Taktisk.se

Din räls till örat

Etikett: försvarsmakten Sida 5 av 10

Den eviga frågan kring personlig utrustning

Av

den 3 september, 2023

i Utrustning

Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.

Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att ”fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en ”utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.

I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.

Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.

Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.

En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.

Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för ”stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett ”mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.

Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.

Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.

Operation personlig utrustning, ett fiasko

Av

den 28 augusti, 2023

i Utrustning

Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.

Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.

Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.

Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den ”frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i ”undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde ”med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är ”övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, ”tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.

Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade ”temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en ”här och nu”-lösning under de kommande två åren.

Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.

Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.

Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen ”[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.

Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att ”ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för ”snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker ”på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom ”centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.

Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.

Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom ”Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett ”war room” där det jobbas med ”fantastiskt engagemang”, många gånger till ”efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.

Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?

Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om ”snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.

Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?

FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Av

den 11 juni, 2023

i Allmänt

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte ”något” som en enskild händelse utan ”något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur ”new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats
Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om ”need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen ”får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen ”en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Den taktiska flygtransportförmågan riskerar att offras på exportindustrins bord

Av

den 9 juni, 2023

i Allmänt

Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett ”köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.

Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.

Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga

De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.

Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.

Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner ”strategiska helhetsperspektiv”, ”industriella perspektiv” och ”export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.

Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått ”full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.

Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.

I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.

Fysisk träning som rutin

Av

den 27 maj, 2023

i Fysisk fostran

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever ”vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Läs mer

Det måste få ett slut med kortsiktiga nedprioriteringar av infrastruktur och materiel

Av

den 23 april, 2023

i Allmänt

Det är mycket som händer i världen just nu, vilket oundvikligen påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Det har tidigare kommunicerats att stödet till Ukraina och ansökan till Nato medför vissa konsekvenser för myndighetens tillväxt och de anskaffningar som behövs göras efter alla dessa år av nedprioriteringar. Idag har överbefälhavaren spetsat till det ytterligare och sagt att den obalans som nu finns mellan resurser och uppgifter kommer innebära att vissa delar av försvarsbeslutet kan komma att pausas. Helt enkelt för att obalansen är av en sådan magnitud att organisationen inte klarar av att lösa ut alla de uppgifter som fattades i ett beslut pre-Nato.

Låt mig vara tydlig i att det är positivt att myndighetschefen kommunicerar så här pass tydligt kring Försvarsmaktens nuvarande situation. Det har under lång tid funnits en obalans mellan uppgifter och resurser, en situation som inte gynnades av en ”forcerad tillväxt” och en hastigt uppkommen Nato-ansökan. Men det är inte det jag vill fokusera på just nu. Det jag tycker behöver vara i fokus är risken att myndigheten inte har lärt sig av sin historia och återigen nedprioriterar infrastruktur och materiel. Det senare är kanske det allvarligaste problemet då det lett till den ”lyxfällan”-situation vi har idag. Där tillförda pengar försvinner in i det svarta hål av ”materielskuld” som vi har att hantera.

Det handlar om olika typer av fordon som behöver renoveras och modifieras, samtidigt som vi ska köpa in nya. Det handlar om brister i personlig utrustning som nu är på den nivån att all personal under Aurora inte får ut grundutrustning utan att prioriteringar behöver göras. Eldhandvapen-frågan har tidigare behandlats och behöver sannolikt inte diskuteras mer. Det handlar även om större system som under lång tid behövt ersättas, som exempelvis transportflygplan, rpas och ledningssystem. För att inte tala om införandet av cyberförsvars-förband och rymdförsvar. Det är således inte konstigt att det kostar pengar, än mer i den nuvarande ekonomiska situationen som omvärlden befinner sig i. Så när ÖB nämner att det kan behövas göras kortsiktiga nedprioriteringar inom infra och materiel ser jag framför mig hur vi skjuter vår nuvarande skuld framför oss samt att den börjar växa igen, trots våra försök till att minska skulden.

