Under gårdagen publicerade Markstridsskolans stridsteknikavdelning ett inlägg där de förklarade varför rödpunktssiktet bör monteras på ett föreskrivet sätt. Innehållet i inlägget är utan tvivel korrekt och riktigt. Rödpunktssiktet ska inte placeras längst fram på rälsen, och främre skyddslock bör vara monterat för att kunna skydda (som en skärm) linsen från regn och snö från ovan. Men ändå sker det. Det som är intressant med inlägget är två saker. För första tonen som läggs an i texten;
Det är inte tufft eller föregångsmannamässigt att använda utsliten och söndrig materiel, det är den lates lösning.
Den förutsätter att soldaten (ordet soldat kommer i den här texten även innefatta specialister och officerare) medvetet använder trasig utrustning och materiel för att soldaten antingen är för lat att åtgärda problemet, eller för att upprätthålla en viss “image” utåt. Samtidigt har sannolikt personen bakom inlägget själv upplevt att fått tilldelat sliten utrustning på förrådet. Uniformer som är lappade på flertalet ställen, eller har vederbörande redan glömt bort den tidigare problematiken med skaljackor där ytskiktet släppte från fodret. Att byta på förrådet kunde likväl innebära att du fick ut en jacka i sämre skick än den du lämnade ifrån dig. Med det i åtanke finns det fog att vända blicken inåt i organisationen och analysera hur logistiken och förrådstjänsten fungerar. Hur ser tillgången ut för materielen? Finns förklaringen där varför soldaten går runt med sliten eller trasig utrustning?
Ett sidospår i logistikspåret är tillgången till förbrukningsmateriel. För även om kvartermästaren (KVM) eller teknisk chef (TC) skulle kunna sitta på ett lager av allehanda reservdelar (skyddslock av olika modeller, alla olika batterityper som krävs, hygiensatser etc) finns det en begränsning i tillgänglig last- och förvaringsyta. Framförallt ute i fält. Där borde frågan vara om utrustningen är korrekt utformad för verksamheten, om vi behöver medföra ett brett spektrum av mindre förbrukningsprylar när vi lämnar regementet eller flottiljen? Vi kan givetvis säga att det är KVM eller TCs huvudvärk att få den ekvationen att gå ihop, och byta ut dem om de inte klarar att lösa uppgiften. Men det är en kortsiktig lösning som på längre sikt sannolikt kommer generera en hastigt degraderad arbetsmiljö och vakanser på nyckelbefattningar.
Med det här i åtanke går vi in i det andra problemet jag ser med inlägget, nämligen att inhämta förståelse varför truppen hanterar materielen som den gör. Till att börja med är “uppochnervända” skyddslock inget nytt påhitt. Snarare en företeelse som funnits sen rödpunktssikten delades ut på bred front inom försvarsmakten. Därför blir jag något konfunderad att MSS inte nåtts av någon “logisk förklaring” till varför soldaten väljer den här lösningen. Under minst 13 år har alltså MSS inte fått in information om varför soldaten använder utrustningen på ett visst sätt. Det här understryker inte bara behovet av att avvikelserapportera mer, utan även behovet av att förbandens vapenofficerare inhämtar information mer aktivt och delger den till MSS. Istället väljer MSS, i sann Försvarsmakts anda, att ta tag i problemet genom att inledningsvis skälla på personalen för att de gör fel (helst i förebyggande syfte), och sen utbilda i tron om att detta kommer åtgärda problematiken. Den här metodiken appliceras alltjämt på allt från riskutbildning för förarbevis till hantering av hemliga handlingar. Utgångspunkten är någonstans att soldaten är oförmögen till att fatta beslut, på gränsen till illvillig.
Världen över modifierar soldater materiel, den svenska försvarsmakten är inget undantag även om vissa möjligtvis skulle vilja önska det. Våra soldater klipper av resårband på uniformsbyxorna, klipper av ärmar på fältskjortor, modifierar kroppsskydd genom att kapa av “skrevflärpen” eller målar röda kors på sjukvårdsfickor. Samtliga är fullt medvetna om att de inte får modifiera utrustningen och att det kan medföra disciplinåtgärder. Ändå gör de det. Varför?
Inom Försvarsmakten behöver vi bli bättre på att ställa frågan “Varför?”, innan vi går på och försöker korrigera oönskade beteenden. Genom att ställa frågan kan vi utröna om det finns utvecklingsbehov av utrustningen för att göra den mer ändamålsenlig och därigenom sannolikt stävja fortsatt modifiering på den specifika utrustningsdetaljen. För även om vi får spretande svar kommer vi även få en insikt i varför soldaten väljer att gör som hon eller han gör. Den insikten kan vi använda för att påverka beteendet i önskvärd riktning (alltså att sluta modifiera utrustningen). Här är nämligen forskningen tydlig, personer som är starkt övertygade om att de gör rätt kommer inte att ändra sitt beteende bara för att någon säger åt dem att göra det. Inte ens om det presenteras överväldigande bevis som motsäger deras övertygelse i frågan.
Är det något jag önskar mig att 2018 ska innebära för försvarsmakten, är det att vi internt ska bli bättre på att förstå varandra, de behov vi har och gemensamt hitta lösningar för att öka vår förmåga till väpnad strid.