Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Lessons learned Sida 3 av 4

Värmebelastning, symtom och åtgärder

Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.

Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].

Vad tänker du?

Varje gång jag delar en nyhet som kan anses vara kontroversiell på Instagram brukar det dimpa in lite meddelanden med frågan; “Vad tycker du om detta?”. Och jag har inga problem med att svara på en sådan rak fråga, samtidigt önskar jag att samtalet hade kunnat börja med vad du tänker.

Förstå mig rätt här, jag uppskattar att få frågan och jag uppskattar att ni engagerar er i att reagera på det som jag publicerar. Det jag däremot saknar är att diskussionen blir bredare än i privata meddelanden. För jag förstår på vissa reaktioner och vissa meddelanden att det finns tankar om såväl möjligheten till militär tjänstgöring för personer med spektrumdiagnoser som Försvarsmaktens jämställdhets- och likabehandlingskampanjer. Men de kommer sällan fram på andra ställen än i privata forum där ingen utomstående kan ta del av det.

Ha i beaktande att jag inte explicit syftar på det som kan tolkas som negativa åsikter, utan också det som kan ses som stödjande. För det är även viktigt att kommunicera när du tycker något är rätt och riktigt.

Av det jag har observerat på sociala medier genom åren har vi inga begränsningar i att diskutera stridsutrustning, fordon, ledarskap eller löner. Sådant som kan ses som väldigt okontroversiellt att diskutera och vara kritisk emot, och som samtidigt få utomstående ens bemödar sig att läsa. Men när det kommer till ämnesområden som korsar över till den civila domänen, där utomstående engagerar sig och har åsikter, verkar vi mindre benägna att ens lyfta ämnet.

Jag tror att det bara kan gagna oss som organisation om vi vågar ta för oss i diskussionerna och lägger på vårt perspektiv. För det är bara vi som kan svara på hur det ser ut i den kontexten vi rör oss i. Alla andra kan bara gissa vilket i sin tur kan leda till felaktiga slutsatser. Detta kommer sannolikt även innebära att vi kommer stå där ett par gånger och inse att vi trodde fel om något. Samtidigt är det priset som vi måste vara villiga att betala för att som organisation och grupp utvecklas och fatta beslut som kan stå stadigt i ett samhälle som annars kan te sig “svajigt”.

Våga ventilera dina tankar även om de inte är fullständiga. Var inte rädd för att vara den som först bjuder på hur du ser på saken.

Året som har gått

I Försvarsmakten kan det stundtals vara svårt att särskilja år åt då de ter sig att vara ungefär likadana. Början på året drar verksamheten i gång med max fart. Personalen är uppvilad och full av tillförsikt och förväntningar. Någonstans kring sommaren börjar den första dippen uppstå när alla utmaningar med materiel och framförhållning åter igen gör sig påminda. Det är ungefär här också som förbandets ekonomi börjar bli ett diskussionsämne, men det är egentligen inte förrän efter sommarledigheten som det börjas trampa på bromsen. Är det inte ekonomin, är det miljötillstånden på skjutfälten som börjar närma sig taket. Förbanden börjar bromsa så pass hårt att det framåt vintern uppdagas att det finns pengar och ammunition som riskerar att brinna inne om det inte förbrukas nu. Från krypande halt till högsta hastighet framåt kastar sig förbanden rakt in i en julledighet med löftet att nästa år, då blir det annorlunda.

Men vad har kännetecknat 2018 för Försvarsmakten i allmänhet, och Taktisk.se i synnerhet? Redan från den årliga rikskonferensen Folk och Försvar har diskussionen i stort handlat om bristen av tillförda resurser (kapital) till Försvarsmakten. En del förväntade sig antagligen att Försvarsmaktens knappa resurser skulle bli en valfråga, men det blev inte fallet och större delen av sommaren och hösten har i stort handlat om hur Försvarsmakten saknar miljarder för att ens kunna bedriva upprätthållande verksamhet, något som nästa års budget verkar ha avhjälpt i sista sekund.

Byt strumpor och håll dem torra

Historiskt har det varit infanterisoldatens lott att fotmarschera till slagfältet, inte sällan med brist på både mat och utrustning. Idag är det något bättre ställt utrustnings- och vilomässigt för den enskilda soldaten, men de långa marscherna består. Vi har tidigare skrivit om hur du kan träna för att uppnå en god marschstyrka samt hur du bör packa ryggsäcken för att vikten ska belasta kroppen mer fördelaktigt. Vad vi däremot inte har skrivit om, och som kom in som förslag från er besökare, är hur vi ska hantera strumporna och strumpbyten under marsch.

Utan välmående fötter kommer du inte långt, och det är inte en slump att den första åtgärden för att höja stridsvärdet är att byta strumpor framför både vatten och att ringa mamma. Den här artikeln kommer enbart behandla strumpbyten och hur du kan torka dem. Konkreta åtgärder vid marsch eller liknande för att bibehålla stridsvärdet kommer inte att behandlas.

Vår stundtals skeva uppfattning om erfarenhet

Mats Nyström/Försvarsmakten

“Dottern ringde, hon hade jobbat och hon ringde och var arg och förgrymmad. Det hade hänt en incident på regementet där man hade ifrågasatt, hon var inte med i detta, men soldater ifrågasatte en instruktör: – Har du varit i utlandstjänst? Nej, det hade han inte. – Då lyssnar vi inte på dig, svarade de. Alltså de som börjar i arbetet idag kan drabbas av dessa problem och det drabbade vår dotter omedelbart så fort hon börjat. Det var många som sa till henne när hon försökte instruera om något: – Jamen, så gör vi inte därnere eller därute. De har gjort kanske 3–4 missioner själva och hon har aldrig varit ute så hon känner att det är nödvändigt.”
Citat från Rapport I Anhörig och Soldat – Soldatens Motiv och Anhörigas Respons på Beslut om internationell Militär Insats Oro, saknad och längtan

Texten ovan är hämtad ifrån rapporten “Anhörig och soldat” som publicerades i år från Högskolan i Kristianstad. Rapporten är en (1) av fem (5) rapporter som behandlar ämnet utlandstjänstgöring och anhöriga. Det kan inledningsvis verka märkligt att inleda ett inlägg om erfarenhet med ett utdrag från en rapport som veteraner och anhöriga. Men det är just den här biten text som på nytt väckte tankar kring just det här med hur vi värderar erfarenhet i Försvarsmakten. För den händelse som beskrivs är inte på något sätt unik för det regementet, vid just den tidpunkten eller kopplat till enbart de involverade individerna där och då. Snarare är det här en återkommande berättelse från flera förband i takt som började dyka upp mer frekvent när Sverige gick från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar. Det lyfts på officersutbildningarna (några av dem i alla fall), i befälsrummen och har även lyfts i Officerstidningen kopplat till en incident med skjutgränser.

Sveriges bästa ledarskapsutbildning?

“Jag tror att det är för att jag ser upp till de som är bra och duktiga, och de har ju någonstans tagit sig igenom en officersutbildning. Jag tänker ju inte på att det är erfarenhet och massa andra utbildningar vid sidan om, utan man tänker att man blir en officer efter den här utbildningen. Alltså så där krasst liksom, så det är väl mycket det tror jag. /…/ Sedan så tror jag att jag förväntar mig det för att man säger att det är en av Sveriges bästa ledarskapsutbildningar och de två första veckorna är man väldigt noga med att trycka på det.”

Citatet ovan är hämtat från studien “Jag är inte en kvinnlig kadett. Jag är en kadett på Karlberg“. Citatet i sig sticker inte ut från vad jag har hört tidigare från nyexaminerade kolleger från landets olika officersskolor (såväl OP som SOU). Väldigt ofta kommer de in på att de saknat en konkret ledarskapsutbildning, en kurs som uttryckligen skulle behandla ledarskapet i såväl teori som praktik och göra dem till ledare. Jag klandrar dem inte för att de har den här typen av höga förväntningar på officersutbildningen. Faktum är att det är på de här premisserna som Försvarsmakten tillsammans med Försvarshögskolan har marknadsfört framförallt officersprogrammet.

Vad är psykologisk färdighetsträning?

Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten

Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten

Sveriges övergång till yrkesförsvar gjorde att vi inte bara fick en ny yrkeskategori (soldater), kraven på soldaterna och Försvarsmakten (som arbetsgivare) förändrades. Nu var inte soldaterna längre någon förbrukningsprodukt som i princip behövde vara hel under sin värnplikt, därefter skickades personen ut i det civila samhället och det var inte längre Försvarsmaktens bekymmer om personen gick ner sig fysiskt och psykiskt. Men när soldaten blev anställd, och den förväntade tjänstgöringstiden gick från månader till år fanns det de som insåg att modus operandi för fysisk träning behövde förändras. Detta har i sin tur bidraget till att försvarsmaktens personal stundtals tränar på en nivå som kan liknas med semi-elit. Därigenom har det under de senaste åren även börjat framföras begrepp som “tactical athlete”, där soldaten numera ses som en idrottsatlet.

Varför modifierar soldaten sin utrustning?

Under gårdagen publicerade Markstridsskolans stridsteknikavdelning ett inlägg där de förklarade varför rödpunktssiktet bör monteras på ett föreskrivet sätt. Innehållet i inlägget är utan tvivel korrekt och riktigt. Rödpunktssiktet ska inte placeras längst fram på rälsen, och främre skyddslock bör vara monterat för att kunna skydda (som en skärm) linsen från regn och snö från ovan. Men ändå sker det. Det som är intressant med inlägget är två saker. För första tonen som läggs an i texten;

Det är inte tufft eller föregångsmannamässigt att använda utsliten och söndrig materiel, det är den lates lösning.

Den förutsätter att soldaten (ordet soldat kommer i den här texten även innefatta specialister och officerare) medvetet använder trasig utrustning och materiel för att soldaten antingen är för lat att åtgärda problemet, eller för att upprätthålla en viss “image” utåt. Samtidigt har sannolikt personen bakom inlägget själv upplevt att fått tilldelat sliten utrustning på förrådet. Uniformer som är lappade på flertalet ställen, eller har vederbörande redan glömt bort den tidigare problematiken med skaljackor där ytskiktet släppte från fodret. Att byta på förrådet kunde likväl innebära att du fick ut en jacka i sämre skick än den du lämnade ifrån dig. Med det i åtanke finns det fog att vända blicken inåt i organisationen och analysera hur logistiken och förrådstjänsten fungerar. Hur ser tillgången ut för materielen? Finns förklaringen där varför soldaten går runt med sliten eller trasig utrustning?

Ett sidospår i logistikspåret är tillgången till förbrukningsmateriel. För även om kvartermästaren (KVM) eller teknisk chef (TC) skulle kunna sitta på ett lager av allehanda reservdelar (skyddslock av olika modeller, alla olika batterityper som krävs, hygiensatser etc) finns det en begränsning i tillgänglig last- och förvaringsyta. Framförallt ute i fält. Där borde frågan vara om utrustningen är korrekt utformad för verksamheten, om vi behöver medföra ett brett spektrum av mindre förbrukningsprylar när vi lämnar regementet eller flottiljen? Vi kan givetvis säga att det är KVM eller TCs huvudvärk att få den ekvationen att gå ihop, och byta ut dem om de inte klarar att lösa uppgiften. Men det är en kortsiktig lösning som på längre sikt sannolikt kommer generera en hastigt degraderad arbetsmiljö och vakanser på nyckelbefattningar.

Med det här i åtanke går vi in i det andra problemet jag ser med inlägget, nämligen att inhämta förståelse varför truppen hanterar materielen som den gör. Till att börja med är “uppochnervända” skyddslock inget nytt påhitt. Snarare en företeelse som funnits sen rödpunktssikten delades ut på bred front inom försvarsmakten. Därför blir jag något konfunderad att MSS inte nåtts av någon “logisk förklaring” till varför soldaten väljer den här lösningen. Under minst 13 år har alltså MSS inte fått in information om varför soldaten använder utrustningen på ett visst sätt. Det här understryker inte bara behovet av att avvikelserapportera mer, utan även behovet av att förbandens vapenofficerare inhämtar information mer aktivt och delger den till MSS. Istället väljer MSS, i sann Försvarsmakts anda, att ta tag i problemet genom att inledningsvis skälla på personalen för att de gör fel (helst i förebyggande syfte), och sen utbilda i tron om att detta kommer åtgärda problematiken. Den här metodiken appliceras alltjämt på allt från riskutbildning för förarbevis till hantering av hemliga handlingar. Utgångspunkten är någonstans att soldaten är oförmögen till att fatta beslut, på gränsen till illvillig.

Världen över modifierar soldater materiel, den svenska försvarsmakten är inget undantag även om vissa möjligtvis skulle vilja önska det. Våra soldater klipper av resårband på uniformsbyxorna, klipper av ärmar på fältskjortor, modifierar kroppsskydd genom att kapa av “skrevflärpen” eller målar röda kors på sjukvårdsfickor. Samtliga är fullt medvetna om att de inte får modifiera utrustningen och att det kan medföra disciplinåtgärder. Ändå gör de det. Varför?

Inom Försvarsmakten behöver vi bli bättre på att ställa frågan “Varför?”, innan vi går på och försöker korrigera oönskade beteenden. Genom att ställa frågan kan vi utröna om det finns utvecklingsbehov av utrustningen för att göra den mer ändamålsenlig och därigenom sannolikt stävja fortsatt modifiering på den specifika utrustningsdetaljen. För även om vi får spretande svar kommer vi även få en insikt i varför soldaten väljer att gör som hon eller han gör. Den insikten kan vi använda för att påverka beteendet i önskvärd riktning (alltså att sluta modifiera utrustningen). Här är nämligen forskningen tydlig, personer som är starkt övertygade om att de gör rätt kommer inte att ändra sitt beteende bara för att någon säger åt dem att göra det. Inte ens om det presenteras överväldigande bevis som motsäger deras övertygelse i frågan.

Är det något jag önskar mig att 2018 ska innebära för försvarsmakten, är det att vi internt ska bli bättre på att förstå varandra, de behov vi har och gemensamt hitta lösningar för att öka vår förmåga till väpnad strid.

Inför utbildningsstarten

Du klarade antagningsprövningen och har nu fått beskedet om var du kommer påbörja din grundläggande utbildning. Inför antagningsprövningen läste du olika forumtrådar om hur du bäst skulle förbereda dig på de fysiska testerna, hur besöket hos psykologen kunde gå till och kanske även hittade en inriktning du tyckte var intressant. Du känner dig redo för det som komma skall, men kan samtidigt inte riktigt skaka av dig känslan att det är något mer du borde veta innan det är dags att rycka in. Vi har alla suttit i din position där vi trott oss ha koll på läget. Att vi visste vad som kommer att hända, men när vi väl stod där kom insikten att vi inte hade en aning om någonting. Det här inlägget kommer inte handla om vilken typ av fysisk träning du bör genomföra innan, inte heller kommer jag berätta för dig hur du ska bära uniform eller handha viss utrustning. Det är ett jobb för din kommande instruktör.

Det här inlägget kommer sammanfatta två frågor som ställts till rekryter innan dig. “Vad  önskar du att du visste innan inryck?” och “Vad trodde du att du visste innan inryck?” Det här inlägget bygger på subjektiva upplevelser ifrån rekryter som genomfört någon form av grundläggande militär utbildning i Försvarsmakten. Även åsikter från instruktörer med erfarenhet från grundutbildning har fått väga in i den här sammanfattningen, för att förtydliga vissa delar.

Tidiga morgnar och sena kvällar

Du tror att du är beredd på att gå upp tidigt, och att du klarar av att sitta uppe till sent för det gör du vanligtvis hemma. Tänk om. Skillnaden från ditt lugna hem är att du kommer spendera större delen av din vakna tid ståendes, och om du sitter är det för att du ska ta in information för att kunna utföra en specifik uppgift. Hjärnan kommer utsättas för väldigt många nya sinnesintryck, samtidigt som du omges av helt nya individer som du omedvetet kommer analysera. För många kommer det som en chock att vara igång 16 timmar per dygn med tillgång till mat endast på väldigt bestämda tider. Lär dig uppskatta tupplurar, och om du har en ovana att “snooza” är det hög tid att avvänja dig.

Pigg i kroppen, slut i huvudet

Troligtvis har du förberett dig fysiskt. Sprungit dina kilometer i löpspåret och lärt dig genomföra armhävningar utan att bli alltför utmattad. Det är toppen och ett steg i rätt riktning, men som talesättet lyder: “Är huvudet dumt, får kroppen lida.” De första fyra veckorna kommer vara intensiva. Förutom att lära dig namnen på dina kamrater i plutonen, kommer du bland annat behöva lära dig militära grader, namn på olika utrustningsdetaljer och var saker och ting hör hemma i ditt skåp. Den här delen hör ihop med föregående stycke om sömn. Du kommer hamna i en situation där du inte kommer förstå vad instruktören säger åt dig. Du kommer höra varenda ord, men du kommer ändå inte förstå. Du är helt enkelt för trött för att kunna omvandla ord till handling. Oroa dig inte, detta händer alla för eller senare. Kombinationen stress, lite sömn och mycket information har den inverkan på människor. Just där och då när du står med värmebyxorna, när det var regnjackan du skulle hämta, finns det inte fler alternativ än att bita i det sura äpplet och invänta orden; “Med språng, hämta!”.

Stressen

Många har bilden utav de första veckorna att instruktörerna inte gör något annat än att skrika på rekryterna för att stressa dem. Visst förekommer det tillfällen då instruktörerna behöver mana på rekryter för att snabba på arbetet. Det är en given del i att lära sig att arbeta snabbt och effektivt. Däremot är det inte sällan som instruktören bara behöver närvara för att rekryter ska stressa upp sig, till den milda grad att de trillar ner i “stresskonen” (se bild). För en del kan den pressade situationen leda till att de fryser fast, det “svartnar för ögonen” och de klarar inte av att utföra de enklaste av uppgifter. Detta är även det en viktig del i utvecklingen att bli en soldat. Du behöver inte bara lära dig hur du reagerar på stress, utan även hur du överkommer den och fortsätter lösa din uppgift .

“Den kollektiva bestraffningen”

Det här är elefanten i rummet. Alla vet att den finns där, men ingen vill prata om den. Jag vill trycka på att jag inte förespråkar kollektiv bestraffning, fysisk bestraffning eller pennalism. Det här stycket handlar om hur individen kan förekomma situationen. Att få individer att arbeta tillsammans och därigenom höja varandra.

Du har läst, eller hört talas om den. En soldat misslyckas med sin skåpsordning och hela plutonen får göra om. Det spelar ingen roll att du är snabbast i mål på patrullfälttävlan om resten av din grupp ligger långt efter. Samma förhållningssätt gäller på logementet. Har du lyckats bädda klart din säng innan alla andra, fråga då övriga om de behöver hjälp. Ingen är klar förrän gruppen är klar. Detta är något som en del individer har väldigt svårt med att acceptera. Men i försvaret är du inte en ensam individ. Du ingår i ett stridspar med en kamrat, du ingår i en grupp som i sin tur ingår i en pluton och så vidare. Precis som i lagidrott behöver alla ingående delar arbeta och fungera tillsammans för att kunna vinna. I striden är du beroende av att din kamrat kan skydda dig medan du byter magasin eller rör dig framåt i terrängen. Klarar du inte då av att hjälpa honom eller henne med att bädda sängen, är den “kollektiva bestraffningen” ditt minsta problem.

Den militära pedagogiken

Den militära pedagogiken skiljer sig till del ifrån den som återfinns i svenska skolor. Var beredd på att bli tilltalad på ett väldigt rakt och tydligt sätt. Gör du fel kommer du få höra att du gjort fel, och instrueras hur du ska göra för att göra rätt. Ingen kommer lyssna på dina ursäkter varför något blev som det blev. Stå för dina misstag, tog du ett felaktigt beslut och ombeds att förklara, förklara då kort vad du baserade det beslutet på och gå sen vidare. Språket är stelt och formellt av en anledning, för att undvika missförstånd. Genom att peka med hela handen och tydligt tala om för dig vad du ska göra visar befälet omsorg. Du kanske inte upplever det där och då. Däremot med perspektiv kommer du inse att befälen inte var ute efter dig personligen.

Social lättja

Trots att det i princip är frivilligt att söka sig till försvarsmakten (återstår att se  hur den nygamla plikten kommer se ut), kommer du relativt snabbt upptäcka att det finns individer som maskar/myglar och försöker klara sig igenom med minimal ansträngning. Ödsla inte din energi på att gå runt och vara arg på individen. Utvärdera individen med rak och konstruktiv feedback när tillfälle ges. Låt det sen vara, sannolikt har även befälslaget lagt märket till individen och kommer punktmarkera personen. Fokusera på din egen prestation, gör ditt bästa i alla situationer och hjälp till att driva på gruppen.

Anhåll om mer tid

Du kommer komma till en punkt där du upplever att tiden inte räcker till för att lösa den tilldelade uppgiften. Det kan vara något så vardagligt att hinna gå på toaletten. Då är det viktigt att be om mer tid, och det innebär inte att du eller gruppen ber om mer tid när det är 30 sekunder kvar. Var inte rädd om att ta i överkant när du ber om mer tid, att enbart be om 5 minuter är bortkastat (tumregel: inget tar enbart 5 minuter). Ber du om för mycket tid kommer befälen att korrigera ner det till en tid som är mer rimlig. Att anhålla om mer tid går även att koppla till striden, där din grupp av någon anledning kan behöva be om extra tid för att hinna fram till er utgångsgruppering.

“Men gymmet då?”

Ja, det är en viktig del i förberedelserna att träna upp en bra grundfysik. Detta vet du antagligen redan från dina sökningar på internet. Därför kommer jag inte ta upp det just nu. Jag hoppas att just du får nytta av det du läst i det här inlägget och att din kommande grundutbildning ger dig många god minnen och erfarenheter. Livet i försvarsmakten blir vad du och dina kamrater gör det till. Håll ett öppet sinne och en positiv inställning till utmaningar, då kommer människor vilja jobba med dig och framförallt hjälpa dig att överkomma hinder.

Lycka till!

“Den överviktige soldaten”

Frågan om hur mycket vikt en soldat kan, och bör, bära runt på i ett operationsområde återkommer med jämna mellanrum. Jag har skrivit två tidigare inlägg om det här ämnet. Det här inlägget hos Modern War Institute sammanfattar dels vilka riktlinjer som finns, hur verkligheten ser ut samt vilken utveckling som pågår bland bärhjälpmedel. Slutsatsen är att det behövs skjutas till mer pengar för att utveckla lättare utrustning och möjliggöra att soldaten bär mindre, för att på så sätt öka stridsvärdet hos enheten.

How much should a soldier carry? Many studies have been done on this subject by both the Army and Marine Corps. The Marine Corps Combat Development Command’s 2003 Combat Load Report cites S.L.A. Marshall’s book Soldier’s Load and the Mobility of a Nation as the go-to source on the subject. Marshall concludes that a soldier could optimally carry 33 percent of his body weight. The same Marine Corps study determined the average weight of a Marine male was 169 pounds and the average female’s was 130 pounds. This would put their combat loads at 56 pounds and 42 pounds, respectively.

 

Sida 3 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén