Kategori: Allmänt Sida 15 av 27

I dessa tider är det vardagsmat att prata om normer och strukturer inom olika områden. Främst humaniora och politik. Den norm jag vill lyfta i den här artikeln är normen kring det generiska skytteförbandet som ska möta, hejda och slå den anstormande motståndaren. Det ska givetvis understrykas innan någon blåser en säkring att det är av vikt att vi har en tydlig tyngdpunkt mot stridande förband, det är inte invändningen som kommer att belysas här. Problemet ligger i att ett för stort fokus på normen har negativ inverkan på det övriga runt omkring.

I det här fallet de enheter som inte passar in i normen av stridande förband utan i stället befinner sig i utkanten, satta att lösa uppgifter som av vissa ses som onödiga då de inte har en direkt koppling till ”det fosterländska kriget”. För att tala klartext, jag pratar om enheter som Bordningsstyrkan, flygbasjägarna (i rollen som undsättningsförband) eller KTSU (normalt kända som WIT). Över lag alla enheter som befinner sig inom sfären för säkerhetstjänst befinner sig av och till i skottgluggen från den stora massan (oftast armén) där allt kan vara föremål för ifrågasättande. Är det inte personlig utrustning eller förmågor, är det uppgifter eller uppfattningen om uppgifter samt enhetens blotta existens. Just när det kommer till ifrågasättande i de här fallen är det en tunn linje mellan kritisk diskussion om vilka förmågor Försvarsmakten ska ha och en jakt på det som ligger utanför ”normen”.

Den här artikeln kommer att fokusera på bordningsstyrkan, dels för att enheten är ett ständigt återkommande diskussionsobjekt sedan början på 2000-talet, dels för att enhetens uppgifter går att koppla till det nyligen utgivna reglementet Taktik för marina operationer. I reglementet beskrivs såväl begreppet bordning som de fyra nivåer bordning delas in i. Därutöver kommer vi använda oss av Handbok IKFN som beskriver lagrummet för vad som gäller för exempelvis visitering av fartyg.

BLUF

Om du inte orkar läsa igenom en hel artikel med olika begrepp och förklaringar om lagrum kan du få en kondenserad version här; bordningsstyrkan har mandat i svensk lagstiftning att genomföra bordning av fartyg som befinner sig på svenskt territorialvatten. Enheten är ett av flera verktyg som kan användas för att gå ombord på fartyg där fartyget inte kan klassas som ”medgörlig”. Styrkan i sig har funnits i flera olika konstellationer och bestod först av värnpliktiga soldater som så många andra förband. Det är orimligt att lägga det på specialförbanden att även lösa IKFN-uppgifter utöver alla andra uppgifter som de ska lösa.

Läs mer

I’ve read Mao Zedong, I’ve read Karl Marx, I’ve read Lenin. That doesn’t make me a communist. So what is wrong with understanding — having some situational understanding about the country that we are here to defend?

General Mark Milley, Chairman of the Joint Chiefs of Staff

Citatet kommer ifrån den utfrågning som general Mark Milley utsattes för i samband med att det lyfts fram i media att West Point infört ”Critical Race Theory” i studieplanen. Vilket skapade debatt kring den amerikanska militärens eventuella övergång till mer ”progressiva” tankegångar, också titulerat som ”wokeness”. Vilket inte är särskilt unikt för den amerikanska försvarsmakten. Även den svenska försvarsmakten får utstå kritik, framförallt online, för att blivit såväl politisk som politiskt korrekt med anledning av deltagandet i pride-tågen, marknadsföringen kring jämställdhet samt den höga svansföringen gällande kvinnors plats i försvaret. Försvarsmaktens värdegrund är ett återkommande objekt för ifrågasättande.

Den här artikeln kommer inte att behandla vare sig deltagandet i diverse ”jippon”, bemöta påståendet om en ”vänstervriden” myndighet (eller högervriden beroende på vem du frågar) eller för den delen anklagelserna om att blivit ett centrum för ”genusteori”. Istället kommer jag att fokusera på den beröringsskräck som finns mot att läsa texter som tar en ideologisk ställning som är motsatt till ens egen, eller för den delen diskutera idéer som kan antas komma från den andra politiska grupperingen.

Det finns en bild att personalen i världens försvarsmakter har en stark dragningskraft mot höger på den politiska skalan, framförallt i västvärlden. Det kan finnas flera förklaringar till varför så är fallet, för svensk del kan en del förklaring vara den historiska relationen mellan vänstern och den militära institutionen. Framförallt efter Ådalen, därmed inte sagt att Sveriges försvarsmakt saknar influenser från hela spektrumet. För precis som det uppmärksammats kring den amerikanska försvarsmakten ska vi inte dra likhetstecken mellan de som här mest högljudda och att de företräder den vanligaste åsikten.

I boken ”The Soldier and The State” anförde statsvetaren Samuel P. Huntington att ett lands försvarsmakt, och soldaten, behöver vara politiskt neutral för att bibehålla såväl effektivitet som förtroende från det samhället denne är satt att skydda. Samtidigt är boken skriven utifrån en amerikansk kontext där militären av tradition hållit sig utanför politiken och där personalen först efter avslutad tjänstgöring har vågat uttala sig i olika politiska frågor.

För svensk del verkar det inte vara lika känsligt, kanske främst för vår starka tradition av långtgående yttrandefrihet för alla och olika kontrollinstanser som tillser att medborgaren skyddas från censur eller liknande. Anledningen till att jag tar upp allt det här är inte för att prata om vänster/högerideologier inom Försvarsmakten, utan för att belysa hur snabbt vi förkastar idéer och teorier baserat på var vi uppfattar att de kan befinna sig på en politisk skala.

Jag sammankopplar fenomenet med hur vi lägger mer värdering i vem som säger något (avsändaren) än det som sägs (meddelandet). På samma sätt verkar vi överlag bry oss mer om den politiska hemvisten av en tanke än tanken i sig. Det här riskerar att göra oss blinda, dels för förändringar i samhället vilket riskerar att bidra till att myndigheten inte alls hänger med i utvecklingen. Dels riskerar vi att missa idéer som mycket väl hade kunnat gagna organisationens utveckling på såväl låg som hög nivå. Därutöver genom att helt förkasta tankegångar enbart baserat på uppfattad ideologi tappar vi även möjligheten att pröva vår argumentation för eller emot en särskild tanke. Just förmågan till argumentation, att formulera sina tankar kring ett ämne, är av vikt för att kunna ifrågasätta och hitta nya vägar framåt i en värld som ständigt förändras.

Hur ska vi kunna bemöta kritik mot myndigheten och verksamheten om vi aldrig satt oss in i vad kritiken grundar sig i, eller hur den överhuvudtaget är utformad? Vi behöver bli bättre på att titta på det som sägs istället för vem det är som säger något. Vi behöver bli bättre på att våga utsätta oss för texter av sådant vi instinktivt inte håller med om. Inte för att vi nödvändigtvis kommer förändra våra tankar, men för att vi åtminstone kan formulera varför vi inte håller med och bilda oss en uppfattning om samhället vi är satta att värna.