För att sätta det här i någon form av perspektiv. En del kanske tycker att det egentligen inte får några större konsekvenser med nedprioriteringar av infrastrukturen eller materiel. Det viktiga är ju att det finns människor att ställa upp vid frontlinjen. Men vi kan ta den aktuella situationen med Sudan som ett exempel. Riksdagen har beslutat att skicka en styrka upp till 400 man för att evakuera svenskar ut ur Sudan. Det är en väsentlig styrka även om den i genomförandet sen ”bara” uppgår till 150-200 personer. Till att börja med ska dessa individer ha tillgång till en infrastruktur så att de kan öva och planera. De ska även ha tillgång till materielsystem på såväl soldat som förbandsnivå för att kunna ha exempelvis säkert samband hem till Sverige och kunna genomföra operationen med låg risk. Men de ska också kunna ta sig till (och gärna ifrån) operationsområdet, och Sudan tar man inte sig till varken via sjö- eller landvägen. Då behövs transportflyg. Just nu är 50% av Sveriges transportflygskapacitet insatt i Östafrika. Flygplan som Sverige modifierat och förlängt livet på så pass länge att den nu tillhör en av de äldsta C-130H-flottorna i världen. Likt alla våra tretton- och tjugo-bilar är det en imponerande bedrift att lyckas krama ur så pass mycket ur ett materielsystem. Men det finns trots allt fysiska gränser för hur länge något kan fungera och ska vi ha en fungerande undsättningsförmåga även i framtiden räcker det inte enkom med att ha specialförband som står redo att åka världen runt, det krävs även transportresurser som kan matcha den förmågan.

Vare sig det handlar om armén, flygvapnet eller marinen vilar grenarnas förmåga på människor och system i samverkan. Fortsätter vi nedprioritera infrastruktur och materiel för att kortsiktigt kunna lösa ut värnpliktsutbildning eller att bygga (pappers)förband, då kommer vi tio år längre in i framtiden få se oss själva inkapabla att lösa en rad uppgifter som våra politiker och medborgare tar för givet att vi ska klara av.

Så vad ska bort? Det svaret kommer troligtvis skifta beroende på vem du frågar och när. För egen del skulle jag säga att det framförallt är de stora övningarna som måste stryka på foten under några år om vi samtidigt vill bibehålla beredskap och handlingsfrihet. Kostnaden och uteffekten för övningar som Aurora är från mitt perspektiv inte i närheten av något som kan liknas med balans. Just nu kostar det mycket mer än vad det smakar. Jag menar att det utifrån nuvarande situation behöver vi titta på mindre avgränsade övningar och fortsatt delta i internationella övningar med ”mindre” bidrag. Därutöver behöver ambitionen med tillväxt inom värnplikten att minska för att vi ska ha en möjlighet att bygga ikapp, såväl infrastrukturmässigt som med tillgänglig befälskår. Just nu producerar vi värnpliktiga på en rad förband där det saknas en realistisk chans att införliva de värnpliktiga i verksamheten. Det blir förvisso en rekryteringskull varje år att hämta soldater ur, däremot ställer jag mig tvekande till att storleken på kullen ligger i vårt bästa intresse just nu. På vissa håll verkar det snarare vara en påtvingad siffra för att det ska fördelas jämt över en hel försvarsgren.

Överbefälhavaren har helt rätt i att vi måste vara tydliga med vad vi klarar av. Det gäller inte minst oss själva till vardags. Och på samma sätt måste högre chef förstå att när förbanden säger nej då behöver det kommuniceras till landets politiska ledning så att alla ledningsnivåer, inte bara den militära, förstår läget. Just nu verkar det finnas en viss diskrepans i uppfattningen om vad nuvarande budget kan räcka till och det ligger oss alla i fatet.

Var tog ni vägen?

Av

den 10 april, 2023

i Allmänt

Jag har tidigare skrivit om hur Försvarsmakten misslyckats med att vidmakthålla och utveckla fjärrstyrda system trots att vi var tidigt ute på banan vad gäller prov och försök. Därutöver har jag även behandlat att vi nu behöver skynda långsamt nu när organisationen något urvaket efter offensiven i Ukraina börjat införa allt från quadcoptrar (UAV06) till värnpliktiga rpas-operatörer. Det har varit återkommande i myndighetens perspektivstudier att tyngre system av typen MALE/HALE skulle behöva införas, därtill har Försvarsmakten i det senaste budgetunderlaget signalerat att armén behöver patrullrobotar för ökad förmåga till precisionsbekämpning. Just indirekt eld tillsammans med fjärrstyrda farkoster av olika modeller har återigen hamnat i fokus efter några årtionden av dvala. Så det förefaller vara av vikt att inte bara bygga utan även bibehålla kompetens inom organisationen för att normalisera nyttjandet av den här typen av system. Vilket är vad den här artikeln kommer handla om, nämligen den kompetensbank av kunniga operatörer som borde finnas längs hela ledningsstrukturen, men som lyser med sin frånvaro.

Läs mer

Pyramiden som sprängdes

Av

den 7 april, 2023

i Allmänt

Bli inte kvar för länge på samma jobb, för något kommer oundvikligen gå fel och det är bättre att någon annan får skulden för det.

Alvesson & Spicer (2018). Dumhetsparadoxen s. 85

It was reported by several informants that there were formal power structures consisting of small groups of individuals within the Headquarters levels that have
strong influences on the information fed to the top leadership (the Force Commander). This has the advantage of allowing the higher leadership to focus on other tasks. But there are downsides, exacerbated by the fact that people within such power structures stay in their position longer than average, giving more informal power and status to their roles

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017). Shadow structure within higher-level military staff: A qualitative study, s. 13

De här två citaten tycker jag speglar den verklighet inom myndigheten som få utanför känner till, eller som få överhuvudtaget vill prata om. Och jag kommer i den här artikeln hävda att det är dessa två krafter som tillsammans satt Försvarsmakten i en destruktiv sits. Jag kommer även hävda att tiden är nu för att göra oss kvitt den här kulturen för att våra efterträdare inte ska hamna i samma nedåtgående spiral i nästa cykel med uppblossande konflikter i vår omvärld.

Till att börja med är det ett oundvikligt faktum att vårt rotationssystem med chefer premierar ett agerande som går stick i stäv med den handlingskraft och ansvarsglädje vi påstår är signum för vår profession. Pilotkrisen är kanske det absolut värsta exemplet på hur länge en chef kan skjuta ett problem framför sig innan det briserar och en efterträdare får den otacksamma uppgiften att försöka lösa. Samtidigt ska det sägas att detta inte bara sker på högra staber, fenomenet är i allra grad levande i hela ledningspyramiden om än i andra uttryck. De flesta, om inte alla, kan hitta exempel på där chefer skjutit problem mellan sig tills det hamnar hos någon stackare som är illa tvungen att ta tag i problemet och därmed också riskerar att få ett misslyckande på sin meritlista.

It’s a little like this… I would say that anyone who makes a fool of himself, it’s almost impossible to shake that reputation because there are so few of us. Everyone
knows about it anyway because it is such a small organization, so it is difficult to get a second chance. If you make a mistake at a civilian company then you can look
for new companies with related experience and no one knows what you’ve done before, but here it is your history, it stays here.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Att skjuta svåra problem framför sig och begrava det i arbetsgrupper (den militära motsvarigheten till politikens utredningar) medför att en chef inte bara slipper hantera ett komplext problem där ett beslut innebär en risk för misslyckande, det innebär också att chefen kan peka på att något görs men att det kommer ta tid. Personen har i princip slagit en långboll som någon annan nu får försöka ta ner och göra något produktivt med. Vilket jag vill hävda är tvärtemot både resultat och ansvar i det ökända ÖRA.

Det andra fenomenet som initialt kan tyckas säga emot det första, agerar i själva verket som en förstärkare. För medan cheferna roterar ut finns lokala ”powerbrokers” som sitter länge på strategiska positioner. Dessa i sin tur tenderar att bevaka sina egna intressen i diverse hjärtefrågor och har inga problem med att agera ”gatekeepers” om en ny chef skulle försöka ta tag i ett problem i en ofördelaktig riktning.

They sit there fairly long [in their positions]. I would maybe say that they are changed out less than the bosses. That is probably what makes it so hard because if you come in as a new boss you just simply trust their roles.
[…]
This group has instructions and procedures and so forth, but they are the ones who put everything together and a lot of it is based on their own core values.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Allt eftersom de här individerna blir långvariga på samma plats i organisationen bygger de även informella allianser, en socialiseringsprocess påbörjas, där stöd ges och tas i allehanda frågor. ”Eviga sanningar” skapas vilket ytterligare försvårar för nya tankar att få gehör intill dess att en tillräckligt omfattande personalrotation har genomförts. Det vill säga, när det skett en generationsväxling och en ny kultur med sina bias kan etablera sig.

Men varför har det funkat tills nu och varför förefaller det just nu som att allt faller ihop? Det är helt enkelt för att det drastiskt förändrade omvärldsläget har skapat en extern kraft som trycker på organisationen och dess ”skuggstruktur”. Plötsligt sveper en annan kraft in som inte förhåller sig till de etablerade spelreglerna och då kan plötsligt inte de informella strukturerna navigera och de problem som begravts i olika arbetsgrupper eller beredningar grävs nu upp med krav om en snabb hantering. Nu blottläggs slarvigt genomförda arbeten, bristande kompetens och personliga agendor som tidigare kunnat döljas i den militära hierarkin.

Låter det provocerande och konspiratoriskt? Titta på de två referenserna jag redan använt, eller läs militärhistoria, framförallt om den tekniska samt taktiska utvecklingen (eller bristen därutav) vid världskrigen. I synnerhet motståndet kring att gå från hästar till stridsvagnar. Ett exempel där man skjuter problemet framför sig och låter personliga agendor stoppa utveckling med förlust av liv som följd.

Men låt mig nu komma till varför rubriken är ”pyramiden som sprängdes”. Jag vill likna nuvarande situation med ett pyramidspel som havererat där vi alla bidragit eller haft ett intresse i att upprätthålla ”status quo”. Antingen för att inte underminera värdet av vår tjänstgöring; dels för oss själva, dels för en eventuell anställningsbarhet internt och externt. Eller för att vi helt enkelt ser alternativet, en kollaps, som värre. Den kollaps jag nu tycker mig se i diverse beslut som fattas i all hast med begränsad öppenhet, med tveksamt resultat och total avsaknad av ansvar. Samtidigt medför varje kollaps en möjlighet till omstart. Det är nu vi på riktigt ser vad som inte fungerar och kan revidera de processer som så uppenbart skapats för att gynna individer i en era där alla kämpade för överlevnad (den strategiska timeouten). Mitt förslag är att vi börja med alla de så kallade utvecklingsavdelningar och sektioner som finns runt om i landet. Här finns utrymme för omorganisering och ett nytt tänk kring hur dessa bemannas. Det förefaller inte vara särskilt fördelaktigt för Försvarsmakten att individer kan sitta årtionden utan att någon gång vara ute i verkligheten som man ska utveckla.

Oro över Försvarsmaktens självskadebeteende

Av

den 22 mars, 2023

i Allmänt

Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på ”marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och ”on the job training”.

Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.

Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.

Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.

Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.

Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.

Viljan att skydda information skapar sårbarheter

Av

den 17 mars, 2023

i Allmänt

Ett krav för att få ta del av säkerhetsskyddsklassificerad information är, förutom säkerhetsprövningen (vilken alla känner till), att du som individ känner till hur informationen ska hanteras. Det vill säga, publicera inte på internet och lås in i rätt typ av säkerhetsskåp. Vad som däremot ägnas väldigt lite tid och som människor på något sätt bara förväntas klara av, alternativt att det ska fångas upp av ansvarig chef eller produktionsledare är korrekt klassificering av dokument. Något som jag flertalet återkommit till i o m att vi under lång tid dragits med överklassificering av dokument. Det har förvisso blivit bättre inom vissa områden men inom andra, möjligen som ett led av våra fördjupade samarbeten mellan myndigheter och internationell, blivit sämre. För under de senaste fem åren har det blivit vanligare att stöta på tillägget EE på en säkerhetsskyddsklassificering. EE betyder ej export och syftar till att begränsa spridning utanför myndigheten. Det ska i all väsentlighet vara ett stöd till personalen att göra rätt när information tas emot och inarbetas i andra produkter, samtidigt har det gått inflation i begreppet och numera har det även synts till märkliga klassificeringar som ”ES, EE” (ej sekretess, ej export).

Sammanfattningsvis kommer den här artikeln behandla hur vi just nu, i tron om att vi gör rätt och skyddar skyddsvärd information, föder ett systemfel där vi gör det svårare för oss själva att utföra vår uppgift samt låter stora mängder resurser i form av pengar och personal i skydd av information i onödan. ”Fienden lägger pussel”-narrativet riskerar att skapa sårbarheter där vi inte kan se skillnad på vad som är skyddsvärt och vad som inte är det.

Läs mer

Sida 5 av 10

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén