Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 4 av 8

Försvarsmakten resignerar kring personlig utrustning

Clickbaitig rubrik? Ja, samtidigt ska jag nu lägga ut texten lite grann efter mitt inlägg på Instagram då det resulterade i en hel del DM:s som frågade om myndigheten faktiskt hade gett upp i frågan om personlig utrustning. För att svara direkt på den frågan; nej, Försvarsmakten har inte författat någon skrivelse som säger att det nu är fritt fram att köpa egna fickor till sin stridsutrustning. Myndigheten kommer troligtvis inte heller fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. Vad som däremot har skett, och som egentligen redan skedde för några år sen i samband med stridsväst 08/12-härvan, är att organisationen på lokal nivå börjat inse att situationen är ohållbar och att det inte är möjligt att skapa stående insatsförband utan adekvat utrustning. Därav har diverse förband med erfarenhet av att frekvent vara insatta utomlands eller stående i beredskap ordersatt att det är tillåtet, inom vissa angivna ramar, att införskaffa viss utrustning själv. Framförallt har det rört sig om fickor och stridsskjortor.

Vad som detta sen i sin tur bidragit till är att den officiella bilden av en svensk soldat har gått från en person med enbart tilldelad materiel till en person med i huvudsak egeninförskaffad utrustning (se bara bilden på senaste årsrapportens framsida). Och låt mig vara tydlig, jag kan inte vara gladare över att den spärren släppte samt att alla belackare av egen utrustning fick se sig motbevisade. För tvärtemot vad som påstods så fick vi inte helt plötsligt soldater och förband som såg ut som “vandrande julgranar”. Det gick bevisligen att med enkla medel reglera så att individen köper saker som är vettiga för dennes befattning och som inte sticker ut i gruppen. Sen kan vi alltid ha en diskussion huruvida det är viktigt att utrustningen är i snigel eller fmgrå, grön eller om även enstaka inslag av multicam och beige/brunt fungerar (lex Norge).

Så även om det har skett ett kulturellt skifte finns det fortsatt en del “motståndsfickor” kvar i organisationen där man bestämt hävdar att tilldelat gäller. Och det är här jag nu menar att Försvarsmakten totalt resignerat när man valt att inte köpa in nya fickor till kroppsskydd 23D eller kroppsskydd 22 (det vill säga nyupphandlingen av krsk12). För redan idag har det uppstått brister i stridsväst 2000-systemet i takt med att grundutbildningen vuxit. Med en fortsatt växande grundutbildning tillsammans med återkommande repetitionsövningar och ett växande hemvärn (tack vare omvärldsläget) har det visat sig att Försvarsmakten saknar förmåga att tillse att alla får tilldelad utrustning enligt det grundkort som finns. Vi pratar alltså om grundläggande saker som regnkläder, bärsäckar och vätskeblåsor. Medan vissa förband nu genomför lokala inköp för att täcka vissa behov saknas det medel och en plan för att lösa andra problem. Därav är min slutsats att organisationen kommer att tvingas acceptera att åtminstone de stående förbanden och hemvärnspersonal tillåts köpa egen utrustning. Helt enkelt för att det saknas och för att den utrustning som finns ska kunna omfördelas till de värnpliktiga, som är prioriterade enligt en rad ordrar och uttalanden.

Är det optimalt att exempelvis soldater nu på olika sätt “tvingas” att köpa saker för att kunna lösa sin uppgift? Inte det minsta, samtidigt är det vad vi länge har förespråkat. Nämligen att få möjligheten att själva ta det här ansvaret. Nu står vi i beslutsfönstret där myndigheten helt enkelt skulle behöva fatta ett sådant beslut, eller åtminstone signalera till bromsande förbandschefer, att det är dags för en liberalare hållning. Det är fullt möjligt att tillåta egeninköpt materiel utan att det ballar ur på kaserngården vid formella uppställningar. Det är allas ansvar att tillse. Vad vi däremot inte kan ha är soldater som saknar utrustning och som ändå förväntas öva som om de inte hade några brister. Det är inte att ta sitt arbetsmiljöansvar eller chefsansvar gentemot personalen. Tillitsbaserat ledarskap har hamnat på tapeten nu och något som dyker upp i media. Det har varit lite av ett signum tidigare för Försvarsmakten, åtminstone i utlandstjänst. Det är dags att vi plockar hem det nationellt och låter personalen vara de proffs som de är.

