Hösten är här och med den kommer nu alla de beslutsunderlag som landets politiker efterfrågat för att kunna lämna diverse propositioner till riksdagen samt fatta vissa beslut. Ett av beslutsunderlagen som delgivits är “ÖB:s militära råd” som kommer ligga till grund för försvarsbeslut 2024. I två öppna bilagor kan allmänheten läsa om hur Försvarsmakten planerar att uppnå tidigare beslutad försvarsförmåga med den angivna ekonomiska ram som successivt ökat sedan den ryska markoffensiven in i Ukraina den 24 februari. Den här artikeln kommer nämna vissa små detaljer som troligtvis förbises i storheterna kring brigader, allierade baser och “multidomänsoperationer”.

Men vi börjar med det absolut viktigaste, nämligen synen på Ryssland.

Utgångspunkten är att Ryssland, under överskådlig tid, utgör ett militärt hot samt att svensk säkerhetspolitik måste beakta risken att Rysslands krig mot Ukraina kan eskalera till ett angrepp mot andra stater.

Överbefälhavarens militära råd – Svensk försvarsförmåga inom ramen för Natos kollektiva försvar, s. 2

Formuleringen är tydlig, Försvarsmaktens råd till politikerna ska läsas med inställningen att svensk säkerhet är fortsatt hotat av Ryssland och att det hotet kommer finnas även i framtiden. Invasionen av Ukraina är bara en i raden av händelser som cementerar bilden av en stat som inte drar sig från att dra med sig världen ner i avgrunden i jakten på en dröm om att vara en stormakt. I det här har man således lagt ut en riktning t o m 2035.

Vägen in mot Nato och dess gemensamma försvarsplanering har inneburit en rad “amibitionsförändringar”, vilket är ett fint ord för att säga att såväl Nato-planeringen som kriget i Ukraina bidragit till att man behöver revidera tidigare planer. Vidare anför myndigheten att det inte är den troligaste händelseutvecklingen som är den viktigaste för vägen framåt, utan de händelser som skulle få störst konsekvenser. Något förenklat, det är inte det troligaste alternativet vi dimensionerar oss för utan det farligaste. Vilket understryks när Försvarsmakten beskriver hur “tyngdpunkten för uppbyggnaden av svensk försvarsförmåga behöver förskjutas mot åtgärder som bidrar till förmåga här och nu”.

Men vad är det vi vill bygga på “här och nu”? Det handlar framförallt om att bygga en numerär för att kunna, om det krävs, stationera svensk trupp utomlands och att ingå i Natos olika beredskapsstyrkor. Ur den aspekten är det förståeligt att myndigheten vill tidigarelägga ambitionen om 10 000 värnpliktiga per år, från 2035 till 2030. Detta för att säkerställa en rekryteringsbas för det anställda försvaret såväl som försörja krigsförbanden. Samtidigt medger Försvarsmakten att “personalläget [är] ansträngt och utgör en begränsande faktor för tillväxt”. Den utökade beredskapen med nationella insatser, stödet till utbildning av ukrainska förband och kommande bemanning av Nato innebär en ansenlig ansträngning. Det innebär att en ökad värnpliktskull kommer sluka mer resurser i form av befäl och instruktörer, vilket riskerar att ta ännu mer resurser ifrån den förmågeskapande verksamheten och utvecklingen av våra stående förband. Samtidigt avser man fortsatt att “karriärväxla” GSS istället för att föreslå en lagförändring som möjliggör längre anställningstider för kategorin.

Försvarsmakten säger fortsatt att det inte är läge att etablera sig på fler orter än vad som redan är beslutat. Det vill säga att de politiska utspel om nya regementen, om de blir verklighet, kommer medföra ambitionssänkningar för verksamheten här och nu. Samtidigt fortsätter myndigheten att signalera ett behov av en etablering i Kiruna-området där “[b]egränsad värnpliktsutbildning” kan ske inom logistik och värdlandsstöd. Det ligger i linje med tidigare beslutsunderlag om en form av logstikhub i Norrland. Det framstår som ett vågat spel att sända ut de här två budskapet parallellt då risken är stor att det trots allt blir en nyetablering med värnpliktsutbildning, vilket återigen kommer kräva resurser.

Myndigheten signalerar däremot tydligt att internationella insatser inte är aktuellt, och om de ska ske måste de utgå från större förband för att uppnå någon form av effekt.

