Det här är en artikel som bygger vidare på inlägget om yrkes- och karriärsriktlinjer för personalen i Försvarsmakten. Det är rekommenderat att läsa det inlägget innan du fortsätter med den här artikeln för att helt förstå begrepp som exempelvis kompetensdjup samt var informationen har sitt ursprung.
Precis som tidigare kommer informationen baseras på de två (2) dokument som armé- och marinstaben publicerat gällande karriärvägarna för deras personal.
Den förste oktober infördes nya tjänstegrader, vilket till stor del mest berörde soldater och sjömän direkt. Indirekt däremot har förändringen medfört konsekvenser som påverkar en stor massa av Försvarsmakten, nämligen hela OR-kategorin. Med en sådan stor inverkan på personalen är det trist att det först i efterhand kommit riktlinjer för hur karriärutvecklingen ska se ut inom armén och marinen. Flygvapnet valde att framställa ett interimistiskt beslut (vilket i stort påverkade personal inom OR6/7-spannet) innan de nya tjänstegraderna infördes. Således låg flyget något på framkant och förhoppningsvis kommer det beslutet att stöpas om till samma struktur som dokumenten från övriga försvarsgrenar.
Det hade varit önskvärt att de här riktlinjerna kommit ut innan införandet av de nya tjänstegraderna, eller i alla fall det datum från när riktlinjerna skulle börja gälla. Men nu fastställdes dokumenten den tredje oktober (marinen valde dock att riktlinjerna skulle börja gälla från 7/10).
Även om de här riktlinjerna är samverkade mellan samtliga försvarsgrenar och med Högkvarteret, finns det några skillnader som är värda att känna till om hur respektive försvarsgren (i detta fallet armén och marinen) ser på personalens utveckling.
FMV har publicerat en ”Request for information (RFI)” gällande en eventuell kommande upphandling 2020 av lätta fordon. FMV benämner fordonen som ”Light Multi-Purpose Vehicles (LMPV)” som enligt dokumenten ska uppfylla de behov som Försvarsmakten och Hemvärnet har inom sex (6) olika kategorier.
Twitter engagerade sig ganska omgående i eventuella alternativ som skulle kunna täcka det krav som ställs i dokumentet för LMPV. Men innan vi landar in i de olika möjliga leverantörerna (och deras lösningar), behöver vi ta en närmare titt på kraven.
Den militära säkerhetstjänstens uppgift är att upptäcka, identifiera och möta säkerhetshot som riktas mot Försvarsmakten och dess säkerhetsintressen såväl inom som utom landet. Säkerhetsintressena omfattar eller kan hänföras till personal, materiel, information, anläggningar och verksamhet i vid bemärkelse inklusive den internationella verksamhet som Försvarsmakten deltar i.
H Säk Grunder
I takt med att taktisk.se vuxit, så har även kommentarerna kring vad som är lämplig att publicera eller ej blivit fler. Det är bra för det visar dels på att MUST:s senaste säkerhetskampanj nått ut och gjort människor uppmärksamma. Dels skapar det en diskussion kring vad som är skyddsvärt eller ej. Att Ryssland valde att införa ett förbud mot sociala medier för sin militära personal, som även sträcker sig bortom avslutade tjänstgöring, grundar sig troligtvis på att de ryska soldaternas aktivitet ute på sociala medier (bl a vk.com) har bidragit till att OSINT-analytiker kunnat spåra ryska förband i såväl Ukraina som Syrien. Med andra ord, den som har tillgång till internet och en gnutta motivation kan åstadkomma mycket enbart genom att använda öppen information på nätet.
De fyra (4) T:na har nu blivit fem (5). Det har du troligtvis redan hört eller läst på internet, alternativt emilia. Tillgänglighet, trovärdighet, tröskeleffekt och tillsammans har nu fått sällskap av ordet tillväxt. Just nu är tillväxt det ord som är på allas läppar. Men precis som med Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA), blir begreppen något diffusa längst ner i organisationen. Hur kan dessa begrepp påverka dig som individ i vardagen? Hur kan du använda dem för att förändra din vardag till något mer tillfredsställande?
” Sveriges militära kapacitet ska skapa en tröskel med starkt avhållande effekt, något som kräver att vi upprätthåller en hög tillgänglighet och rätt förmåga i den komplexa och svårförutsägbara säkerhetspolitiska omvärld vi befinner oss i. Därför behöver Försvarsmakten öva tillsammans med andra – såväl internationellt som nationellt.En hög grad av trovärdighet är nödvändig för att Försvarsmakten ska vinna respekt i omvärlden – en grundförutsättning för ett starkt försvar.”
Försvarsmaktens värderingar och vision
När framsidan till det kommande numret av Officerstidningen publicerades på Twitter var det en sak som direkt fångade mitt intresse. Nämligen rubriken; ”Debatt: Dåligt ledarskap driver bort personal från försvarsmakten”. Just ledarskap är något jag kontinuerligt återkommer till i inlägg på de olika plattformarna, oftast ledarskap kopplad till det typiska militära vilket oftast innebär ledarskap under strid. Ibland däremot, återkommer jag till det dagliga ledarskapet som sker varje dag ute på förbanden. Det ledarskap (och chefskap) som behöver hantera förvaltning, arbetsrätt och personaltjänst. Det är just det ledarskapet som debattinlägget berör.
Jag har under en längre tid funderat på hur jag ska ta mig an ett inlägg kring den befälsbrist som det skrivs om av och till. Just officersbristen har varit något som bland annat Officersförbundet drivit de senaste åren. Mycket av diskussionen berör dels svårigheterna att fylla upp antalet utbildningsplatser på officersutbildningarna (vilket förefaller ha blivit bättre med årets intag), dels att lönen är en sådan faktor att officerare, framförallt yngre, väljer att lämna yrket.
Visst ser framtiden dyster ut när det görs olika beräkningar om pensionsavgångar och numera även lyfts tankar om att skjuta på pensionsåldern samt återanställda pensionärer inom Försvarsmakten. Det är med detta i åtanke som jag vill hävda att det inte är en rådande officersbrist som är problemet, snarare en brist på rätt kompetens.
Det har uttryckts flera önskningar om att läsa inlägg om försvarsmaktens logistik, framförallt ur de lägre nivåernas perspektiv. Jag menar alltså inte ur ett strategiskt perspektiv med de stora klossarna eller ren logistikteori. Fokus för det här inlägget är logistikövningar (eller avsaknaden utav) inom ramen för övningar som Aurora, eller för den delen bataljonsövningar där det finns en underhållskomponent. Inlägget i sig ska ses som försvarsgrensneutralt då storheterna är desamma oavsett om övningen sker på fast mark eller hav.
Jag tror att Försvarsmaktens fokus på offensivt uppträdande har skapat en normglidning där det offensiva blir synonymt med kinetisk verkan. Vi pratar mycket om ”bly i luften” och vikten av att kunna skjuta robotar träffsäkert. Utvärderingar handlar till stor del av hur plutonerna manövrerade och hur väl inriktad den indirekta elden var. Fick skytteplutonerna öva ändamålsenligt? Jag upplever att det sällan pratas om huruvida underhållskompaniet fick prövas eller om logistiken de facto fungerade väl.
Vi behöver i större utsträckning titta utanför det renodlade stridstekniska och inte enbart fokusera på att brigadens anfall handlar om förmågan till samordning av olika vapensystem. I begreppet ”eld och rörelse” inryms mer än att soldaten skjuter och sen tar löpet till nästa eldställning. Rörelse möjliggörs av en fungerande logistikkedja och vi behöver kunna lita på att den kedjan fungerar. Således behöver även de som står utanför logistikfunktionen utvärdera såväl logistiken som hur det egna agerandet påverkade logistikens möjligheter att understödja operationen.
Innan vi fortsätter vill jag även slänga in en brasklapp, inlägget kan tolkas som att skyttesoldater (och officerare) inte förstår logistik eller för den delen har uppblåsta egon. Det är inte vad jag åsyftar, däremot uppfattar jag ett behov av att med jämna mellanrum vidga perspektivet på den militära verksamheten från att enbart behandla skyttestriden, till att även innefatta lastbilen som kom med ammunitionen (eller för den delen, hemvärnssoldaten vars bevakning möjliggjorde lastning överhuvudtaget).
Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.
Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].
I april publicerade Sebastian Merlöv ett förslag till handlingsprogram för utvecklingen inom armén, där fokus ligger på utvecklingen de kommande fem (5) åren. Förslaget i sig tar sig an flera områden i form av hur brigader ska utrustas, ett möjligt scenario som används som grund för antaganden samt förslag på en utökning av specialförbandssystemet med enheter knutna till militärregionerna (MR). Det är det sistnämnda förslaget som jag kommer rikta mig mot och förklara varför just det förslaget inte bär mot målet. I grunden anser jag att ett införande av ytterligare komponenter inom specialförbandsorganisationen ska föregås av ett klart syfte och för att täcka en lucka. Utifrån den scenariobeskrivning och de uppgifter Merlöv anger anser jag att dagens organisation till del redan täcker in behoven, och att de behov som kvarstår kan lösas med andra medel.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén