom att problemet skjuts vidare i organisationen.

Cyberförsvar är totalförsvar

Sedan Försvarsmakten upprättade cybersoldatsutbildningen förra året har det uttryckts såväl förvåning som kritik mot att utbildningen är en värnpliktsutbildning och att därmed mycket värdefull kompetens försvinner bort från Försvarsmakten och ut i samhället. Kritiken förefaller bygga på tankegångarna att myndigheten inte ska lägga tid eller pengar på att förse samhället med kompetens. Hade det handlat om lastbilschaufförer eller säkerhetspersonal så hade kritiken ur mitt perspektiv varit befogad. När det däremot gäller det IT-säkerhet och framförallt cyberförsvar ligger det i Försvarsmaktens intresse att tillse att det finns kompetens ute i samhället. För även om Sveriges militära del rankar högt när det gäller cyberförsvar, blir det inte mycket värt om övriga samhället inte uppnår samma nivå. Cyberförsvar är således en totalförsvarsfråga och ska hanteras därefter.

Källa: https://ncsi.ega.ee/country/se/

I regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2022 framgår det att myndigheten ska återrapportera en separat analys om cyberförsvarsförmågan, inkluderat förmågan till offensiva och defensiva operationer. Jag vill hävda att det här är något som varje svensk myndighet i framtiden måste kunna återrapportera, likväl som att varje kommun måste åläggas att kunna redovisa hur de omhändertar skyddet av sin verksamhet i cyberdomänen. Anledningen till detta är att cyberdomänen inte bara skär igenom samtliga domäner i den militära sfären, utan även återfinns i den civila. Attacker likt den mot Kalix kommun får inte bara konsekvenser för det civila samhället utan kommer oundvikligen även att spilla över på den militära delen, precis som att attacker mot den militära sfären kan komma att påverka den civila. Det här har blivit ytterst tydligt under pandemin där Försvarsmakten har förväntats, av såväl civilsamhället som det politiska skiktet, kunna stödja med större mängder resurser. Ett stöd som framförallt skapat extra belastning på en redan begränsad resurs, personalen.

Bild: Schematisk bild över operationsmiljön med den fysiska miljön (rymd, cyber, luft, sjö och mark) samt den kognitiva (beskriven i DGO som informationsmiljön).

Det nyligen upprättade Centret för cybersäkerhet är ett steg i att skapa ett koordinerat totalförsvar, däremot krävs det redan idag att såväl stat, regioner och kommuner som den enskilde medborgaren etablerar en attityd att cyberförsvar är något som berör envar. Framförallt kräver det en attityd att exempelvis IT-säkerhetschefer blir betydligt mer proaktiva på samtliga nivåer, och därutöver tilldelas resurser (framförallt personal) för att kunna vidta rätt åtgärder när angreppet är ett faktum. Vid omfattande cyberangrepp mot civil infrastruktur, oavsett nivå, kommer Försvarsmakten att, åtminstone indirekt, påverkas genom att samhället förväntar sig stöd för att snabbt åtgärda och återhämta ifrån angreppet. Även ett angrepp på lokal nivå riskerar att påverka lokala förbandschefer som behöver avsätta resurser från ordinarie verksamhet för att stödja civilsamhället.

I detta nu pågår ett angrepp mot ett svenskt mål som på sikt riskerar att skapa allvarliga avbrott i framtiden. Till skillnad ifrån fysiska angrepp i rymd, luft, sjö eller mark-domänen kan angrepp ske i cyberdomänen under lång tid utan att det detekteras av den som blir angripen. Precis som med pandemin kan det, när angreppet väl upptäcks, vara försent för att skydda sig och fokus behöver flyttas till skademinimering. Det kräver att vi gemensamt tar ansvar för försvaret av Sverige och tillsammans återbygger infrastrukturen när avbrottet är ett faktum.

Sida 10 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén