Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

En tanke som följt mig under några veckor gav upphov till en längre utläggning på Instagram om hur lätt det är att tappa greppet över en övning eller liknande, och därmed glida utför långsamt tills det är försent att rädda upp situationen. Eftersom responsen formade en form av konsensus att vi behöver prata om det här kontinuerligt väljer jag att sammanställa det i en text även här på hemsidan.

Grunden kommer ifrån att begreppet “luficer-effekten” förekommer av och till, framförallt i samband med diskussionen kring SVT:s reportage om grundutbildningen vid K 3 i Karlsborg. Uttrycket har gått och blivit något av ett “mode-begrepp” likt “gråzon” och “hybridkrigföring” som kan användas lite löst och ledigt för att enkelt kategorisera en händelse. Här menar jag att vi behöver stanna upp och göra skillnad på en avhumaniseringsprojekt som pågår över tid, och ett agerande som skenade iväg under några dagar. Även om det senare kan vara ett resultat av en längre process som ledde fram till själva händelsen. Exempelvis att ett befäl valde att fälla en kommentar eller slå till en värnpliktig under ett moment.

Vi behöver vara betydligt mer medvetna om hur vårt agerande förändras över tid vid repetitiv verksamhet under en övningsvecka eller liknande. Där samma instruktör driver igenom samma moment under flera dagar med en större mängd övningstrupp. Det första och sista genomförandet kommer troligtvis skilja sig markant. Däremot är skillnaden dag för dag inte lika tydlig, framförallt inte för instruktören själv som befinner sig i situationen och som fokuserar på att maximera uteffekten för att skapa en så bra övning som möjligt.

Det här kan givetvis vara såväl positivt som negativt då smärre förändringar kan bidra till att optimera utbildningen. Samtidigt kan vi, i vår vilja att optimera, även göra övningen sämre och i den processen blir skillnaden hårfin mellan vad som är ett föredömligt agerande, och vad som är ett undermåligt. Det behöver i sig inte nödvändigtvis innebära att luficer-effekten “kickat in” och att människor gett sig hän till sina mörka sidor.

Det är av vikt att övningsledare och instruktörer inte lämnas ensamma under längre perioder utan någon form av interaktion med kolleger där tankar och planer kan ventileras. Inte för att de nödvändigtvis kommer att begå “onda handlingar” för att de är ensamma och ingen kontrollerar dem, utan för att det behövs någon som inte är kognitivt urladdad efter en lång dag med stationsövningar som kan hjälpa till att bibehålla kursen mot utbildningsmålet.

Jag tror att vi helt enkelt tar för lätt på den psykiska belastningen av att genomföra något så “banalt” som att stå en dag på skjutbanan. Det är helt enkelt en större anspänning än vad de flesta kanske tror först. Det blir kanske något mer självklart när vi lägger in faktorer som okända människor, skarpladdade vapen och ett ansvar för säkerheten. Inte bara för de värnpliktiga, utan även allmänheten och sig själv.

Med en annalkande tillväxt av värnpliktiga tillsammans med en brist på befäl finns det fog för oro över att det i framtiden kommer begås fler misstag, trots befälsutbildningar och värdegrundssamtal. Misstag som inte begås av ren illvilja, utan för att det varit ett sluttande plan där de tilldelade resurserna inte lirar med de upplevda kraven på att leverera.

Här har alla ett ansvar. Du som instruktör eller övningsledare måste vara ärlig mot dig själv när du börjar känna dig trött och börjar glida på din plan, och våga ta tag i en kollega för att be om hjälp. Du som biträde behöver ta axla rollen lika allvarligt som om det var du som stod som övningsledare för att avlasta och vara en kontrollfunktion när övningsledaren börjar “optimera” genomförandet. Därutöver behöver vi alla acceptera när kamraten anmäler begränsningar och inte börja komma med kommentarer att en uppgift “egentligen är väldigt enkel” eller att det “bara är personen som tänker för mycket”. Det är kommentarer som inte hjälper i sammanhanget och det fungerar inte som motivation när personen upplever att denne saknar resurser för att hantera situationen.

Tillväxten kommer och det gäller nu att alla, från förbandschef och nedåt, tillsammans tillser att ingen lämnas ensam längs vägen. Det är då vi riskerar att få problem som inte kommer vara möjliga att reparera vilket riskerar att leda till interna förtroendekriser som skadar såväl förtroendet för Försvarsmakten som individerna som begår misstagen.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter