Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på “marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och “on the job training”.
Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.
Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.
Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.
Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.
Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.