Lokala omställningsmedel – en sammanställning

Lokala omställningsmedel, eller i folkmun kallat LOM (tidigare rals 3), är en åtgärd som tidigare hade som fokus att göra övergången från Försvarsmakten till ett arbete utanför myndigheten enklare. Det vill säga den eran där myndigheten aktivt ville minska personalstyrkan och med olika medel försökte skapa incitament för personalen att helt enkelt säga upp sig. Men i tillväxt-eran har Försvarsmakten istället behov av att rekrytera och behålla-personal vilket inneburit att LOM-konceptet har behövts göras om. Fokus nu är något förenklat att tillse att individen kan tillförskansa sig kompetens för att kunna kvarstå i anställning, exempelvis för personer som annars skulle gå i pension. Därtill kan medlen nu även användas för att finansiera vikarier för personal som exempelvis studerar. Den här sammanställningen kommer att dyka ner i de olika dokumenten som redogör för hur LOM-processen fungerar, vad den är till för och hur du som arbetstagare kan använda den för att kompetensutveckla dig själv. I slutet av artikeln finns hänvisning till dokumenten som du kan hitta på emilia för mer detaljerad information.

Sammanfattningsvis är LOM ett alternativ om det skjuter mot verksamhetens behov och individens utveckling, åtgärderna kan kopplas till nya eller förändrade arbetsuppgifter och det finns ett behålla perspektiv.

Skynda långsamt med RPAS

Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.

Rysk soldat under utbildning med en FPV-farkost

Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.

Varför tar vi alltid den enkla vägen?

Försvarsmakten behöver bli mer framträdande och tydlig i vad myndigheten kan erbjuda ambitiösa människor. Det här är information som behöver skjutas in långt innan individen står att välja mellan arbete, studier eller annat. Just nu kan myndigheten varken omhänderta det förändrade kommunikationsbehovet eller människor med den uttalade ambitionsnivån vi säger oss förkroppsliga. Därför kommer vi fortsatt att ha problem att såväl rekrytera som behålla personal även i en tid där kriser och krig är närvarande direkt utanför dörren.

Ett återkommande fenomen inom samtliga världens försvarsmakter är svårigheterna att locka, och behålla, individer som kategoriseras som “över medel” vad gäller en rad karaktärsdrag. Vad som också är gemensamt för alla länder är att i händelse av en kris (det vill säga ett krig) sänker kraven för att snabbt fylla upp organisationerna och säkra tillgången på människor. Nu får vi på nära håll se hur det här utspelar sig i Sverige där ett krig i Europa tvingar Försvarsmakten att ta till olika grepp för att locka till sig personal. Bland annat genom att införa “SOFU Specialistofficer” där personer med flygteknisk bakgrund kan rekryteras utifrån sin civila kompetens och sen utbildas militärt för att bli flygtekniker i flygvapnet. Eller för den delen SOFU generellt som ska hjälpa till att förse myndigheten med kompetens som vi inte kan förse oss själva med. Cyber, AI och rymd är områden som ligger nära till hands.

Samtidigt “briserar” nyheten idag att värnpliktiga i högre utsträckning väljer att lämna myndigheten efter sin grundutbildning och börjar läsa på högskola istället. Vilket får Plikt- och prövningsverkets generaldirektör att dra slutsatsen att kraven nog behöver sänkas. Implicit att vi behöver mindre ambitiösa människor som kanske inte ser några andra alternativ som gångbara och därmed tar den enkla vägen att stanna i Försvarsmakten som soldat eller sjöman.

Mönstringsstatistiken (perioden 2017-2019) visar att av en årskull på ca 100 000 totalförsvarspliktiga lämnar ca 38 000 svar på mönstringsenkäten som gör dem kvalificerade till fortsatt mönstring. Av dessa kallas nästan 20 000 till prövning på något av kontoren. Hur många av dessa som underkänns framgår inte i någon årsredovisning, däremot framgår det att vi år efter år lyckas fylla antalet platser som “beställs” från Försvarsmakten. Med målet om 8000 uttagna per år förefaller det finnas utrymme för att fortfarande kunna placera med samma kravprofil. Det har åtminstone inte flaggats för något annat i dokumentationen. Varför då lösningen skulle vara att sänka kraven är något oklart.

