Baserat på alla meddelanden som dök in i mail-korgen efter mina kommentarer gällande Hk416 upplever jag att det antagligen krävs en längre förklaring kring mitt resonemang. De med insyn i införandecykeln och logistik må korrigera eventuella felaktiga premisser.
Inledningsvis; då jag är medveten om att karbinen i sig är kostsam och det finns mer plånboksvänliga alternativ på marknaden väger jag den kostnaden mot kostnaden av att behöva införa ytterligare ett vapensystem. Just nu finns dokumentationen kring HK416, systemgodkännande och en reservdelskedja. Systemet är känt för tekniker och är kompatibelt med den personliga stridsutrustningen som vi använder. Eftersom vi inte behöver genomföra nya prov, utveckla eller översätta dokumentation eller lägga arbetstid på att frambringa ett systemgodkännande borde den kostnaden gå att överföra till inköp.
Mitt andra antagande är att vi genom NORDEFCO, alternativt direkt genom förhandling med Norge, kan köpa in oss på leveranser. Dels av vapenplattformen i sig, dels på reservdelar och tillbehör. Alternativt köpa bättre begagnade system från Norge direkt (vilket inte är något okänt förfarande). Därigenom borde vi kunna få ett bättre prisläge än om vi köper själva då våra inköp tenderar att vara små och hamna långt bak i kön.
Det tredje är att införandet inte är ett långsiktigt (med Försvarsmakts mått), utan ett inköp för att täcka upp den lucka som annars riskerar att uppstå när parken med Ak5:or blir slutkörda och kostnaden för drift (reservdelsförsörjning) börjar stiga för att vi är ensamma om att ha systemet.
Mina kommentarer i frågan ska inte ses som en vurm för ett specifikt vapensystem, utan bör förstås utifrån perspektivet snabbt införande med minimala logistiska ansträngningar. Givetvis går det att baserat på dessa premisser diskutera om vi ska gå samma väg som Danmark och införa C8 istället. Den möjligheten finns också.
Mitt resonemang kring MP7 bygger på samma premisser, ta ett färdigt system och inför på bredd för de befattningar och truppslag som behöver ett vapen för självskydd. Det här i sig borde inte vara ett främmande resonemang med hänvisning till att pistol 88 kunde införas till sjukvårdspersonal i Hemvärnet för att de lättare skulle kunna jobba men ändå behålla förmågan till skydd av sig själv och sin patient.
Oavsett är poängen att det ska gå snabbt, med minimal kostnad för administrativa åtgärder i form av dokumentation, godkännande och tester och systemet ska fungera att användas med den utrustning vi har. För mig är det viktigaste att vi får ett vapen som smäller när jag kramar avtryckaren och där jag slipper uppleva fler funktionsfel som beror på slitage, även när ett vapen är direkt hämtat från förråd.
Omslagsbild: Jimmy Croona/Försvarsmakten
