Det genomgående temat för klagomål kring officersutbildningen har varit att kadetterna saknar de kompetenser som efterfrågas ute på förbanden. De har, om vi ska raljera lite, spenderat för mycket tid i skolbänken med ansiktet i en bok istället för att vara ute i verkligheten och övat på att leda militär personal. Därutöver har det ventilerats åsikter om att de nya fänrikarna saknar instruktörskompetens i basala saker så som att agera instruktör inom en rad vapensystem. Alla verkar överens om att officersprogrammet behöver förändras för att bättre förbereda kadetterna för det som komma skall, framförallt det initiala skedet som truppförande officer på GU.
Ett arbete har därmed genomförts av Försvarsmakten och Försvarshögskolan (FHS) där vissa förändringar kommer att införas inom en snar framtid. Det berör framförallt den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) där tydligare fokus ska vara på truppföring och att ha agerat chef under större övningar. Men den absolut största förändringen är att det, som många troligtvis förutsåg, kommer bli ett krav på att ha genomfört värnplikt som pluton- eller kompanibefäl för att få påbörja officersutbildningen. Detta som en åtgärd av flera för att höja kompetensen och dugligheten hos kadetterna på OP med fokus mot strid. För de som inte genomfört värnplikt som PB eller KB kommer därmed sannolikt behöva genomföra en förberedande officerskurs (FOK) precis som GSS som avser att söka SOU.
Öppenhet, resultat och ansvar. De tre nyckelorden som tillsammans bildar grunden till Försvarsmaktens värdegrund. Den värdegrund som Försvarsmakten ibland använder som en klubba för att tillse att alla förstår hur de ska bete sig mot andra människor. Till detta har Försvarsmakten även en uppförandekod för att ytterligare förtydliga hur vi ska bete oss mot varandra och agera för att förvalta det förtroende vi fått från Sveriges befolkning. Det tragiska är att myndigheten självt verkar irrat bort från själva ansvarsbiten ytterligare en gång i samband med den nu beslutade omgaloneringen.
"FM ger det slutliga införandet ett och ett halvt år utöver de 13 år som redan förflutet sedan FM återinförde flerbefälssystemet[…]" Läs: "vi är besvikna att ni inte använt er fria vilja att fatta det beslut som vi ville & ambivalent kommunicerat. Så nu får ni stå ert kast."
Det ska poängteras att det här inte handlar om beslutet i sig att genomföra konverteringen. Det handlar inte heller hur beslutet utannonserades och hur arbetet sker just i detta nu. Däremot handlar det om att ta ansvar, eller rättare sagt hur myndigheten väljer att skjuta ifrån sig ansvaret.
Den årliga lönerevisionen är en följetong som alltid fungerar som ett samtalsämne vid fikat runt om i landet. Precis som med vädret undrar gemene anställd om det ändå inte var så att förra årets RALS var lite smidigare, eller om är som vanligt. Jag vill hävda att det, med undantag för ett fåtal år där processen dragits i långbänk (exempelvis i år), är samma visa år efter år. Egentligen är det nog det inom myndigheten som aldrig verkar förändras. Trots att årscykeln är känd förefaller det alltid komma som en överraskning, och det blir allt som oftast brist på tid för såväl medarbetarsamtal som att genomföra delgivning av RALS-resultatet. Inte heller är det någon som direkt uttrycker att de är nöjda med årets revision. Varför blir det inte bättre?
Idag kom det, beslutet som diskuterats flitigt under de senaste veckorna. Nämligen beslutet om omgalonering för de som tillhör kategorin officerare med officersexamen från 2005 eller tidigare. De som på olika sätt kommit i kläm när Försvarsmakten successivt infört ett trebefälssystem där tyngdpunkten ska ligga på specialistofficerarna. Vilket i praktiken innebär att ration mellan OF och SO ska bli det omvända från idag.
En tanke som följt mig under några veckor gav upphov till en längre utläggning på Instagram om hur lätt det är att tappa greppet över en övning eller liknande, och därmed glida utför långsamt tills det är försent att rädda upp situationen. Eftersom responsen formade en form av konsensus att vi behöver prata om det här kontinuerligt väljer jag att sammanställa det i en text även här på hemsidan.
Uppdatering: Dagen efter den här texten skrevs redigerade Försvarsmakten texten i sin nyhet, vilket tydliggjorde att det inte handlade om en gemensam upphandling av automatkarbiner. Jag låter däremot den här artikeln vara kvar, dels för att jag fortfarande tror på ett gemensamt vapensystem i framtiden, dels som ett minne för den fortsatta resan framåt med eldhandvapenprojektet.
Många har undrat, och det har länge diskuterats; vad kommer bli efterföljande till automatkarbin 5? Frågan har varit levande under nästan ett årtionde och framförallt aktualiserats under de senaste åren när allt fler automatkarbiner verkar fallit för åldersstrecket. Med rykten om nya kalibrar och en mer modulär vapenplattform har det funnits en del mer eller mindre trovärdiga alternativ.
Idag kom nyheten som egentligen var inte var själva huvudnyheten. I ett inlägg om Försvarsmaktens upphandling av nya bandvagnar fanns ett stycke som i förbifarten annonserade att Sverige skulle köpa en nya automatkarbin tillsammans med Finland.
Gammal text: I september startar en upphandling som berör många inom Försvarsmakten. Då fastställs vilket eldhandvapen som ska ersätta AK5:an. Det nya eldhandvapnet köps in tillsammans med Finland – vilket betyder att länderna kommer att använda samma automatkarbin i framtiden.
Ny text 4 maj: I september initieras ett uppdrag som omfattar anskaffning av en helt ny eldhandvapenfamilj (prickskyttegevär, skarpskyttegevär, automatkarbin och självskyddsvapen) och som bland annat ska ersätta AK5:an. Inriktningen är att undersöka möjligheten till samarbete med Finland och se om det är möjligt att genomföra någon del av anskaffningen tillsammans.
Försvarsmakten 2021
En nyhet som kommer veckan efter att Finland annonserat att länderna ska utbyta information gällande eldhandvapen i syfte att främja utvecklingen av nya vapensystem och ammunition. I Finland verkar det uppstått en del förvåning kring om landet verkligen ska köpa nya automatkarbiner, eller om det i själva verket rör sig om ett skarpskyttevapen. Vilket skulle då falla i linje med det finska projektet kring halvautomatiska gevär, vilket i sin tur stärks av de bilder som brigadgeneral Frisell laddade upp den 29 april.
Där är det tydligt att samarbetet berör eldhandvapen överlag, och framgår ingenting om specifikt automatkarbin. Samtidigt behöver vi även komma ihåg det inlägg som brigadgeneralen publicerade ett år tidigare och som sedermera raderades. Där det inte bara direkt framgick att Sverige övervägde ett samarbete med Finland kring upphandling av ett nytt eldhandvapensystem, det visades även flera olika vapensystem som ligger utanför skarpskytte-sfären. Undertecknad har tidigare framhållit att FISE-samarbetet mycket väl kan rendera i en gemensam karbin, och sett till spekulationerna på andra bloggar samt de bilder på AR-plattformar som synts väljer jag att inte helt avfärda nyheten som ett dåligt val av ord.
Tweet från 3 mars 2020
De vapenplattformar som visades för den svenska delegationen
I allt det här ska vi inte glömma bort att förra årets budgetcirkus bland annat resulterade ett kompletterande budgetunderlag från Försvarsmakten där myndigheten redogjorde för att den då föreslagna ekonomiska ramen skulle medföra en reducering i ekonomin för anskaffning av nytt eldhandvapen. Således vore logiskt att försöka rida på samarbetsvågen, likt inom flera andra områden, och dels dela kostnaderna för utveckling men också upphandla tillsammans med andra för att pressa priset.
Framtiden får utvisa om det är en språkförbistring eller om länderna faktiskt kommer att köpa en automatkarbin tillsammans. Undertecknad är fortsatt optimistisk över att det kommer bli en gemensam vapenplattform för att ytterligare stärka interoperabiliteten mellan länderna.
I senaste numret av Officerstidningen lyfter en lärare från artilleriets stridsskola hur fruktansvärt efter Försvarsmakten är övriga arbetsmarknaden när det gäller en ”digital arbetsplats”. Kommentaren ”[u]tanför skolor är bärbara tjänstedatorer med internetuppkoppling lika sällsynt som stridsväst 18” är otroligt talande för hur situationen är idag, och har varit under lång tid. Det värsta med det hela är att utvecklingen har gått bakåt, för tidigare fanns det i alla fall en tunnlad internetlösning på FM AP under namnet ”Charon”. Det ska erkännas att den inte var superbra och i takt med att webben utvecklades kämpade lösningen med att överhuvudtaget kunna visa sidor som de faktiskt såg ut. Den höga svansföringen gällande säker surf var en stark bidragande faktor. Så en dag tog man bort lösningen och plötsligt stod personalen utan en internetlösning på sina arbetsplatsdatorer. Ett tag senare kom en testversion vid namn acheron som, i mitt tycke, fungerade väldigt bra. Men den fick inte se dagens ljus på bred front i Försvarsmaktens IT-miljö av någon anledning. I stället är vi, precis som stridsskolans lärare påpekar, hänvisade till att sköta surfandet på våra telefoner för att kunna söka efter information i olika ärenden. Och det börjar bli fruktansvärt tjatigt att få förklara för utländska kolleger varför jag inte kan ta emot epost med länkar till internetsidor eftersom vi saknar en integrerad lösning. Till skillnad från ”alla andra”. Vilket är högst märkligt med tanke på vår höga svansföring som IT-nation.
Ett återkommande tema för de grundläggande officersutbildningarna (och även till del polisutbildningen) är att antagna elever, efter att ha tagit sig igenom nålsögat, tackar nej till sin plats. Därmed var det hög tid att Försvarsmakten tog sig tiden att försöka få svar på frågan; Varför?
Statistik över antal sökande, testade och som påbörjat Officersprogrammet.
I februari fastställde Försvarsmakten sitt budgetunderlag i enlighet med de direktiv som återfinns i förordningen om årsredovisning och budgetunderlag. Det här tillsammans med regleringsbrevet för 2021 ger i handen att Försvarsmakten även ska ange hur planen ser ut för krigsorganisationen fram till och med 2030.
Det här inlägget kommer fokusera på utvecklingen Försvarsmakten beskriver för perioden 21-25 och de större målsättningar som finns för respektive försvarsgren/stridskraft. Således lämnar vi utvecklingen 26-30 därhän för tillfället tillsammans med övriga ämnen som personalförsörjning och forskning. Innehållet kommer enbart baseras på det som framgår i bilaga 1 då undertecknad inte har tillgång till övriga öppna bilagor (då processen med att begära ut allmänna handlingar från Försvarsmakten är otroligt omständlig jämfört med övriga myndigheter).
Det har konstaterats förr att det är en oskriven regel att olika nivåer inte kan förstå varandra. Nivån under anser i princip uteslutande att nivån ovanför saknar realistisk förankring och inte förstår läget. Nivån ovanför tittar ner och förstår inte varför nivån under inte ”bara gör så här”, att det mesta egentligen bara är gnäll för att de saknar ”hela bilden”. Det spelar egentligen ingen roll var i pyramiden vi befinner oss, om det är den enskilde soldaten eller om det är myndigheten och politikerna.
Just uttrycket ”har inte hela bilden” är intressant eftersom det antyder att det finns en nivå som har helheten klar. Vilket är realiteten är omöjligt då det, likt ett kameraobjektiv, finns begränsningar när det kommer till upplösning. En nivå kan välja att ha en övergripande bild, vilket kommer på bekostnad av att det inte går att zooma in på detaljer. Det är också möjligt att ha möjlighet till hög detaljupplösning, men då missa en vidare bild då allt utanför blir suddigt. Mellanmjölkslösningen blir att ha ett mellanobjektiv som varken ger hög upplösning eller vidare vinkel, däremot som kan växla mellan ”tillräckligt bra” lägen.
