Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Utvecklingen av personlig utrustning på lång sikt

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När jag efterfrågade vilken typ av inlägg ni skulle vilja se här på sidan kom det in en hel del intressanta teman, framförallt kopplade till personlig utrustning. Ett förslag löd “Hur bör vi utveckla pers.mtrl inom 10 år?”

Beroende på vilka glasögon du tar på dig kan tio (10) år vara kort, medellång eller lång tid. Därför är det viktigt att titta på hur utvecklingen har sett ut de senaste tio (10) åren, vilket kan ge oss en hint om vad som är rimligt att sikta emot i framtiden.

Vidare behöver vi lyfta diskussionen kring vad vi vill respektive förbandstyp ska fokusera på för uppgifter, och utrusta dem ändamålsenligt i den riktningen. Vilket kommer innebära att utrustningslistorna kommer skilja sig mer än vad de gör redan idag.

Kort historik

För att visualisera utvecklingen av personlig utrustning kan vi titta på hur utrustningsläget var i början av konflikten i Afghanistan 2001, och efterföljande i Irak under 2003.

Inledningsvis använde flera förband grön utrustning då produktionen av utrustning fokuserade på operationer i exempelvis Europa eller Latinamerika. Framförallt för amerikansk del vilade mycket av erfarenheterna från Vietnam, Grenada och Panama vilket inte bara formade utrustningen utan även stridstekniken. Precis som vid invasionen av Irak 1991 var det framförallt uniformer och hjälmdok som var i beige/brun kulör.

För svensk del var situationen densamma när Försvarsmakten började skicka personal till Afghanistan. Utrustningen var framtagen och anpassade för verksamhet i europeisk miljö.

Utrustningen var modulär i begränsad omfattning. Den var anpassad för att soldaten skulle kunna bära med sig magasin till sitt eldhandvapen, vatten samt mindre utrustning i form av exempelvis kompass och vapenvårdsutrustning. Handgranater av olika sorter bars där det fanns möjlighet. Laserpek hade börjat leta sig ut på vissa förband tillsammans med mörkerutrustning. Men majoriteten av de automatkarbiner som delades ut hade inte möjlighet till montering av tillbehör.

I takt med att engagemanget pågick och insatserna utvecklades från en kort invasion till stabiliseringsoperationer förändrades även successivt kraven på utrustningen, och därmed ökade kraven på nationerna att förse sina förband med ändamålsenlig utrustning.

Hoppa tio (10) år framåt i tiden och soldaten ser helt annorlunda ut. Modulärt är ledordet och kroppsskydden tillåter numera att användaren själv fäster utrustning där hon eller han vill ha den. Numera finns det fickor för de flesta applikationer, utrustning tillförs i ändamålsenliga färger (det vill säga beige) och vapen börjar förses med rödpunktssikten, lättare lasermoduler och fokus ligger på att soldaten ska kunna utföra en rad olika uppgifter utan att vara begränsad av sin utrustning. Därutöver ligger tyngdpunkt i att skydda soldaten och att denna kan bära med sig sjukvårdsutrustning för att hjälpa en kamrat eller sig själv.

Även om Sverige ligger lite efter och har haft problem med att förse personalen med ny stridsväst med tillhörande fickor, har det ändock skett en utveckling. Till slut kom det ett kroppsskydd som möjliggjorde för soldaterna att bära befattningsspecifik utrustning. Mörkermateriel sprids på bred front och ett nytt ryggsäckssystem ska bidra till ökad uthållighet.

Vart är vi på väg?

Industrin kring personlig utrustning är på frammarsch, även i Europa. Det finns således ingen begränsning i innovativa lösningar för framtiden att ta del av. Det är därmed lätt att bli frestad att hoppa på nya lösningar som framstår som nästa grej. Men vad vi borde inse vid det här laget är att även om företagen hjälper till att utveckla nya prylar och därmed driver utvecklingen, är det slagfältet som pekar i vilken riktning vi måste gå. Därmed blir det viktigt att titta på var vi eventuellt hamnar i framtiden för att kunna förutspå hur utrustningen ska se ut.

Vad jag däremot anser är att vi behöver helt frigöra oss från tankesättet att en produkt ska passa alla. Vi har separata utrustningslistor redan idag där vi särskiljer vilka förband som behöver ha en viss ryggsäck, en viss typ av känga eller liknande. Detta sticker givetvis i ögonen på en del, och får även till följd att vissa individer hamstrar utrustning när de byter mellan förband. Men jag anser att vi behöver gå mer på djupet över vad respektive befattningshavare behöver ta med sig ut på stridsfältet.

Jag är exempelvis inte övertygad om att det är en hållbar lösning att slänga på samtliga befattningstyper Kroppsskydd 12. Vissa befattningar behöver vara rörliga, det vill säga att rörelsen är deras bästa skydd. Andra befattningar behöver absolut ha den nivån av skydd för att de kommer röra sig till huvuddel i en sådan miljö att skydd av exempelvis skrev och hals är att föredra. Därmed behöver vi se över vad personalen bär, och göra avvägningar utifrån den kravspecifikation som finns.

Med tanke på mängden fordonsburna förband Försvarsmakten förfogar över, och de trafiksäkerhetsföreskrifter ska vi följa, är det märkligt att utrustningen inte anpassats bättre för exempelvis förare.

Jag anser att historiken från de nuvarande konfliktområdena visar tydligt att långsiktiga utrustningslösningar som förväntas vara godtagbara 10-15 år senare inte är realistiskt. Vi är snarare nere på fem (5) cykler där hastigt uppkomna förändringar behöver tas omhand omedelbart. Dels för att förhindra onödiga skador, dels för att bygga förtroende hos truppen att vi som organisation alltid ligger i framkant.

Därför tror jag att vi är på rätt väg med NCU. Jag har förhoppningen att systemet kommer bli flexibelt, där det är lätt att byta ut enskilda plagg när det är dags för uppgraderingar utan att för den delen skjuta hela systemet i sank.

Jag tror även att vi som organisation behöver vara beredda att släppa mer av kontrollen till lägre nivåer vad gäller signaturanpassning av utrustning. Förväntar vi oss att en individ ska kunna avgöra när det är läge att krama avtryckaren till karbinen, bör vi även kunna förvänta oss att personen tar hand om sin utrustning och kan anpassa den efter uppgift. Framförallt om vi anser att individen ska stanna som soldat upp till 12 år.

Avslutningsvis ser jag framemot att 2025 fått se Försvarsmakten tilldela gemene soldat, sjöman och officer ett nytt uniformssystem, en ny automatkarbin med nytt rödpunktssikte samt ny ändamålsenlig skyddsutrustning.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

Försvarsberedningen: Ytlig sammanfattning

Nästa

Segregerad militär utbildning mer lockande än integrerad?

3 kommentarer

  1. Ivo.soltorp@gmail.com'

    Ivo

    Ofta när man gör prognoser utifrån historisk utveckling inom tekniska områden väljer man att backa dubbelt så många år bakåt som man vill blicka framåt. Det skulle i det här fallet bara stärka din tes om behovet av kortare cykler. Ser du nån större möjlighet till intern second-hand eller tror du alla måste skifta till nytt (om än skiftande)?

  2. Móði

    Ska vi vara realistiska kommer det alltid finnas något förband som står med de bättre begagnade grejerna. Dvs om beredningens förslag med införandet av territoriella förband jämte hemvärn ser jag att de kommer sitta på den absolut äldsta utrustningen. Framförallt eftersom jag ser att efterhand utrustning byts ut kommer utrustningen att tryckas nedåt och sen ut i mobilseringsförråden (generellt). Det kommer kräva mer av vår försörjningsorganisation samtidigt bör då exempelvis Hemvärnet kunna ta höjd för andra mtrlbehov. Möjligen kan även värnpliktsutbildningen bedrivas med något daterad utrustning även om jag fortfarande är kluven vilken approach som är bäst om vi antar att soldaterna vill fortsätta som anställda.

  3. Yovatal@hotmail.com'

    Durban

    Jag tycker tvärtemot att behovet av olika utrustningskort till stor del är en konstruktion. Alla markstridsförband har i stort sett samma behov. Alla behöver skodon som inte förstör fötterna. Alla behöver mörkerförmåga.

    Dags att sluta köpa små serier och bara tilldela till några få. KRSK 12 är ett typexempel, för få och med för stor modularitet och för många ingående delar. 7000 ex är inte ett införande på bredden.

    Poängen är att vi behöver inte det bästa utan det som är tillräckligt bra och tillräckligt billigt för att kunna köpa stora serier av.

    Därav kanske nästa Ak blir polsk istället för amerikansk eller tysk. 100 000 är 100 000.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén