Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Det finns många för- och nackdelar med att leva i en tid där information finns i tillsynes oändliga mängder och som kan spridas över hela världen med hjälp av ett knapptryck. Var och varannan medborgare har en informationsbärare i fickan som kan hjälpa till att svara på alla spörsmål, och även effektivt döda alla oeniga diskussioner om hur lång tid det egentligen tar att köra till Haparanda.

Baksidan av det ständiga informationsflödet är dels att det är svårt att överblicka. Det blir lätt “information overflow” hos användaren och tendensen verkar vara att vi som art mer och mer drar oss till information som är lätt att behandla, det vill säga tydliga rubriker och tv-underhållning som kräver minimal ansträngning för att förstå. I en tid där vi har i princip obegränsad tillgång till forskning, verkar vi något krampaktigt hänga kvar vid metoden att någon annan ska förklara det på ett lekmannamässigt vis. Det är här det inte sällan uppstår problem med att media rapporterar grova förenklingar med inledningen “forskning visar…”, baserat på en enskild studie.

Detta är sedan tidigare identifierat, och det finns organisationer och individer som anstränger sig för att korrigera och publicera förtydliganden i olika ämnen. Problemet är däremot att när det väl är publicerat en gång på internet, går det knappt att ta bort. Det har blivit sanning och innehållet dupliceras vidare på olika sajter i en takt som gör det omöjligt att korrigera felaktigheter. Och eftersom vi som människor gillar att läsa om sådant vi håller med om, kommer vi att använda den informationen i vår argumentation och ignorera det som motsäger vår övertygelse.

Men vad har det här med taktisk.se att göra? Det är egentligen ganska enkelt. I de olika inläggen här på sidan, och på instagram-kontot förekommer publiceringar som kokar ner och förenklar olika studier till ett format som är lätt för läsaren att ta till sig. I detta lyckas jag inte alltid med att klargöra att en studie nödvändigtvis behöver visa hur världen faktiskt fungerar, utan att vi behöver titta på en rad faktorer för att bedöma hur trovärdig den är och hur applicerbar den är på vår omgivning.

Ett exempel på detta är studien jag publicerade för ett tag sedan om skilsmässor och personal som tjänstgjort i Afghanistan. Resultatet i sig passar in i narrativet om att veteraner som grupp har en större risk för skilsmässa. Metoden och hur de designat studien är fullgod och det finns inget att invända mot resultatet som sådant, utöver de begränsningar de själva nämner. Nämligen att de inte kan svara på hur “statusen” var på relationen innan insatsen, det vill säga om det finns andra faktorer som ledde fram till skilsmässan. Vidare finns det ingen data på hur många som levde i en parrelation utan att vara gifta. Det senare är viktigt att ha med sig då vi lever i ett land där det är vanligt förekommande att leva i en oregistrerad parrelation. Detta kan i sig även ha en inverkan på att de som tidigare var ogifta därmed i högre utsträckning gifter sig eftersom de möjligtvis redan varit i en lång parrelation.

Det vill säga, vi behöver sätta enskilda studier i en kontext för att kunna avgöra om den skjuter mot målet eller ej.

Bildkälla: https://www.brainrecoveryproject.org/glossary/evidence/

Vidare på samma tema är uppsatsen “Ska vi göra slut?
En studie om konflikten mellan arbetsliv och familjeliv inom officersyrket
“. Det är en välskriven uppsats och mycket av citaten från de som intervjuats är något jag personligen kan känna igen mig i. Men det är viktigt att förstå att en studie inte per automatik innebär att resultatet är applicerbart på gruppnivå. Alltså, innan vi springer runt i Försvarsmakten och skriker “Vad var det jag sa!” behöver samma upplägg på studien genomföras på bredd. Vilket innebär fler förband, med fler intervjupersoner (vilket författaren även skriver i uppsatsen). Först då kommer vi kunna se om det är ett större fenomen, som gäller över tid. Uppsatsen lägger alltså en grund för vidare forskning i ämnet men ska inte ses som en fastslagen sanning.

Det som driver vetenskapen framåt, och som poängteras i akademiseringen av officersutbildningen, är det kritiska förhållningssättet. Med kritiskt förhållningssätt menas inte att bångstyrigt säga emot allt som presenteras som en femåring. Utan det är snarare att kritiskt granska resan som författaren/författarna gör i studien. Är slutsatsen en logisk följd av resultatet? Finns det luckor i designen av studien som kan ha påverkat resultatet? Håller den logiska kedjan från första till sista sida?

Det här förhållningssättet är egentligen inget unikt kopplat till enbart vetenskapliga studier, utan är ständigt återkommande i mycket av det vi gör på internet. Skillnaden är att det oftast kallas för källgranskning/källkritik istället. Men det går att applicera samma kritiska förhållningssätt. Istället för att falla i fällan med frågan “är detta rimligt?”, ställ frågan “vad bygger påståendet på?”. Börja därefter kontrollera om kedjan håller, och se om det kan finnas andra förklaringar till det som rapporteras.

Jag vill påstå att lite naturlig nyfikenhet hade gynnat såväl Försvarsmakten som samhället i stort. Genom att söka efter och förstå svaret på “varför” kan vi hitta lösningar på problemen och undvika onödig frustration som tär på oss i förlängningen.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter