”Ingen har någonsin tagit ett anfallsmål med hjälp av en uppsats” – ett påstående som återkommer i en rad olika skepnader. Budskapet är detsamma oavsett, det är inte det akademiska som skapar farliga officerare. Vilket i sig är rätt och riktigt rent praktiskt. Däremot finns det fog för att påstå att fler har skadats såväl psykiskt som fysiskt av bias, uselt underbyggda beslutsunderlag och en för stor tilltro till vad individen tror är ”beprövad erfarenhet”.
Det är nämligen inte i själva huvudämnet såsom krigsvetenskap eller militärhistoria som värdet av den vetenskapliga professionen ligger utan snarare i den vetenskapliga metodiken som lägger grunden för professionens kunskap. Nej, inte heller en god metodkunskap kommer att göra att en officer blir dödligare i det praktiska handlaget att erövra ett kulsprutenäste. Vad vi däremot behöver inse är att vägen till anfallsmålet kantas av utbildning, orderverk och olika delar till ett beslutsunderlag som i sin tur möjliggör att truppen kan utföra sin huvuduppgift, den väpnade striden.
Tack vare forna kungar har Sveriges militära förmåga utvecklats baserat på insamlande och ett kritiskt granskande av erfarenheter från utlandet. Den här traditionen har hållit i sig genom tiderna där innehållet i olika reglementen och handböcker baserats på kunskap hämtat från världens olika konflikter, främst världskrigen men även striderna i Vietnam och Korea har bidragit till att forma den svenske soldatens agerande. För att inte tala om hur dagens fragmenterade slagfält påverkat utvecklingen av personlig stridsutrustning. Men precis som att det är viktigt med källkritik när den genomsnittlige svensken surfar efter vaccinationsinformation är det av vikt att den genomsnittlige svenska officeren har kunskap i hur data samlas in systematiskt, vilka fallgropar som finns och hur dessa kan påverka utfallet av analysen. Ett tydligt exempel på detta är konflikten i Nagorno-Karabakh och de olika slutsatser som en större mängd ämnesexperter dragit av användandet av obemannade system med verkansdel. En person som enbart tittar på enskilda strider med specifika system kommer sannolikt dra en vitt skild slutsats om teknikens inverkan på konflikten jämfört med en individ som tittar mer översiktligt på konflikten som sådan.
Det ska understrykas att poängen inte är att officeren ska vara väl förtrogen med induktion, deduktion eller för den delen abduktion. Poängen är att våga vara kritisk och på olika sätt falsifiera egna, likväl som andras, slutsatser. I slutändan handlar det inte om att få en uppsats godkänd av en examinator utan att kunna stå för en publicering av en handbok, underrättelserapport eller reglemente utifrån den egna organisationen senare kommer vidta vissa åtgärder. Det är alltså av yttersta vikt att dessa är tillförlitliga och relevanta för den verksamhet som Försvarsmakten ska bedriva, det vill säga att försvara landet och värna svenska intressen.
Således är det i sig inte av betydande värde om en officer läst krigs- eller litteraturvetenskap under sin officersutbildning. Det är betydligt viktigare att individen lärt sig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och att organisationen som sådan bejakar detta genom att ha ”högt i tak” där kritik mot ett arbete inte ska förväxlas mot kritik mot en person. Därigenom kan vi skapa en grund för en profession som på allvar utvecklar sig själv och samtidigt bejakar den äkta beprövade erfarenheten.
