Jag har under en längre tid funderat på hur jag ska ta mig an ett inlägg kring den befälsbrist som det skrivs om av och till. Just officersbristen har varit något som bland annat Officersförbundetdrivit de senaste åren. Mycket av diskussionen berör dels svårigheterna att fylla upp antalet utbildningsplatser på officersutbildningarna (vilket förefaller ha blivit bättre med årets intag), dels att lönen är en sådan faktor att officerare, framförallt yngre, väljer att lämna yrket.
Visst ser framtiden dyster ut när det görs olika beräkningar
om pensionsavgångar och numera även lyfts tankar om att skjuta på
pensionsåldern samt återanställda pensionärer inom Försvarsmakten. Det är med
detta i åtanke som jag vill hävda att det inte är en rådande officersbrist som
är problemet, snarare en brist på rätt kompetens.
Det har uttryckts flera önskningar om att läsa inlägg om försvarsmaktens logistik, framförallt ur de lägre nivåernas perspektiv. Jag menar alltså inte ur ett strategiskt perspektiv med de stora klossarna eller ren logistikteori. Fokus för det här inlägget är logistikövningar (eller avsaknaden utav) inom ramen för övningar som Aurora, eller för den delen bataljonsövningar där det finns en underhållskomponent. Inlägget i sig ska ses som försvarsgrensneutralt då storheterna är desamma oavsett om övningen sker på fast mark eller hav.
Jag tror att Försvarsmaktens fokus på offensivt uppträdande har skapat en normglidning där det offensiva blir synonymt med kinetisk verkan. Vi pratar mycket om ”bly i luften” och vikten av att kunna skjuta robotar träffsäkert. Utvärderingar handlar till stor del av hur plutonerna manövrerade och hur väl inriktad den indirekta elden var. Fick skytteplutonerna öva ändamålsenligt? Jag upplever att det sällan pratas om huruvida underhållskompaniet fick prövas eller om logistiken de facto fungerade väl.
Vi behöver i större utsträckning titta utanför det renodlade stridstekniska och inte enbart fokusera på att brigadens anfall handlar om förmågan till samordning av olika vapensystem. I begreppet ”eld och rörelse” inryms mer än att soldaten skjuter och sen tar löpet till nästa eldställning. Rörelse möjliggörs av en fungerande logistikkedja och vi behöver kunna lita på att den kedjan fungerar. Således behöver även de som står utanför logistikfunktionen utvärdera såväl logistiken som hur det egna agerandet påverkade logistikens möjligheter att understödja operationen.
Innan vi fortsätter vill jag även slänga in en brasklapp, inlägget kan tolkas som att skyttesoldater (och officerare) inte förstår logistik eller för den delen har uppblåsta egon. Det är inte vad jag åsyftar, däremot uppfattar jag ett behov av att med jämna mellanrum vidga perspektivet på den militära verksamheten från att enbart behandla skyttestriden, till att även innefatta lastbilen som kom med ammunitionen (eller för den delen, hemvärnssoldaten vars bevakning möjliggjorde lastning överhuvudtaget).
Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.
Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].
I april publicerade Sebastian Merlöv ett förslag till handlingsprogram för utvecklingen inom armén, där fokus ligger på utvecklingen de kommande fem (5) åren. Förslaget i sig tar sig an flera områden i form av hur brigader ska utrustas, ett möjligt scenario som används som grund för antaganden samt förslag på en utökning av specialförbandssystemet med enheter knutna till militärregionerna (MR). Det är det sistnämnda förslaget som jag kommer rikta mig mot och förklara varför just det förslaget inte bär mot målet. I grunden anser jag att ett införande av ytterligare komponenter inom specialförbandsorganisationen ska föregås av ett klart syfte och för att täcka en lucka. Utifrån den scenariobeskrivning och de uppgifter Merlöv anger anser jag att dagens organisation till del redan täcker in behoven, och att de behov som kvarstår kan lösas med andra medel.
I samband med att jag läste CSM J.D. Pendrys bok ”The three
meter zone”, publicerade jag en skärmdump ur ett kapitel som handlade om att
respektera soldater. Stycket i sig fokuserade på den skillnad den amerikanska armén
gör på personal baserat på grad och social status (gift eller singel). Kontexten
är att soldater som inte är gifta bor inne på basen i barracker, således lyder
de under arméns regler vilket bland annat innebär att de måste anmäla vem som
kommer och går, samt behöver hålla viss ordning. Vilket i sig inte låter som
något nämnvärt i sig. Däremot om vi går djupare in så innebar det, enligt
författaren, att personalen inte bara behöver ha städat. Det ska vara inordnat
på ett väldigt specifikt vis. Skor och kläder ska vara inordnade i särskild ordning,
tandborsten ska ligga på en specifik plats tillsammans med handdukar och tvål.
Det sträcker sig därmed långt över en bäddad säng och att ha någorlunda ordning
i skåpet.
Med sin numerär, geografiska spridning, höga beredskap och lokala förankring är hemvärnet av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet.
Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft”
Med en numerär som motsvarar mer än hälften av det svenska militära försvaret är det inte konstigt att diskussioner kring Hemvärnet engagerar, framförallt på internet. Åsikterna kring Hemvärnet och dess personal är många, detsamma verkar även gälla vilka uppgifter som organisationen ska lösa i händelse av krig. Vilket i sin tur sannolikt bidrar till att det kan skifta markant mellan hemvärnsförband och deras ambitioner. Jag avser att använda det här inlägget dels till att förtydliga mina tankar kring Hemvärnet i stort, dels för att behandla de utmaningar som organisationen kommer stå inför i framtiden.
Det här inlägget kommer ur en twitter-diskussion gällande hur vi väljer ut officerare för högre utbildningar. Frågan gällde vilka krav vi ställer och hur vi säkerställer att individer exempelvis har rätt kompetens. Då jag hade i bakhuvudet att det fanns dokument som tydligt reglerade processen och kraven, letade jag fram dem och började läsa för att förbereda ett inlägg i ämnet. Det var i den processen jag sprang på påståendet att en lämplig ledare ”tar en central roll i gruppsammanhang”.
Den norska Försvarsmakten introducerade ”Jegertroppen” 2014 som en lösning på ett problem flera västerländska länder involverade i Afghanistan och Irak hade identifierat. Nämligen behovet att ha kvinnor som en ingående del i SOF. Olika länder valde olika lösningar; svenska Försvarsmakten införde befattningen ”underrättelseoperatör” specifikt riktad mot kvinnor och införde ”Female Engagement Teams (FET)” i internationella insatser. USA införde ”Cultural Support Team (CST)”, tillfälligt sammansatta grupper för insatser utomlands. Det är tydligt att behovet inte är begränsat till en särskild nation, eller en särskild kultur. Därav drog sig projektet till sig en del uppmärksamhet från framförallt media.
Men varför valde Norge gå den här vägen, och hur blev resultatet? I en ansats att utvärdera projektet och presentera underlag inhämtat från soldaterna själva, skrev Brundtland Steder och Rones en sammanfattande artikel om Jegertroppen som förklarar varför man valde den här lösningen och hur det preliminära resultatet blev.
Försvarsberedningens rapport består totalt av 355 sidor. Det krävs alltså en ansats för att läsa igenom hela rapporten och kunna ta till sig innehållet. Detta innebär att det är lätt hänt att läsaren missar vissa saker, framförallt när fokus ligger på de ämnen som ligger närmst en själv (exempelvis anskaffning av nya ubåtar eller luftvärnssystem). Därför är det en klar fördel att det finns en hel del engageradeindividerpåtwitter som sammanfattar rapporten lättbegripligt för den som är intresserad.
Det här inlägget kommer göra en ansats att sammanfatta stridskraftsdelarna i stort, för att i efterkommande inlägg dyka ner i specifika ämnen som kan vara av intresse för dig som läsare.
Vid det här laget har det antagligen inte undgått dig att den efterlängtade och omdiskuterade rapporten från Försvarsberedningen har offentliggjorts. Dagarna fram till dagen för offentliggörandet har kantats av olika politiska utspel gällande finansieringen och det har varit diskussioner om bilagor och formuleringar som alla partier inte står bakom. Nu är rapporten signerade av fyra (4) partier (S, V, MP och SD) medans övriga partier valt att stå utanför. Men vad är poängen med försvarsberedningens rapport? Och hur påverkar den dig som tjänstgör eller har ambitionen att tjänstgöra i Försvarsmakten?