Armén

De som följer diskussionerna på X har troligtvis uppfattat att armén befinner sig i en tuff sits ekonomiskt under slutet av 2023. Det beror till stor del på omvärldsutvecklingen, såväl säkerhetspolitiskt som ekonomiskt. Vilket nu bidrar till att arméns tillväxtsfas i form av två brigader förskjuts bortom 2030. Fokus kommer ligga på att fylla upp två brigader med hög tillgänglighet på såväl personal som materiel. En mekaniserad bataljon föreslås avdelas till Natos gemensamma försvar. I övrigt ligger fokus på luftvärn och att uppnå en fullständig förmåga till integrering med Natos robotförsvar, därmed försvar mot ballistiska robotar. Därutöver satsar armén på fjärrstyrda plattformar i form av taktiska plattformar och patrullrobotar.

Först i perioden 2031 till 2035 påbörjas färdigställandet av en tredje brigad med fortsatt anskaffning av fjärrstyrda system.

Det nämns även att ett nytt beredskapssystem ska implementeras vilket ska medföra högre tillgänglighet och en stärkt nationell beredskap. Något som onekligen kommer medföra ett högre uttag av personal med en del följdeffekter.

Marinen

För marinens del ligger fokuset på att anskaffa nya fartyg såväl som ubåtar. Även här ligger viss fokus på att ingå i Natos integrerade luft- och robotförsvar samt att förstärka såväl telekrigsförmågan som att införskaffa fjärrstyrda farkoster för såväl luft, på ytan som under ytan.

Det som nämns är även indirekt eld för amfibiebataljonerna. Sedan tidigare vet vi att amfibiebataljonerna står inför en uppfräschning med nya vapen- och materielsystem som kommer öka amfibieförbandens förmåga väsentligt.

Flygvapnet (och rymden)

Medan övriga försvarsgrenar och stridskrafter fokuserar på att skaffa fjärrstyrda farkoster, fokuserar Flygvapnet på att kunna bekämpa dessa på olika sätt. Därtill vill man utveckla rymdförmågan med anskaffning av satelliter. Men det viktigaste ligger troligtvis i det som nämns i förbifarten, nämligen att tillgången till personal innebär att utvecklingen av flygbasförband haltar. Detta samtidigt som att Flygvapnet vill tillföra rörliga basresurser och upprätthålla förmågor till styrkebidrag.

Flygvapnet ska därutöver omsätta en rad olika plattformar där det framgår att man ska införskaffa fyra stycken nya taktiska transportflyg för att ersätta dagens sex. Ett antal som stämmer överens med det antal som det brasilianska företaget Embraer erbjuder till Sverige. I perioden 2031 till 2035 kommer även avveckling av den sjöoperativa helikoptern 14 F att ske och en ny helikopter att införas. Där väntas även det mindre transportflyget Tp-100 att bytas ut mot ett nytt “regionalt transportflyg”.

Hemvärnet

Hemvärnet kommer tillföras en hel del ny utrustning under perioden 2025-2030. Framförallt teknisk utrustning i form av sensorer som RPAS och bildförstärkare. En överraskning är däremot att granatkastarförmågan ska avvecklas helt då systemet når sin livslängd samt som en anpassning till Nato.

Därutöver ska stridskraften växa till 27 000 personer samt helt ombeväpnas vad gäller personliga eldhandvapen och understödsvapen. Vilket beräknas vara klart senast 2035.

Sjukvård

Försvarsmakten har som ambition att införa tre fältsjukhusbataljoner och två sjukhuskompanier där sjukvårdsförmågan ska dimensioneras för att kunna stödja regionalt vid kris, understödja den mekaniserade brigadens strid samt utgöra bakre sjukvårdsförmåga innan transport till civila inrättningar.

Den personliga utrustningen

Det är inte bara Hemvärnet som ska få ny utrustning som de flesta redan vet. Hela Försvarsmakten kommer omsätta stora delar av den personliga utrustningen under de kommande åren. Det har däremot varit oklart när allt förväntas vara helt klart. I underlaget framgår det att 2025 till 2030 påbörjas införandet av den nya markstridsuniformen, nya hjälmar, kroppsskydd och kängor. Därtill ny arbetsuniform och tjänstedräkt. Införandet beräknas sen fortsätta även i perioden 2031 till 2035 för krigsorganisationen. Det vill säga att införandet av ny personlig utrustning kommer ta ett årtionde innan det är färdigt, vilket rent krasst innebär att när införandet är klart kommer vi behöva påbörja en ny process med införande av ny materiel med tanke på de ledtider som varit för ny uniform och nya hjälmar.

Avslutningsvis

Det finns en hel del mer att plocka ut ur de 61 sidorna som bilaga 2 består av. Exempelvis nya fältkok, stöd från andra myndigheter och en digitalisering med nya interoperabla ledningsstödssystem. Det som nämnts ovan är sådant som kanske förbises i den stora rapporteringen. Oavsett fokus är det tydligt att de kommande tio åren kommer vara fortsatt utmanande där förmågeutvecklingen inte alltid kommer gå så fort som en del kanske önskar.