De ungdomar vi kallar till mönstring har i mönstringsunderlaget bland annat svarat att de inte har några kroniska sjukdomar eller skador. Ungdomarna har också svarat att de är intresserade av att tjänstgöra med plikt (red fetmarkering).
https://www.rekryteringsmyndigheten.se/18ar/kanner-du-en-18-aring/
När värnplikten återinfördes 2017 föregicks införandet av den urgamla diskussionen om tvång är något en liberal demokrati ska syssla med. För att lugna alla något kommunicerades det att de som skulle klassa till mönstring i första hand skulle bestå av de som var intresserade av värnplikt. Dessa tillsammans med de som sökte frivilligt skulle vara nog för att tillsätta samtliga utbildningsplatser inför varje år.[1][2][3] Vilket låter bra på pappret då statistiken visar att andelen positiva till värnplikt vida överstiger såväl mönstringsbehovet som antal platser i utbildningsorganisationen. Men i realiteten kräver det å andra sidan att alla som är positivt inställda till grundutbildning även är lämpade till de befattningar som finns.
Sett ur perspektivet att bemanna krigsförbanden ser det ändock ljust ut, sett till antal. Var det däremot ser mörkare ut är fördelningen mellan könen av de som mönstrar och blir uttagna för värnplikt.[4] Enligt Rekryteringsmyndighetens egen statistik är i princip 50/50 mellan könen i att besvara mönstringsunderlaget som skickas ut till alla totalförsvarspliktiga ungdomar. I nästa steg gällande andelen kvalificerade svar (det vill säga svar som inte antyder exempelvis sjukdom eller liknande) börjar siffrorna skjuta över till en tydlig majoritet män. Trenden håller sedan i sig när variabeln positivt inställd adderas. Jämför vi med de som frivilligt ansökt ser vi att det fortsatt är majoritet män som söker, blir kallade och uttagna. Detta innebär således att Försvarsmakten helt enkelt inte når sin målsättning om 20% värnpliktiga kvinnor (17,5% ryckte in 2019).
