Tidigare i veckan uppmärksammades ånyo den fiktiva fången Stig och dennes “födelsedag”. Därutöver uppmärksammades under gårdagen nedskjutningen av det svenska signalspaningsplanet Hugin som skedde 1952. Den senare händelsen ledde sen till den så kallade “Catalinaaffären” där ytterligare ett svenskt flygplan, i det här fallet ett sjöräddningsflygplan, sköts ner av Sovjetiskt flyg i internationellt luftrum. Händelserna i juni 1952 har därefter lett till en rad förändringar, bland annat införandet av det vi idag tar för givet i form av incidentberedskap. Därtill har händelserna använts som argument för såväl flygräddningsförmåga som ett utvecklat system för undsättning av personal överlag. Vad har detta då med den fiktiva karaktären Stig att göra?
Stig får stå som exempel för att Försvarsmakten under en lång tid inte haft ett intresse i att skapa ett system som tar höjd för att utbilda och undsätta soldater eller sjömän som kommit bort från egna förband, exempelvis på grund av strid. Istället verkar den gamla åsikten om “soldaten av ringa värde”. En kvarleva från en tid där vi ansåg att soldater fanns i överflöd och det viktigaste vi hade var högre befäl (och piloter). Men tiderna förändrades och med omfokuseringen mot internationella insatser samt införandet av anställda soldater och sjömän kom även en medvetenhet om att enskilda förluster skulle komma få konsekvenser av strategiska mått. Samtidigt finns bilden kvar att soldaten i den nationella kontexten fortsatt var av ringa värde för det strategiska målet, att försvara Sverige. Det var därför inte oväntat att det lyftes att just tillfångatagna soldater är något vi behöver acceptera och att det är orealistiskt att det ska skickas några undsättningspatruller för enskilda soldater. Två återkommande argument från framförallt armén som inte gillar när det kommer saker som står i vägen för den fortsatta anfallsrörelsen mot fienden. Jag ska med den här artikeln försöka förklara varför de två argumenten är halmgubbar i sammanhanget, och varför det ligger i arméns, och för den delen Försvarsmaktens, intresse att planera och utbilda för den här typen av scenarion.
Till att börja med, när det gäller vår verksamhet i allmänhet och försvaret av Sverige i synnerhet, accepterar vi vissa risker. Exempelvis har vi en acceptans att det i ett framtida krig kommer innebära att människor skadas och dör. Det är ofrånkomligt, oavsett hur bra utbildning vi har eller att vi har den senaste skyddsutrustningen. Däremot innebär det inte att vi bara låter saken bero. Vi utbildar våra soldater och sjömän i hur de ska omhänderta skador, vi bygger en sjukvårdskedja som ska kunna transportera och vårda skadade soldater och vi köper in skyddsutrustning för att ge personalen en chans att överleva allt från direktriktad till indirekt eld. Vi arbetar helt enkelt med risk- och konsekvensreducering. Frågan är således varför vi inte kan arbeta på samma sätt med personal som blir avskurna från eget förband?
Innan jag går vidare med den diskussionen ska den andra halmgubben bemötas. Det är egentligen bara att beklaga att det finns en bild av att undsättning per automatik innebär att det ska skickas in en helikopter med en undsättningspatrull för att hämta en individ som behöver bli undsatt. Det är beklagligt att de som drivit på frågan med undsättning inte lyckats förklara att det inte enbart handlar om nischade förmågor med särskilda metoder. För armén kommer det snarare handla om att det egna förbandet identifierar att de saknar en soldat och helt enkelt försöker med sin redan existerande stridsteknik försöker hitta personen. Precis som vi kan genomföra stridsbogsering/-bärgning av fordon behöver vi kunna genomföra en “stridsundsättning” av egen personal som kommit fort från enheten av olika anledningar.
Men det kommer inte alltid vara möjligt att individens eget förband genomför en undsättning. En undsättningsoperation får inte nämligen ske på bekostnad av högre prioriterad verksamhet, exempelvis en anfallsrörelse som måste ske för att bibehålla initiativet mot en fiende. Det ska däremot inte likställas med att vi ska strunta i individen. Dels hänger det ihop med den utbildning alla soldater ska ha i form av SERE A, så att individen har en chans att överleva och har kunskapen i hur denne ska kunna återgå till egna förband. Dels att svenska förband har utbildning hur de ska omhänderta den här typen av situationer utan att utsätta sig själva eller individen för mer risk. Just att återgå till egna förband handlar mindre om det egna förbandet specifikt utan mer om andra svenska, eller för den delen utländska, förband som finns i operationsområde. I det här fallet kommer militärregionerna och därmed Hemvärnet spela en central roll i att kunna lösa den här typen av verksamhet. Det behöver inte nödvändigtvis innebär att en hel pluton måste skickas för att ta terräng. Det kan mycket väl vara att det räcker med några soldater i en PB8 för att hämta upp individen. Målet är att minska tiden individen befinner sig ensam och borta från egen enhet. Därtill att ge ro till dennes kamrater som inte behöver tänka på var personen finns och om denne fortfarande lever.
För att återkoppla till den internationella aspekten. I en framtida konflikt på svensk mark innebär det att Sverige för utländska partners blir ett insatsområde. Det kan medföra, beroende på konfliktens art, behov av garantier att Sverige har möjlighet att återbörda utländsk personal om de blir avskurna (exempelvis en pilot som skjutit ut sig över svenskt territorium). Detta medför i förlängningen att svensk personal måste förstå i hur piloten kommer agera och hur denne kommer kommunicera med omvärlden. Framförallt behöver svensk personal förstå hur de närmar sig individen utan att denne, som antagligen redan är stressad över att vara i en okänd miljö, antingen fortsätter fly eller blir en fara för andra. På samma sätt behöver den svenska soldaten förstå hur denne ska agera för att bli upplockad av en amerikansk marinkårsenhet.
Allt det här hänger ihop i ett system från enskild soldat till högre stab. I ett krig som bevisligen kommer, åtminstone initialt, vara kaosartat behöver vi skapa förutsättningar för att soldater och sjömän inte riskerar att bli tillfångatagna av fienden eller dödade av egna förband för att vi underlåtit oss att förbereda oss. Den enskilde soldaten har ett värde på flera plan. I en liten försvarsmakt räknas varje välutbildad soldat som en viktig del i den totala förmågan att försvara landet. Därtill har vi även signalvärdet av att alla anser sig vara tillräckligt utbildade för att möta kriget och tilltron till att kollektivet kommer hjälpa dem så långt det är möjligt.
För att sammanfatta. Vi behöver utbilda och förbereda vår personal på att kunna ta hand om sig själva samt hur de ska agera för att kunna söka kontakt med egna förband (det är inte tillräckligt med en sida i SoldF). Vi behöver utbilda och förbereda våra förband för hur de, likt med fordon, kan genomföra en stridsundsättning med de resurser de har tillgång till. Vi behöver utbilda och träna våra staber i att understödja och leda den här typen av verksamhet när det gäller all personal som befinner sig på svenskt territorium. Det handlar inte om att blocka helikoptrar till att enbart utföra undsättning. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att det är en flygbasjägarpatrull som måste hämta upp en pilot som skjutit ut sig.