Det ska även tilläggas att det inte bara är universitetsutbildningar till läkare och ingenjörer som drar de grundutbildade. Vi ser hur de värnpliktiga går till alla tänkbara utbildningar; polis, sjuksköterska, biologer och hantverksutbildningar. Den sammanfallande faktorn är en ambition och en tanke om framtiden. En framtidsbild där Försvarsmakten, trots ambitiösa prisvinnande reklamkampanjer, inte finns med bortom pliktens måsten. Vi kommunicerar inte, och har inte gjort under flera år, som en myndighet där det finns en tydlig framtid för den enskilde. Vi som redan befinner oss i myndigheten pratar oss varma om hur vi vill ha “ambitiösa människor” och att vår organisation består av “ansvarstagande individer”. “Gräddan av ungdomen” är ett annat uttryck som gärna används för att särskilja adepterna från övriga samhället. Men verkligheten visar sig relativt omgående vara en annan. Ja, vi har ambitiösa människor med huvudet på skaft. Samtidigt har vi de som är “medelmåttor” och de som inte alls presterar överhuvudtaget. Precis “som vilken annan arbetsplats som helst” för att citera en av många märkliga reklamkampanjer.

Försvarsmakten ska inte heller göra anspråk på samhällets samtliga begåvade människor. För att återkoppla till det jag skrev inledningsvis; myndigheten går mot mer tekniktunga fält som rymd och AI. Det ligger i myndighetens intresse att vi inte placerar överkvalificerade på fel platser. Vare sig i organisationen eller samhället. Däremot är inte lösningen på rekryteringsproblemet att sänka några krav. Det är att hela tiden finnas med som ett aktuellt framtidsalternativ för unga. Det är ett tufft “sälj” att göra på dagens marknad men vi kan inte välja den enkla vägen här. Vi måste tydligt kommunicera att när du genomför grundutbildning som X, då kan du bli anställd som Y och Z med följande arbetsuppgifter samt karriär. Då duger det inte med floskler som “det här är det bästa jobbet som finns”, “här får man ju skjuta kulspruta” eller “ingen dag är den andra lik”.

När de värnpliktiga förväntas göra ett val till den 29 januari när ansökningarna till officersutbildningarna stänger behöver det göras en kollektiv ansats för att förklara vad exempelvis en officerskarriär innebär. Den informationen måste tryckas ut i alla kanaler och den måste finnas tillgänglig enkelt. Det duger inte att potentiella yrkes- och reservofficerare inte kan läsa aktuella befattningsbeskrivningar eller tydliga redogörelser för hur utbildningen går till och vilka krav som gäller. Jobb-avdelningen på Försvarsmaktens hemsida är ett “clusterfuck” vad gäller att hitta information om specifika befattningar. Den sidan är resultatet av vad som händer när man sänker kraven istället för att göra det som faktiskt krävs. Det blir inget bra.

Krångelpellar och nej-sägare är ett nödvändigt ont

Vår största styrka är också vår största svaghet. Jag pratar om vår initiativförmåga i kombination med självsäkerhet. De flesta känner till uttrycket att ”ta initiativ i fel riktning”. Uttrycket används ofta för att beskriva individer som inte är särskilt kompetenta i sin yrkesroll och som fattar beslut som sedan en högre chef måste hantera. Men det kan även beskriva kompetenta individer som hamnar i situationer där de saknar fullständiga ingångsvärden för ett korrekt beslut. Oavsett typ är de här felaktiga initiativen oftast lätta att identifiera när de är exempelvis innebär att truppen fysiskt rör sig i motsatt riktning än den uttalade anfallsriktningen. Vad som däremot är betydligt svårare att identifiera som ett initiativ i fel riktning är de beslut där det framstår som ett bra beslut initialt men långt senare blir tydligt att beslutet egentligen var helt fel.

Tillväxt av materielutvecklingsorganisationen

Det har konstaterats att Försvarsmakten står inför en utmaning inom flera områden när det gäller tillväxt. När vi ser planerna för tillförseln av personlig utrustning blir det tydligt att även organisationen som ska utveckla och köpa in ny materiel är kraftfullt underutvecklad. Och låt mig vara tydlig från början, det här handlar inte enbart om Försvarsmaktens anorektiska organisation från materielområdesansvariga (MOA) och nedåt. Det handlar även om Försvarets Materielverk (FMV) och dess organisations förmåga att jobba mer flera parallella införanden samtidigt.

Åren av nedskärningar, centralisering till ett fåtal centrum och skolor, pressad ekonomi samt en utlandsdoktrin där fokus har varit på att tillföra tekniska system har lämnat oss med en organisation som just nu har svårt att hänga med i den tillväxt som Försvarsmakten ska göra. Inte bara har det uppstått brister ute på förbanden bland en rad olika persedlar, även tillförseln av nya persedlar drar ut på tiden av orsaker som inte enbart kan skyllas på pandemi och tredje part.

Processen som den ser ut idag gällande utveckling av ny utrustning.

Det har blivit smärtsamt tydligt att vi just nu är tvingade att jobba i ett flöde där vi behöver bli klar med ett projekt innan vi kan påbörja nästa. Det vill säga, innan vi kan ta tag i en ny hjälm behöver den underdimensionerade organisationen först omhänderta nya handskar, vilket krockar med inköpet av ett nytt kroppsskydd. Eller för att tala i klartext, myndighetens behov av adekvat utrustning vilar inte sällan ytterst på enstaka individer som förväntas kunna omhänderta behovet hos samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Inom respektive FG/SKA återfinns MOA, vilket låter som en stab men i själva verket är enstaka individer också som förväntas omhänderta flera materielprojekt samtidigt. Allt detta skapar en orealistisk arbetsbelastning på kritiska funktioner som saknar förutsättningar för att möta alla de förväntningar och krav som organisationen har.

Hur processen borde se ut där flera projekt kan löpa parallellt med varandra.

Vad vi behöver är en robust organisation som kan omhänderta flera projekt parallellt utan att inkräkta på varandras resurser. Där varje MOA har en stab som kan bidra med handläggning och expertis. Där utvecklingsorganisationen på respektive skola och centrum består av flertalet befattningshavare vilket skapar en organisation som kan omhänderta organisationens behov såväl som politiska infall med snabbanskaffningar.

Dagens minimala organisation kommer vi få leva med ett tag vilket kommer vara en bromskloss vad gäller tillförseln av modern utrustning. Det är inte individens fel (även om det finns gott om individer som skott sig på situationen och enbart sett till sina egna behov), det är ytterst organisationens fel som låtit systemfelet uppstå. Med nuvarande personalstyrka behöver vi framförallt lägga mindre tid på att utveckla egna lösningar och förlita oss mer på det som finns på marknaden. Vilket innebär att vi under medellång sikt (åtminstone 5 år) kommer behöva förlita oss på att det finns ekonomiska medel för att köpa oss loss från dagens problem innan vi kan räkna med att det finns personella förutsättningar att överhuvudtaget börja utveckla egna lösningar.

Kontentan är att nästa gång det pratas om “snabbanskaffningar” behöver vi ha i åtanke att detta innebär att något annat ställs åt sidan och skjuts på framtiden. Och eftersom vi just nu har passerat en kritisk punkt behöver vi hitta alternativ till hur vi tillser att våra soldater och sjömän har tillgång till adekvat utrustning. En fastställd katalog över saker som individen och förbandet kan köpa in kan vara en sådan lösning.

Framtiden för personalen

Försvarsmakten behöver öka mängden omedelbart tillgängliga förband och trygga den personella uthålligheten för att hantera olika former av hot och påtryckningar under en längre tid.

ÖB:s militära råd

Idag publicerades en debattartikel av försvarsministern och ministern för civilt försvar där det bl a framgår att försvarsanslagen ska höjas med ca 5 miljarder från och med nästa år (red anmärkning: förutsatt att budgeten godkänns i riksdagen). En av punkterna som beskrivs som fokus är personalförsörjningen och att det ska genomföras satsningar som ökar attraktionen för myndigheten som arbetsgivare. Om detta kommer innebära en politisk styrning om att höja löner eller andra villkor återstår att se. Vad som däremot är tydligt i överbefälhavarens militära råd samt myndighetens perspektivstudie är att personalen är den dimensionerande faktorn för framtidens satsningar. Det vill säga, vi kan satsa hur mycket vi vill på utökad grundutbildning, nya vapensystem och rymdlägesbild – saknas det personal då blir det en tummetott.

ÖB:s militära råd – förmågetillväxt

Nu har det gått ett dygn sedan Försvarsmakten och överbefälhavaren lämnade sitt underlag till landets politiska ledning, det så kallade “militära råd” för kommande försvarsbeslut. Även om media har rapporterat om storheter från dokumentet och vissa av dess underbilagor (det finns fler öppna bilagor än som publicerats på nätet) verkar debatten ha hakat upp sig på kärnvapen. Då själva huvudbilagan av det militära rådet är 66 sidor, och det tillkommer ett antal underbilagor med olika teman skulle det vara en omöjlig uppgift att sammanfatta allt i en enda artikel. Istället kommer det här inlägget bli en form av längre sammanfattning kring tillväxten av förmågor. I efterföljande artiklar kommer vi kunna göra djupare nedslag inom specifika områden tillsammans med perspektivstudien som släpptes samtidigt (tyvärr ej publicerad på internet) då det militära rådet hänger samman med myndighetens analys av framtida behov.

Innan vi går vidare ska det även poängteras att många av de satsningar som Försvarsmakten vill göra kräver politiska beslut, antingen genom tillskott av pengar eller genom förändringar i svensk lag, för att det ska gå att genomföra innan 2026 samt innan 2035. Det första datumet är då myndigheten beräknas nå målet om 2% av BNP, det andra är då vi förväntas uppnå vår nya krigsorganisation fullt ut.

Vad kan Försvarsmakten göra?

Studio FM juni 2021

Du kanske kommer ihåg bilden ovan. Det är en skärmdump ifrån Studio FM 2021 där överbefälhavaren uppmanade personalen att bli finurliga, att hitta lösningar och fokusera mindre på brus för att öka Försvarsmaktens förmåga. Försvarsmaktens personal skulle helt enkelt AGERA. Om det är uteblivna resultat som, enligt ett protokoll från ett chefsmöte, bidragit till att ÖB är besviken är oklart. Tydligt är åtminstone att såväl försvarsmaktsledningen (FML) som de olika högre staberna kanske borde ställt sig den här frågan själva.

För med allt som cirkulerat kring piloter, personlig utrustning, trakasserier och löner undrar åtminstone jag vad FML hade kunnat lägga mindre kraft på och gjort mer av för att inte tappa erfaren personal? För uppenbarligen har det inte funkat att varken tigga ihjäl problemet eller att hävda att myndigheten och personalen lever i olika världar där Försvarsmakten är den riktiga medan övriga lever i en alternativ verklighet bestående av subjektiva uppfattningar.

I mitt tycke hade Försvarsmakten kunnat lägga mindre kraft på att dra tillbaka lönebeslut för en personalgrupp som så uppenbart behöver varje krona. Mer kraft hade då kunnat läggas på att skapa en lönestruktur som där skillnaden mellan en gruppchef och en troppchef är mer än 500kr i lägsta nivån. Vi hade kanske t o m kunnat lägga lite mer kraft på att förklara att en inplacering på den lägsta nivån i varje befattning inte är en naturlag och att “löneboxen” finns för att skapa möjligheter.

Försvarsmakten hade även kunnat lägga mindre kraft på att försöka skapa en alternativ verklighet och påtvingat personalen att leva i den verkligheten, för att istället lägga mer kraft på att tillse att nödvändiga beslut fattas samt resurser tillförs för att uppnå den nivå vi säger oss ha. Erfarenheten från kalla kriget borde lärt oss att det är dåligt att Sveriges befolkning har en bild medan resten av världen och landets ledning har en helt annan.

Sveriges försvarsförmåga vilar på en rad faktorer där försvarsviljan är en beståndsdel. Andra beståndsdelar är bland annat utrustning, övning och framförallt – personal. Nu uppmärksammas det simultant att vi saknar adekvat utrustning, övar felaktigt och tappar personal. Vilket riskerar att påverka försvarsviljan i det långa loppet. Så frågan är; vad kan Försvarsmaktens ledning göra mer av för att öka försvarsförmågan?

Försvarsmaktens undermåliga medieträning

Det var tänkt att vara en längre paus, kanske början på slutet av taktisk.se då jag på senare år blivit allt mer ambivalent till vad den här plattformen faktiskt kan bidra med i förhållande till de investerade resurserna. Men med ett nära förstående val, en riksrevisionsrapport och det som inte kan benämnas som något annat än en kris kring personlig utrustning och personalsituationen känner jag mig nödgad att skriva om det haveri som är Försvarsmaktens bemötande av kritik.

Eller bemötande är egentligen att vilseleda dig som läsare, i själva verket handlar det mer om att skapa brus. En form av dimridå där läsaren leds in i en villfarelse om att myndigheten faktiskt bemöter den kritik som framförs, i det här fallet från Riksrevisionen vilket är en myndighet under riksdagen vars uppgift är att granska den statliga verksamheten. Det är med andra ord inte någon kvällspress som man kan avfärda med lite trötta floskler om att “vi ser allvarligt på detta” och myndigheten “välkomnar” kritiken. För det ska vi vara på det klara med, hade en organisationen verkligen “välkomnat” kritik hade den inte skrivit 693 ord i ett inlägg på en bloggportal. Framförallt hade man inte lagt ner energi på att försöka nedvärdera rapporten och påstå att den enbart berör dåtid, vilket Försvarsmakten nu gör genom att “konstatera” att rapporten berör tidsperioden 2016-2020. Vilken i sig är en förvanskning av innehållet som “i huvudsak” berör den tidsperioden, men där exempelvis intervjuer med soldater och yrkesofficerare skett under 2021 vilket, som Riksrevisionen själv skriver att det “finns risk för att intervjuerna delvis återspeglar nutida förhållanden i stället för perioden 2016–2020 som granskningen huvudsakligen avser.”

Sida 4 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén