Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Diskussionen kring officerens kompetens har sannolikt existerat sedan människan började organisera sig i större förband. 2008 publicerades en avhandling som marknadsfördes med hjälp av en debattartikel med titeln ”Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar”. Sammanfattningsvis tar avhandlingen sikte på karriärstrappan som en officer klättrar på och hur kort tid individen befinner sig på varje trappsteg. Författaren säger att eftersom synen på kompetens samt belöningssystemet, i form av lön, är starkt kopplat till grad finns det inga starka incitament för officeren att stanna kvar någon längre period i verksamhet som är ”fältnära”. Detta kommer enligt författaren i slutändan leda till att kompetensdjupet högre upp i kedjan utarmas och därmed hämmar utvecklingen av Försvarsmakten[1][2].

Det har hunnit gå tio (10) år sedan avhandlingen och debattinlägget publicerades. Sedan dess har Försvarsmakten infört begreppet ”trebefälssystemet” med taktiska officerare (TO), specialistofficerare (SO) och gruppbefäl. Därutöver har Försvarsmakten infört en anpassad specialistofficersutbildning (ASOU) och en särskild officersutbildning (SOFU), ett snabbspår för de som redan har en akademisk utbildning sedan tidigare.

Införandet av SOFU som började med en testkull hösten 2017 (OFFU 17) har varit debatterat ute på förbanden, vilket framgår tydligt i Officerstidningens fördjupning i ämnet. Åsikterna går isär om nyttan (framförallt om akademiseringen) och om kadetterna har möjligheten att ta till sig de militära delarna under den korta tid som utbildningen pågår[3].

Alla dessa vägar in borde rimligtvis innebära en kompetenshöjning på sikt i Försvarsmakten. Samtidigt har befattningar som tidigare krävde en officer eller en specialistofficer omvandlats till gruppbefäls-rader. Den annalkande officersbristen som Försvarsmakten flaggat för under de kommande tio (10) åren borde därmed lösa sig med tidens gång[4].

Men undertecknad är inte övertygad om att lösningen inte ligger i att matematiskt beräkna hur många examinerad officerare som de militära skolorna kan producera. Det som inte har lyfts fram i ljuset men som blir tydligt när du som ny medlem kommer till en enhet eller ett förband är motståndet till förändringar, även om det skulle innebära en förändring för att följa regelverk och givna direktiv.

Inte sällan är det tummen i spåret som gäller och argumentet ”så här har vi alltid gjort”. Även om en individ påtalar att det är felaktigt och ger förslag på hur en förändring skulle innebära att syftet uppnås och föreskrifter följs, är det sällan det bemöts med en tumme upp och en vilja att förändras. Istället möts det med suckar och trötta blickar med andemeningen ”måste vi verkligen göra detta?”.

Men det är inte motståndet i att människor behöver sätta Försvarsmaktens bästa framför sitt egna bekväma leverne som är problemet. Utan det är det systematiska döljandet av egna tillkortakommanden som underminerar Försvarsmaktens förmåga och som påverkar viljan bland yngre officerare att stanna kvar.

Inte sällan kommer nya officerare ut på förbanden med en vilja att prestera och förbättra det de uppfattar som ineffektiv verksamhet som inte ”skjuter mot målen”. Med mångfald och utbildning i kritiskt tänkande medföljer en vilja att hitta lösningar på allehandaproblem. Den här viljan möter ganska snart en verklighet som inte låter sig förändras i första taget. Notera att det alla förändringar inte är av godo och att vissa troligen redan prövats. Det här bemöts rimligtvis av handledande befäl med en beskrivning över hur utvecklingen sett ut för verksamheten och varför vissa lösningar ”sitter i väggarna”. Därigenom kan den nya officeren lära sig och analysera vad som de facto går att förändra.

Däremot är det när förklaringen blir vag och svepande som ”att vi alltid gjort på det här viset”, ”någon har bestämt det” eller liknande som vi behöver bli jobbiga och ta reda på mer. En kritisk del inom vetenskapen (och därmed akademiseringen) är ifrågasättandet. Akademiska uppsatser måste kunna stå på sina egna ben och tåla en genomlysning, precis som statlig verksamhet, samt ständigt kunna omprövas när ny kunskap tillförs. Det är därför fullkomligt naturligt att vi kommer behöva titta kritiskt i backspegeln och upptäcka förbättringspunkter. Därför borde svaret på frågan ”varför har ni inte gjort så här tidigare?” per automatik vara ”vi hade inte rätt kompetens och har lärt oss av våra misstag”. Inte tystnad, en skam och därmed motstånd till att ens ta upp frågan i tron om att det kommer få oss att framstå som dåliga officerare.

För när fokus ligger på den egna karriären är det lätt att agera på ett sådant sätt att ens egna karaktär framstår som felfri. Sannolikt har fler än undertecknad upplevt chefer ute i verksamheten som förminskar problem i sin kommunikation uppåt (oavsett om det är upp till kompaniledningen eller till den taktiska staben). Skulle det någonsin lyckas komma förbi den karriärsstyrda chefen är inte sällan responsen att det är ett individbaserat problem eller kraftigt överdrivet. Vill det sig riktigt illa kommer officeren som lyfte problemet med en högre chef se sig placerad i en frysbox för en tid framöver.

Resultatet av den här hanteringen har i stort två utfall. Ett utfall är att individen fogar sig till rådande läge, accepterar hur verksamheten drivs och ”gillar läget” (möjligen i hopp om att kunna genomföra smärre förändringar). Det andra utfallet är att individen lämnar förbandet, och i värsta fall Försvarsmakten, för att individen blir desillusionerad och tappar tron på verksamheten.

Som chef borde fler bli misstänksamma när rapporteringen säger att allt är under kontroll och det inte finns några utmaningar, framförallt från enheter där vakanserna är över 50% vilket borde innebära att möjligheten att lösa ordinarie uppgifter borde vara starkt begränsade. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram de chefer som vågar kommunicera brister och problem i verksamheten. I synnerhet behöver vi lyfta fram exempel där officerare vågar säga; jag hade fel.

Genom att identifiera våra fel och brister blir vi inte bara mer kompetenta utan Försvarsmakten blir bättre på att lösa sin uppgift, att värna Sveriges integritet.


Referenser

[1] https://www.dn.se/debatt/karriarstyrda-officerare-skapar-inkompetent-forsvar/

[2] https://medarbetarwebben.fhs.se/Documents/Externwebben/nyheter/2009/kriget-och-karriarsystemet-sammanfattning.pdf

[3] https://www.officersforbundet.se/contentassets/1ff3c99cf51948fcb0a9fc8133433c11/officerstidningen_6_2018.pdf

[4] https://www.officersforbundet.se/nyheter/2018/pressmeddelande-unga-officerare-overvager-att-sluta-i-forsvaret/

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter