Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 3 av 9

Den inte så självklara folkrätten

Av

den 15 februari, 2024

i Lessons learned

I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: ”Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.

Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.

Krister Wedin

Läs mer

Gör om specialistofficersutbildningen

Av

den 4 februari, 2024

i Allmänt

På X dök frågan upp vad den ”övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit ”kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Dags att bryta den talande tystnaden

Av

den 1 februari, 2024

i Allmänt

Det har skrivits spaltmeter om missförhållanden inom Försvarsmakten, bland annat på den här hemsidan. Missförhållanden som tar sig olika uttryck med trakasserier, mobbing och sexuella övergrepp. Framförallt har det senaste lyfts fram på senare tid och vissa åtgärder har vidtagits. Men det är fortsatt svårt att internt inom myndigheten få hjälp med att snabbt avvärja en destruktiv situation och få extern granskning av förhållanden.

Införandet av anmälningsfunktionen för ovälkommet beteende lät säkert bra när det kom dras upplägget med en rad problem. Det största är troligtvis att utredningen sker lokalt av lokala företrädare. Det är problematiskt, i synnerhet när det gäller händelser som sker i staberna där människor på olika sätt träffas och umgås. Det skapar en situation där den som anmäler inte kan vara helt säker på att utredningen sker på rätt sätt. Det vore önskvärt om utredning skedde av extern part från exempelvis grannförband för att skapa distans mellan de som utreds och de som utreder. Det andra problemet är att funktionen fokuserar på den som är utsatt. Den som ser en kollega bli utsatt för något är förhindrad att anmäla exempelvis trakasserier av någon annan.

Du kan inte göra en anmälan om ovälkommet beteende åt någon annan än dig själv

https://www.forsvarsmakten.se/sv/om-forsvarsmakten/varderingar-och-vision/forsvarsmaktens-vardegrund/ovalkommet-beteende/

Läs mer

Marinens bassäk – återkomsten av en taktisk resurs

Av

den 30 januari, 2024

i Allmänt

Det här inlägget kommer att handla om bassäkerhetskompanier i allmänhet och nyligen upprättade 104.bassäkerhetskompaniet i synnerhet. Känner du inte igen namnet kan det beror på att kompaniet tidigare hette basskyddskompaniet och låg direkt under Marinbasen. I samband med att två nya marina basbataljoner infördes uppstod så även ett behov av bassäkerhetsförband. Det vill säga den typen av förband som förr fanns inom såväl marinen som flygvapnet för att skydda baser genom ett mer offensivt agerande utanför baserna samt att skydda marina logistiklinjer på land och i kustnära miljö. Förbandstypen behövs alltjämt i en tid där hotet från främmande underrättelseverksamhet är högt och där vi ser frekvent hur utländska medborgare befinner sig på platser där de inte ska vara i närheten av skyddsvärd verksamhet.

Foto: Försvarsmakten

Läs mer

Dags för myndigheten att jobba tillbaka samhällets förtroende

Av

den 10 januari, 2024

i Allmänt

Så här efter Folk och Försvars rikskonferens hade jag velat bryta ner en del av talen och samtalen. Vad är de stora strategiska penseldragen för framtiden och vad kommer det innebära för Försvarsmakten. Men istället ska jag beröra något betydligt viktigare som berör det som vi förr kallade för basplattan. Själva grundstommen i organisationen och försvaret av Sverige, personalen. För lagom till att talen drog i gång i Sälen släppte Dagens nyheter en artikel som visade tydligt på ett strukturellt fel inom myndigheten. Artikeln granskade 21 fall av sexuella övergrepp som anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd (FPAN). Av dessa hade 19 fall avgjorts internt genom disciplinåtgärder. Trots att det i lagen om offentlig anställning tydligt framgår att handlingar som kan antas leda till någon annan påföljd än böter ska åtalsanmälas till rättsväsendet. Något jag tidigare skrivit om i en artikelserie om just FPAN.

Läs mer

Försvarsmakten – arbetslös efter 32

Av

den 9 december, 2023

i Allmänt

Nedanstående artikel är en insändare ifrån en soldat som har frågor riktade mot våra beslutsfattare, såväl de militära som de politiska, om varför vi fortsatt envisas med en tidsbegränsad anställning för GSS/K. Önskar du svara skribenten, antingen via mail eller insändare är du välkommen att kontakta administratören.

Att jobba som kontinuerligt anställd gruppchef, soldat eller sjöman (GSS/K) i försvarsmakten är mer än bara ett jobb. 

Den vanligaste frågan jag får av vänner och bekanta som saknar militärbakgrund brukar lyda något i stil med ”Vad gör man som soldat i Försvarsmakten?”

Svaret på den frågan varierar, precis som våra arbetsuppgifter. Det korta svaret skulle vara Vi löser uppgifter. För det är precis det vi gör, vi löser uppgifter nationellt och internationellt. Dag och natt. Alla dagar om året. När vi inte har några uppgifter att lösa förbereder vi oss för att kunna lösa uppgifter, genom att träna förbandet på olika sätt. Allt ifrån att stå på skjutbanan och öva personlig färdighet till att lära dig orientera i mörker. Vi tränar och övar på olika sätt varje dag. För att kunna lösa uppgift imorgon. Ovissheten hos den gemene soldaten är oftast stor. Vi vet att om det ringer den 23 december så måste vi vara beredd att åka bort över julafton. Utan vetskap om vart man ska och hur länge man ska vara borta.

Stolthet i att lösa en uppgift. Det är vad som driver de allra flesta till att vara kvar i detta yrke. Att känna att man är med och gör skillnad. Den känslan driver soldaten till att vilja bli bättre, att vilja träna hårdare, att vilja utmana sig själv. Utan den anställde soldaten längst ner i hierarkin, längst fram i fronten, utan spjutspetsen som k-anställda i försvarsmakten utgör, skulle myndigheten inte klara av att lösa uppgiften när den kommer imorgon. 

Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) kom en tid då vi inte hade krig i Europa. Lagen upprättades en tid då Nato medlemskap inte var aktuellt för Sverige.[1] Tio år senare har mycket förändras. Det säkerhetspolitiska läget i landet är det allvarligaste vi haft sedan slutet på andra världskriget. Ett fullskaligt krig på kontinenten och en terrorhotnivå som höjts till en 4 på en skala där 5 är högst. En tid där det svenska försvaret samtidigt ska rusta upp och lyckas uppnå ett BNP på 2 % för ett framtida Nato medlemskap. En tid som denna har den anställde soldaten aldrig varit viktigare. En tid som denna kan vi inte ha en lag som begränsar GSS/K till att jobba i högst 12 år.[2]

Hur kan ett viktigt yrke som detta ha en sådan otrygg arbetsmarknad? Om du inte väljer att läsa till officer så är din karriär slut. Du tvingas sluta, den 12-åriga kompetensen du besitter betyder ingenting längre. Det finns folk som argumenterar för att alla soldater har ett bäst före datum, och ja det har vi också! Men vem har sagt att det är efter 12 år? En person som gör militärgrundutbildning vid 40 års ålder kan sen jobba tills denne är 52. En soldat som direkt efter värnplikt tar anställning kommer inte kunna jobba längre än till åren denne fyller 32.[3] 

Det finns fyskrav inom hela försvarsmakten som är utformade ut efter vilka typer av uppgifter som ska lösas. Om soldaten klarar fyskraven, varför kan han inte få fortsätta jobba?

Under hösten 2023 fick vi besök av arméförvaltaren där vi som GSS/K hade möjlighet att ställa frågor. Det stora fokuset låg som förväntat på personlig utrustning som varit en het debatt under året. När frågan om tidsbegränsad anställning som GSS/K kom var han kortfattad. Arméförvaltaren delade samma åsikt som arméchefen i den frågan, att hellre få oss nuvarande GSS/K att stanna ett eller två år längre i tjänst än den genomsnittliga anställningstiden. Detta för att få ut större effekt på de anställda förbanden. 

Frågan jag har är då varför ligger fokusen där? Hur många tror dem inte skulle jobba kvar om man hade vetat att man kunde göra karriär som GSS/K? Att inte behöva känna att tiden rinner ifrån en och få bråttom med de civila studierna? I denna otrygga arbetsmarknad är det många som väljer att jobba några år och sen söka sig till en civil och tryggare arbetsmarknad istället. För varför fortsätta jobba när du vet att du inte kan göra karriär här? 

Soldaten strävar alltid efter att bli bättre.

Med stoltheten i att lösa en uppgift kommer också en strävan, en vilja till att bli bättre, att utvecklas. Den finns hos alla soldater på alla nivåer. Granatgevärsskytten nöjer sig inte med att bara kunna skjuta granatgevär. Med en vilja till att utvecklas, lär han sig hur han, på bästa sätt kan göra det han gör fast ännu bättre. När han lärt sig det kommer han inte vara nöjd där. Granatgevärsskytten kommer törsta efter mer kunskap och utbildning, han lär sig hantera andra typer av pansarvärnsvapen. När nu denne mycket mer kompetenta soldaten blivit riktigt duktig på det han gör, så är det hans tur att dela med sig av sin kompetens och sina erfarenheter till andra soldater. Det är så här vi lär oss och blir riktigt duktiga på det vi gör, med hjälp av andra människor och deras kompetens. Dessa erfarenheter är inget du kan få genom att enbart läsa en bok om vapnet. 

Många av de mest kompetenta och erfarna människorna jag träffat inom försvarsmakten är just GSS/K. Människor med många olika typer av utlandsmissioner och skarpa uppgifter i bagaget. Deras erfarenheter har haft stor betydelse för förbandets utveckling och utbildning av andra soldater. Dessa erfarenheter har de inte fått genom att plugga någon högre officersutbildning. Dessa erfarenheter kommer från ett konstant hungrande av mer kunskap i sin egen vardag, en vilja att bli bättre och utvecklas. Stolthet i att vara soldat och att vilja lösa uppgift. Det utbildningsstöd som erfarna soldater runt om i världen delat med sig av till de ukrainska soldaterna på operationer så som INTERFLEX. Där soldaterna stod för den övergripande utbildningen. Ovärderlig kunskap som visat sig ha stor betydelse i det pågående kriget. 

Varför ska vi kasta bort alla erfarenheter och all kompetens? Kunskap som dessutom senare nyttjas i krig. Försvarsmakten borde värna om dessa och förvalta dem. Speciellt i en tid där det svenska försvaret ska växa och vara bättre än någonsin för att uppnå de nya krav som ställs för ett framtida Nato medlemskap.

Intresset för att läsa officersprogrammet har ökat de senaste åren. Men det intresset ligger inte hos alla. Det ska det inte behöva göra det heller! Det kan finnas många olika anledningar till att man varken kan eller vill studera. Det finns de som inte kan läsa vidare för att krav och behörigheter saknas eller inte uppfylls. De finns dem som har familj med mindre barn som de inte kan eller vill lämna. Sen finns det dem som inte uppskattar att stå i rampljuset och leda andra. Om du nu är en av dem som inte vill läsa en högre militärutbildning i detta yrke står du alltså i vägskälet att läsa vidare eller säga upp dig. I dagsläget är det så din karriär i försvarsmakten ser ut.

Sammanfattningsvis så är soldaten en extremt viktig beståndsdel i det svenska försvaret, om inte den viktigaste! Den gemene soldaten står alltid redo, dag som natt, året om för att lösa uppgifter som är vitala för Sveriges säkerhet. Förutsättningarna för att soldaten ska lyckas lösa uppgiften är sällan gynnsamma. Lönen, arbetstider, frågan om personlig utrustning och även tolvårskontraktet är saker som gör att soldaten ständigt jobbar i motvind, och inte minst de nya krav som sätts på personalen inför ett framtida Nato medlemskap. Trots detta väljer soldaterna runt om i landet att fortsätta jobba och sträva efter att lösa uppgifterna på bästa möjliga sätt. Min vilja är att vi ska hitta andra lösningar där 12år inte är begränsningen för soldaten. Jag vet inte om jag kommer klara fyskraven som soldaterna har om 10 år, men jag vet att jag vill ha möjligheten att försöka. Jag trivs i soldatyrket och allt vad det innebär. Men jag vill inte vara arbetslös när jag är 32 för att jag valt att jobba som GSS/K.[4]

Det frågor jag gärna önskar svar på är dessa:

  • Varför har GSS/K fortfarande ett tolvårskontrakt?  
  • Varför kan det inte ligga på regementsnivå eller till och med kompaninivå att besluta om soldaten efter 12års tjänstgöring fortfarande är duglig för tjänst?
  • Vad finns det för andra möjliga lösningar på detta problem?

/ Hanna

[1] https://www.riksdagen.se/sv/dokument–och–lagar/dokument/svensk–forfattningssamling/lag–2012332–om–vissaforsvarsmaktsanstallningar_sfs–2012–332/

[2] https://www.regeringen.se/regeringens–politik/regeringens–prioriteringar/sakerhetspolitiskalaget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/stor–satsning–pa–militart–forsvar–och–natomal–beraknas–varauppfyllt/

[3] https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/grundutbildning/vanliga–

fragor/aldersgrans/?TSPD_101_R0=08054bd396ab20005a8e2fb9d4dbbebf05d7830894a4897ef392b560e61441d9df69107e 39e109ea084f810c661430003c44bfcc5b26797e42a856dbf539beb34ff50e68e8199599b5b4b7ad7bcd8469c920443aa1f5f73 f80d31d0049289419

[4]https://www.regeringen.se/regeringens-politik/regeringens-prioriteringar/sakerhetspolitiska-
laget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/stor-satsning-pa-militart-forsvar-och-natomal-beraknas-vara-
uppfyllt/

Läge att pensionera begreppet ”insats”

Av

den 22 november, 2023

i Allmänt

Efter att läst ett inlägg på X angående en farhåga kring att ”insatskortet” skulle komma att nyttjas mer frekvent i framtiden i o m Nato, har jag funderat mer på själva begreppet insats och att det egentligen är ett begrepp som vi borde pensionera helt.

Just ordet ”insats” har sedan övergången till ”insatsförsvar” varit förknippat med internationell insats, alltså missionerna utomlands. Detta troligtvis på grund av att när vi internt pratat om våra erfarenheter, vad vi gjort och för den delen placerat förband i ”insatsberedskap” har detta i stort alltid varit relaterat till utlandsinsatserna. Detta har i sig bidragit till att de nationella insatserna hamnat i skymundan, även om dessa på senare år fått en mer framträdande roll. Men att internationella insatser varit tyngdpunkten har varit tydligt då vi därutöver uppfunnit begreppet ”stödinsats” för att såväl arbetsrättsligt som ersättningsmässigt särskilja ett stöd från den ”faktiska” insatsen i ett land.

Just särskiljandet mellan internationellt, stöd och nationellt vad gäller såväl meriter som uppmärksammande har troligtvis till stor del drivits på av ekonomisk rationalitet. Det hade helt enkelt varit dyrt att uppmärksamma de nationella insatserna som pågår mer eller mindre kontinuerligt över hela landet med medaljer, uppföljningar och med det ersättningar som kan anses signalera vikten av att insatsen faktiskt genomförs.

Nu med övergången till ett europeisk fokus via den nationella omriktningen, och omstöpningen av insatsstaben till operationsledningen, vore det på sin plats med att helt pensionera begreppet insats och börja prata om operationer. För det är vad Försvarsmakten pysslar med när vi inte övar, då bedriver vi operationer såväl nationellt som internationellt. Utifrån den ventilerade oron över att chefer ska nyttja ”insatskortet” vid övningsverksamhet anser jag att det kommer vara tydligt för alla vad som gäller om man ingår i en övningsverksamhet eller ej. För oron är befogad på flera sätt. Förr hade vi särskilda insatsförband som hade som uppgift att stå i beredskap för att exempelvis förstärka förbanden utomlands, eller för att lösa nationella uppgifter. Med dagens säkerhetsläge och ett växande behov av tillgänglig personal har de här tydliga gränsdragningarna suddats ut. Numera är det i stort hela Försvarsmaktens organisation som är gripbar, mer eller mindre, omedelbart för att lösa uppgifter inom och utom landet gränser. Situationen har blivit så pass diffus att det helt enkelt inte är tydligt när en insats påbörjas vilket avtal som gäller och därmed vilka ersättningar eller arbetsrättsliga regler som gäller. Inte ett trivialt problem då exempelvis en uppkommen insats kommer ha påverkningar på hemmaplan för en del individer.

Genom att tydliggöra att vi antingen genomför övning eller genomför en operation kommer vi åt en del av problematiken kring vad som gäller kring ersättningar och tjänstgöringstider. Vi kommer också skapa en tydlighet kring den planering som behöver ske för såväl övning som operation. Vidare är en övning alltid en övning och en operation är alltid att se som ”skarp”, vilket tydliggör vem som bär ansvaret i första hand.

Med ”återinförandet” av operationsbegreppet vill jag även komma åt dagens problematik kring det rumsliga fokuset för insatser, framförallt de som genomförs utomlands. För att Försvarsmakten ska klara av att bedriva operationer utomlands innebär det också att det behövs genomföras operationell verksamhet hemma i Sverige. Men med dagens rumsliga fokus på var en individ befunnit sig innebär det att vi missar att omhänderta och uppmärksamma en rad individer i ”bakre läge” vars arbetsinsatser är en förutsättning för att insatsen utomlands överhuvudtaget ska kunna lyckas. Genom att bortse från var individen befinner sig fysiskt och istället fokusera på vilka som ingått i operationen kommer vi både att kunna fånga upp eventuell ohälsa i samband med operationens genomförande, samt att vi kommer uppmärksamma även de individer vars arbetsinsatser vi annars tar för givet.

För är det något som uppdelningen mellan internationell insats, nationell insats och stödinsats bidragit till är det just en tydlig värdering om vad som är en arbetsinsats ”värd” att uppmärksamma. En vanlig invändning kan vara ”men de gör ju bara sitt jobb”. På det vill jag svara, vad är skillnaden mellan att göra sitt jobb hemma i Sverige och i Mali? Självfallet risken. Samtidigt är det tydligt med utlandsobligatoriet att det är en arbetsuppgift som ingår i ”jobbet”. Således utför alla ”bara sitt jobb” oavsett var det sker och under vilka förutsättningar. Det innebär inte att alla kommer få samma typ av ersättning, det är inte det jag far efter. Utan poängen är att vi behöver bli betydligt bättre på att se till allas arbetsinsatser för kollektivet och därigenom bli bättre på att ge personalen erkänsla mer än ett slentrianmässigt tack i ledaren på Försvarets forum. Det hade inte kostat mycket att bjuda på en middag då och då, just saying.

Interimsvapen i väntan på Sako

Av

den 12 november, 2023

i Utrustning

För ungefär sju månader sedan skrev jag en artikel om eldhandvapenprojektet och hur det mer eller mindre är att betrakta som en containerbrand. Artikeln blev en form av crescendo över alla turer fram och tillbaka som sedermera toppades med att ak4 skulle återinföras som gapfiller för personal med ”markstrid som huvuduppgift”. Det jag valde att inte nämna i den artikeln, men som nu verkligen behövs lyftas fram är de turer som skett internt inom Försvarsmakten, samt mellan myndigheten och FMV sedan åtminstone 2021.

Ämnet är aktuellt då nuvarande arméchef fattat beslut om att ”snarast” köpa in ett interimsvapen från en större europeisk leverantör i väntan på att finska Sako ska kunna börja leverera vapen. Det här har varit en pågående process sedan 2021/2022 där ÖB och LEDS sköt till pengar (en summa som nämnts ligger i storleksordningen 1,5 till 1,8 miljarder kronor) till armén för ett inköp. Medan högre stab noterade att inget hände sägs det från andra håll att pengarna istället trycktes in i finlandsaffären av dåvarande arméchefen. Det som nu framkommer från flera olika håll är en bild där dåvarande arméchefen tillsammans med dåvarande chefen för verksamhetsområdet Armémateriel (C VerkO Armé) på FMV inte bara aktivt motarbetat alla former av inköp av interimsvapen, mycket tyder på att affären med Finland varit bestämt på förhand av de involverade och att alla försök till alternativa lösningar motarbetats med kraft från duon. Dåvarande C VerkO Armé har haft en hög svansföring kring samarbetet med Finland och Sako, vilket har resulterat i att vissa (förhastade) inlägg raderats eller redigerats vid ett antal tillfällen.

Den dåvarande C VerkO Armé är idag chef för FMV:s ledningsstab och fortsätter, enligt insatta källor, genom VerkO Armé att motarbeta en upphandling av en gapfiller. Fördröjningsstriden från såväl dåvarande arméchef som C VerkO har således resulterat i en försenad upphandling som hade behövts genomföras redan 2021. Det har även resulterat i att Försvarsmakten kommer genomföra upphandlingen via egen upphandlingsorganisation och inte via FMV som brukligt är.

Min önskan om en extern granskning av processen kring nästa eldhandvapen kvarstår. Eller rättare sagt, jag som skattebetalare kräver att det här nagelfars. Här räcker det uppenbarligen inte med en intern revision utan det krävs externa ögon som kan vaska fram alla avtal, såväl muntliga som skriftliga, som gjorts sedan projektet med ”ak6” drog igång.

Beväpningen av vår personal ska inte riskeras vare sig på grund av prestige eller personliga intressen. Det är tydligt för alla i organisationen att vi lever på lånad till med våra automatkarbiner och att det inte är acceptabelt att den här processen förhalas ytterligare.

Det militära rådet, detaljerna

Av

den 7 november, 2023

i Allmänt

Hösten är här och med den kommer nu alla de beslutsunderlag som landets politiker efterfrågat för att kunna lämna diverse propositioner till riksdagen samt fatta vissa beslut. Ett av beslutsunderlagen som delgivits är ”ÖB:s militära råd” som kommer ligga till grund för försvarsbeslut 2024. I två öppna bilagor kan allmänheten läsa om hur Försvarsmakten planerar att uppnå tidigare beslutad försvarsförmåga med den angivna ekonomiska ram som successivt ökat sedan den ryska markoffensiven in i Ukraina den 24 februari. Den här artikeln kommer nämna vissa små detaljer som troligtvis förbises i storheterna kring brigader, allierade baser och ”multidomänsoperationer”.

Men vi börjar med det absolut viktigaste, nämligen synen på Ryssland.

Utgångspunkten är att Ryssland, under överskådlig tid, utgör ett militärt hot samt att svensk säkerhetspolitik måste beakta risken att Rysslands krig mot Ukraina kan eskalera till ett angrepp mot andra stater.

Överbefälhavarens militära råd – Svensk försvarsförmåga inom ramen för Natos kollektiva försvar, s. 2

Läs mer

Liten tuva stjälper ofta stort lass

Av

den 1 november, 2023

i Allmänt

Den 24 oktober offentliggjordes en utredning kring en en olycka med en larmmina. Händelsen i sig resulterade i brännskador på en instruktör när larmmina utlöstes i handen. På sina håll skrevs det litet skämtsamt om varför man valde att utreda något så trivialt som en vådautlösning av en larmmina. En kommentar som troligtvis fälldes utan vetskapen om att det uppstått fysiska skador. Det är å andra sidan inte det som är det intressanta med händelsen, eller för den delen det faktiska förloppet när minan utlöstes. Utan det är, vilket den här artikeln kommer på visa, ytterligare ett exempel på hur en rad små faktorer tillsammans skapar förutsättningarna för att det ska ske en olycka, trots ett gediget säkerhetsreglemente.

I Försvarsmakten finns en rad olika publikationer i form av reglementen, handböcker och manualer. Alla dessa bildar en hierarki där det förenklat kan beskrivas som att reglementet beskriver tvingande regler, vad som ska utföras, och där handböcker samt manualer visar hur:et. Det här är viktigt att ha kvar i minnet medan du läser vidare.

För hantering av larmmina 2, och minor generellt, är brukaren hänvisad till två specifika publikationer: SäkR Spräng 2023 och manualen Minor 2022. Säkerhetsreglementet finns tillgängligt via den interna portalen Emilia och på Försvarsmaktens hemsida. Manualen finns enbart att tillgå via emilia. Därutöver kan det finnas tekniska ordrar som styr vissa specifika åtgärder som exempelvis förrådspersonal ska vidta vid hantering av olika materielslag.

Under utredningen har det identifieras att det i både SäkR Spräng och manualen finns beskrivet att en återanvänd Larmmina 2 ska tillföras en extra säkringssprint. Det här återfinns däremot inte i någon teknisk order vilket kan ha bidragit till att en sprint inte tillförts när den återanvända larmmina lämnats ut till instruktören. Här finner vi således ett problem som är återkommande inom flera ämnesområden, och som vi kommer behöva hantera under de kommande åren. Nämligen att våra publikationer inte harmoniserar med varandra och att det finns tvingande regler som inte kan efterlevas av hela organisationen för att reglerna trycks i olika informationsrör.

Vidare identifierade utredningen det som länge varit ett stående skämt på sociala medier, nämligen att sökfunktionen i emilia är undermålig. Utformningen på söksträngen avgör direkt om individen kommer hitta den senaste versionen av SäkR eller en daterad version som sparats någon annanstans på emilia. Det här är oftast känt av personal som tjänstgjort ett antal år i myndigheten. För nyanställda är det däremot sannolikt okänt då det inte finns återgivet i skrivt och därmed något som innebär risker. Det uppmärksammas även att officersutbildningarna använder sig av ett externt system för att sprida publikationer, vilket innebär att kadetterna vänjer sig med ett helt annorlunda publikationssystem än det som anställd personal nyttjar.

Vilket leder oss till själva kärnan av vad den här artikeln vill fokusera på, nämligen övergången för nyanställda befäl från skola till myndigheten, och hur vår forcerade tillväxt inte bara skapar risker idag utan även i framtiden.

En konsekvens av oerfarna plutonchefer är att personalen inte planeras effektivt, uppgifter ges inte i tillräcklig tid, samt stöd och kontroll till/av instruktörer i planering och genomförande inte kan ges mot det behov som finns.

Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2, s. 15

I utredningen framgår det att plutonslaget består av nya instruktörer som antingen är nyexaminerade eller inne på sitt första år som officerare. Men det är inte bara plutonen som består av ny personal, hela grundutbildningsorganisationen på lägre nivå som sådan beskrivs som bestående av befäl med ringa erfarenhet. Istället är det kompani- och skvadronsledningar som består av personal med mer erfarenhet, och som därmed enligt försvarsgrenarnas riktlinjer kring karriär förväntas stödja de oerfarna befälen i deras utveckling. Problemet är att ration mellan erfaret och oerfaret befäl innebär att exempelvis kompanifanjunkarna inte hinner med att stödja alla som har ett behov. Lägg ihop det med det oerfarna befälets vilja att vara självständig och svårigheten att hitta korrekt information så är det inte konstigt att olyckor sker, och kommer fortsatt ske om inga åtgärder vidtas.

Övergripande fokus från politiker och försvarsmaktsledningen är tillväxt. Politikerna vill att såväl antalet värnpliktiga som antalet kadetter (och därmed nya officerare) ska öka under kommande år. Detta ska ske samtidigt som högre ledningsnivåer, som varit underbemannade under flera år, nu skriker efter erfarna befäl för att täcka upp för pensionsavgångar samt ett nära förestående medlemskap i Nato. Manegen är således krattad för att det även i framtiden kommer finnas en ohållbar ratio mellan erfaret befäl som ska handleda/mentorera, och oerfaret befäl som behöver handledas. För att tala klarspråk, det är inget som en HYB per kompani kommer kunna lösa.

Därutöver innebär det att bristen av handledning idag, kommer medföra bristande kunskap i framtiden när det gäller ledning, utveckling och utbildning. Det har länge varnats, och varnas fortsatt, för att det går för fort uppåt i karriären för våra officerare. Där tiden mellan varje steg från fänrik till major är så pass kort att när individen sen förväntas leda större förband eller funktioner på högre nivå, saknas kritisk kunskap vilket riskerar att hämma vår förmåga.

Det kan således hävdas att det finns en röd tråd mellan handledningen av nyexaminerade befäl och landets förmåga till militärt försvar. Missar vi att omhänderta den lilla kuggen så kommer det stora maskineriet upphöra att fungera. Det måste fortsatt kommuniceras till våra politiker när det påbörjas någon form av kvantitetsbingo inför politiska beslut. Risken är annars att våra goda intentioner gör det omöjligt att nå våra utpekade mål.

FM2023-23509:1 Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2

Sida 3 av 9

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén