Den senaste veckan har varit minst sagt turbulent. Rapporter om landstigningsfartyg, drönare och truppförflyttningar har duggat tätt i svensk samt internationell media. Inte minst sociala medier har kokat och den annars så avskärmade försvarstwitter har fått en anstormning av nya följare, vanliga medborgare som är oroliga för det som sker. Och så här med lite distans till allt som hände förra veckan är det tydligt att media i allmänhet och sociala medier i synnerhet bidragit till den upplevda turbulensen. Analyserna har varit många och stundtals ytliga, i andra fall har analyserna varit djupa men svåra att ta till sig utan någon form av förkunskap. Kvällspressen bjöd även på rubriker i stil med “så här kan en rysk landstigning av Gotland se ut”. Mitt i allt det här fanns det en grupp som initialt inte syntes. Barnen.
För att vara en myndighet som spenderar mycket tid (och många mil) med att använda fötterna, pratar vi väldigt lite om strumpor. Kanske för att det oftast är ett plagg vi är uppväxta med att ta för givet, som alltid har funnits i någon form och som på något magiskt sätt alltid finns i garderoben eller byrålådan. Men en dålig strumpa kan göra en bra känga outhärdlig att bära. Hur ska man tänka om man har tröttnat på knästrumpa stålgrå eller för den delen får en snål tilldelning?
Det finns idag ingen brist på tillverkare av strumpor för olika ändamål, framförallt inte när det gäller idrott- och friluftsverksamhet. Alla har sin blandning av olika material där det kan snabbt bli förvirrande kring vad som är likvärdigt eller bättre än redan tilldelad utrustning.
Årets sista frågestund på Instagram bjöd på en riktig surdeg. Nämligen mögliga kadettboenden. Något som inledningsvis var koncentrerat till MHS Karlberg blev snabbt ett betydligt större problem när flera nuvarande och tidigare kadetter hörde av sig om berättelser från olika orter som Halmstad, Enköping och Uppsala med liknande berättelser. Därutöver började kadetter berätta om de återkommande problem som uppstått med “tillfälligheten”, det vill säga det containerboende som upphandlades för att husera kadetter medan renovering och nybyggnation på Karlberg pågick.
Efter artikeln om SERE ur ett nationellt perspektiv slog det mig att det kunde vara läge att visa upp hur det det nationella fokuset kan se ut rent utrustningsmässigt. Alla som tjänstgjort internationellt under de senaste 10 åren har troligtvis stött på olika typer av undsättningsfickor. Antingen den av Försvarsmakten tilldelade som innehöll allt ifrån kondomer till signalduk, eller förbandets egen ihopplock av olika saker som kan vara bra att ha i en nödsituation.
I en nationell kontext behöver innehållslistan inte vara särskilt annorlunda ifrån den internationella. Samtidigt ska vi dra nytta av att vara på hemmaplan och således skala bort vissa saker samt tillföra andra. Den lösning som jag presenterar i den här artikeln är till del inspirerad av personal vid Försvarsmaktens överlevnadsskola, jag tar således inte på mig “cred” för lösningarna. Den är även utformad utifrån att överlevnadsfickan ska gå att till huvuddel skapa med materiel som redan finns tilldelad eller som kan tilldelas med enklare inköp av exempelvis kvartermästaren. Vidare vilar den på grunden, även om det skulle funka utan, att individen har en kniv på sig. Slutligen att individen ska kunna bära utrustningen i en armficka på en stridsskjorta för att säkerställa att utrustningen alltid följer med så länge individen har sina kläder på sig.
Så har snart ytterligare ett år passerat förbi. Likt förra året starkt färgat av pandemin med fortsatt inställd eller anpassad verksamhet. När vi väl började ana en ljusning och restriktionerna inom myndigheten precis börjat släppa fick vi återigen bevittna hur en virusmutation började sprida sig över världen med nya restriktioner som följd. Som lök på en rutten lax har vi även under vintern fått följa hur Ryssland samlat allt fler militära förband vid den Ukrainska gränsen. Så om man tyckte att både 2020 och 2021 startade lite väl spännande ser även starten på 2022 ut att kunna bli onödigt spännande, åtminstone för Europa.
För taktisk.se har året varit en bergochdalbana där året inleddes med en paus ifrån all aktivitet för att ladda upp batterierna. Vilket återupprepades under en kortare period under hösten. De här pauserna har varit behövliga för att skapa lite distans till den här “verksamheten”. Just nu ligger det en del saker i produktionsröret som jag har haft ambitionen att slutföra under året men som av olika anledningar inte slutförts. Alla önskemål om artiklar, nedladdningsbara produkter och liknande finns sparade på min disk för bearbetning när tillfälle uppstår.
Under början av året låg fokus på att förklara FPAN, hur nämnden är uppbyggd, vad den har för mandat och varför vissa utfall blir som de blir när det gäller exempelvis kränkningar. Med anledning av det som nu skett i Enköping är artiklarna rekommenderad läsning för att få en uppfattning om vad utfallet kan bli. Det är med en viss bitterhet jag konstaterar att den artikel som uppnått flest läsningar under 24 timmar blev en artikel om kränkningar. Det är för mig tydligt att vi behöver hitta alternativa vägar som inte enbart stavas utbildning och seminarium. Vi kan helt enkelt inte utbilda bort ett beteende som ses som legitimt av individen, och som tillåts fortgå genom att problemet skjuts vidare i organisationen.
Sedan Försvarsmakten upprättade cybersoldatsutbildningen förra året har det uttryckts såväl förvåning som kritik mot att utbildningen är en värnpliktsutbildning och att därmed mycket värdefull kompetens försvinner bort från Försvarsmakten och ut i samhället. Kritiken förefaller bygga på tankegångarna att myndigheten inte ska lägga tid eller pengar på att förse samhället med kompetens. Hade det handlat om lastbilschaufförer eller säkerhetspersonal så hade kritiken ur mitt perspektiv varit befogad. När det däremot gäller det IT-säkerhet och framförallt cyberförsvar ligger det i Försvarsmaktens intresse att tillse att det finns kompetens ute i samhället. För även om Sveriges militära del rankar högt när det gäller cyberförsvar, blir det inte mycket värt om övriga samhället inte uppnår samma nivå. Cyberförsvar är således en totalförsvarsfråga och ska hanteras därefter.
I regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2022 framgår det att myndigheten ska återrapportera en separat analys om cyberförsvarsförmågan, inkluderat förmågan till offensiva och defensiva operationer. Jag vill hävda att det här är något som varje svensk myndighet i framtiden måste kunna återrapportera, likväl som att varje kommun måste åläggas att kunna redovisa hur de omhändertar skyddet av sin verksamhet i cyberdomänen. Anledningen till detta är att cyberdomänen inte bara skär igenom samtliga domäner i den militära sfären, utan även återfinns i den civila. Attacker likt den mot Kalix kommun får inte bara konsekvenser för det civila samhället utan kommer oundvikligen även att spilla över på den militära delen, precis som att attacker mot den militära sfären kan komma att påverka den civila. Det här har blivit ytterst tydligt under pandemin där Försvarsmakten har förväntats, av såväl civilsamhället som det politiska skiktet, kunna stödja med större mängder resurser. Ett stöd som framförallt skapat extra belastning på en redan begränsad resurs, personalen.
Det nyligen upprättade Centret för cybersäkerhet är ett steg i att skapa ett koordinerat totalförsvar, däremot krävs det redan idag att såväl stat, regioner och kommuner som den enskilde medborgaren etablerar en attityd att cyberförsvar är något som berör envar. Framförallt kräver det en attityd att exempelvis IT-säkerhetschefer blir betydligt mer proaktiva på samtliga nivåer, och därutöver tilldelas resurser (framförallt personal) för att kunna vidta rätt åtgärder när angreppet är ett faktum. Vid omfattande cyberangrepp mot civil infrastruktur, oavsett nivå, kommer Försvarsmakten att, åtminstone indirekt, påverkas genom att samhället förväntar sig stöd för att snabbt åtgärda och återhämta ifrån angreppet. Även ett angrepp på lokal nivå riskerar att påverka lokala förbandschefer som behöver avsätta resurser från ordinarie verksamhet för att stödja civilsamhället.
I detta nu pågår ett angrepp mot ett svenskt mål som på sikt riskerar att skapa allvarliga avbrott i framtiden. Till skillnad ifrån fysiska angrepp i rymd, luft, sjö eller mark-domänen kan angrepp ske i cyberdomänen under lång tid utan att det detekteras av den som blir angripen. Precis som med pandemin kan det, när angreppet väl upptäcks, vara försent för att skydda sig och fokus behöver flyttas till skademinimering. Det kräver att vi gemensamt tar ansvar för försvaret av Sverige och tillsammans återbygger infrastrukturen när avbrottet är ett faktum.
I maj gick det ut ett direktiv från ledningsstaben (LEDS) för att inrikta Försvarsmaktens kommunikation under innevarande försvarsbeslutsperiod (2021-2025). Direktivet, vars uttalade syfte är plotta den långsiktiga planen för Försvarsmaktens kommunikation, är intressant att titta på utifrån hur Försvarsmaktens kommunikation fungerat hitintills. Förutom att ta stöd i Försvarsmaktens strategiska inriktning (FMSI) samt ange övergripande målsättningar för kommunikationstjänsten, innehåller direktivet även en övergripande beskrivning om informationsarenan och var fokus ska ligga under perioden samt vem som är ansvarig för vilket område.
Den här artikeln är en förlängning av en kortare twitter-tråd jag skrev om hur Försvarsmaktens kommunikation förefaller ha en tyngdpunkt mot varumärkeskommunikation vilket inte bara skapar en obalans i kommunikationen externt och internt, det medför även att vi har, och kommer fortsatt att ha, svårt att uppnå en trovärdig och effektiv verkan i informationsmiljön.
Under försvarsbeslutsperioden har kommunikationen aktivt bidragit till Försvarsmaktens utveckling, tillväxt och operativa förmåga.
FM2021-17:26 HKV LEDS Direktiv – Inriktning Försvarsmaktens kommunikation 2021-2025
Så har det hänt igen, nästan på årsdagen efter rapporteringen kring händelserna på K 3 i Karlsborg kablades en ny händelse ut i etern. Den här gången är det ledningsregementet som står i centrum efter att ha skickat hem samtliga värnpliktiga (över 500 stycken) med anledning av en rad incidenter där såväl befäl som värnpliktiga behandlat andra värnpliktiga illa. När man lägger örat mot rälsen framgår det mycket kretsar kring en individ samt ett kompani. Men det är inte det som kommer behandlas i den här artikeln. Utan det jag vill lyfta fram är hur snabbt tyngdpunkten i diskussionen försköts ifrån huvudsak (olämpligt beteende och kränkningar) till bisak (brist på mat och sömn), och hur detta i sig visar varför vi fortfarande har problem inom myndigheten med den här typen av beteenden.
It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.
J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers
Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]
Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.
Nedanstående data är hämtad ifrån Plikt- och prövningsverket under 2021. Det har sedan informationen hämtades utkommit en revidering vilket innebär att vissa befattningar inte helt stämmer med nuvarande kravprofil. Syftet med offentliggörandet av kravprofilen är att dels ge en rimlig chans till fysiska förberedelser för alla som ska mönstra, dels för att väcka intresse för alla de befattningar som ligger utanför den normala intressesfären.
Vissa befattningar i listan är just nu inte öppna för värnpliktiga (exempelvis kustjägare), de finns däremot med i listan över kravprofiler och har därmed tagits med. Befattningar som är fetmarkerade genomför utökad mönstring innan påbörjad utbildning.