Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit
att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa
skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte
kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift).
Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller
logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och
det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.
Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare,
framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna
som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under
de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina
enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre
risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för
att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med
andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid
för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att
slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.
Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och
stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan
genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet
internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett
insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.
Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar inte vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märk väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.
Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.
Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett
behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda
riskhanteringen ta ut för stora svängar.
Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget när ”enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket ”enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sina egna fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?
Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än
inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.
Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrare innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.
Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta.
Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga
att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de
säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara
förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när
vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett
säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett
insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.
Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när
ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir
acceptabla utomlands, och vice versa.
Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).
Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför verksamhet i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.
[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade
[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823
