Det var under gårdagen som nyheten kom ut att FMV valt att avbryta upphandlingen av Stridsväst 18. Efter den misslyckade upphandlingen av Stridsväst 12 har behovet av framförallt fickor till kroppsskydd 12 gjort sig påmint ute i verksamheten.
Men vad det var som hade gått snett den här gången? Och när kommer vi egentligen att få se en ny stridsväst?
Den norska Försvarsmakten introducerade ”Jegertroppen” 2014 som en lösning på ett problem flera västerländska länder involverade i Afghanistan och Irak hade identifierat. Nämligen behovet att ha kvinnor som en ingående del i SOF. Olika länder valde olika lösningar; svenska Försvarsmakten införde befattningen ”underrättelseoperatör” specifikt riktad mot kvinnor och införde ”Female Engagement Teams (FET)” i internationella insatser. USA införde ”Cultural Support Team (CST)”, tillfälligt sammansatta grupper för insatser utomlands. Det är tydligt att behovet inte är begränsat till en särskild nation, eller en särskild kultur. Därav drog sig projektet till sig en del uppmärksamhet från framförallt media.
Men varför valde Norge gå den här vägen, och hur blev resultatet? I en ansats att utvärdera projektet och presentera underlag inhämtat från soldaterna själva, skrev Brundtland Steder och Rones en sammanfattande artikel om Jegertroppen som förklarar varför man valde den här lösningen och hur det preliminära resultatet blev.
När jag efterfrågade vilken typ av inlägg ni skulle vilja se här på sidan kom det in en hel del intressanta teman, framförallt kopplade till personlig utrustning. Ett förslag löd ”Hur bör vi utveckla pers.mtrl inom 10 år?”
Beroende på vilka glasögon du tar på dig kan tio (10) år vara kort, medellång eller lång tid. Därför är det viktigt att titta på hur utvecklingen har sett ut de senaste tio (10) åren, vilket kan ge oss en hint om vad som är rimligt att sikta emot i framtiden.
Vidare behöver vi lyfta diskussionen kring vad vi vill respektive förbandstyp ska fokusera på för uppgifter, och utrusta dem ändamålsenligt i den riktningen. Vilket kommer innebära att utrustningslistorna kommer skilja sig mer än vad de gör redan idag.
Försvarsberedningens rapport består totalt av 355 sidor. Det krävs alltså en ansats för att läsa igenom hela rapporten och kunna ta till sig innehållet. Detta innebär att det är lätt hänt att läsaren missar vissa saker, framförallt när fokus ligger på de ämnen som ligger närmst en själv (exempelvis anskaffning av nya ubåtar eller luftvärnssystem). Därför är det en klar fördel att det finns en hel del engagerade individer på twitter som sammanfattar rapporten lättbegripligt för den som är intresserad.
Det här inlägget kommer göra en ansats att sammanfatta stridskraftsdelarna i stort, för att i efterkommande inlägg dyka ner i specifika ämnen som kan vara av intresse för dig som läsare.
Vid det här laget har det antagligen inte undgått dig att den efterlängtade och omdiskuterade rapporten från Försvarsberedningen har offentliggjorts. Dagarna fram till dagen för offentliggörandet har kantats av olika politiska utspel gällande finansieringen och det har varit diskussioner om bilagor och formuleringar som alla partier inte står bakom. Nu är rapporten signerade av fyra (4) partier (S, V, MP och SD) medans övriga partier valt att stå utanför. Men vad är poängen med försvarsberedningens rapport? Och hur påverkar den dig som tjänstgör eller har ambitionen att tjänstgöra i Försvarsmakten?
Frågan om mobiltelefoner ska förbjudas under övningar eller ej, har återigen aktualiserats i och med ett inlägg där chefen för 42.pansarbataljonen annonserat att förbandet inte kommer tillåtas ha med sig mobiltelefoner under Våreld 19. Även P7 har utannonserat mobilförbud för deras deltagande.
I takt med att en mobiltelefon har blivit något var och en bär med sig, samt att fler och fler prylar ansluter sig till internet, har olika händelser uppmärksammat den säkerhetsproblematik detta medför.
Men till skillnad från Ryssland väljer Sverige inte att förbjuda personalen i Försvarsmakten från att vare sig vara aktiva på sociala medier eller ha tillgång till mobiltelefoner. Däremot har Försvarsmakten på olika håll börjat förbjuda mobiltelefoner under övningar. Men det tas inte emot med klang och jubel av personalen, och därför kommer det här inlägget lyfta lite tankar i ämnet.
Debatten kring klimatet och jordens begränsade resurser har skapat en marknad för företag som återanvänder material för att skapa nya produkter. Recycled Firefighter är ett av dessa företag. Twisten är att företaget, som namnet antyder, återanvänder material från brandkårsutrustning som slangar och kläder. Då jag var på jakt efter en ryggsäck att ha i bilen passade det sig ypperligt med en ryggsäck försedd med reflex.
Du har antagligen sett den förr på en del soldater, modular assault pack (MAP). Nu har en uppdaterad version från det nyzeeländska företaget Twin Needle kommit ut på marknaden. Det kändes som att det var dags för att testa en ny ryggväska som möjliggör för brukaren att bära med sig lite mer än enbart vätskeblåsa.
Nyligen publicerade Försvarsmakten information om vilka svenska förband som kommer få möjligheten att testa provkollektionen för det nya uniformssystemet Nordic Combat Uniform (NCU). Projektet sjösattes redan 2016 när länderna skrev under ”technical agreement” för projektet. Därmed kan det vara på sin plats att sammanfatta det som publicerats om projektet, och vad vi kan förvänta oss framöver.
Norge, Finland, Danmark och Sverige har tillsammans bestämt sig för att utveckla och köpa in ett gemensamt uniformssystem. Gemensamt såtillvida att designen av plaggen kommer vara densamma, medans val av kamouflagemönster kommer skilja sig då respektive land avser att behålla eget mönster (även om både Norge och Sverige annonserat möjliga förändringar).
Det förekommer även rykten om att öken- och vinterkamouflaget kan bli gemensamt. Det ska även tilläggas att enligt det första upphandlingsdokumentet kommer Finland inte helt frångå sitt uniformssystem till förmån för NCU.
Norge leder upphandlingsprocessen genom sin motsvarighet till FMV, Forsvarsmateriell. Detta innebär även att upphandlingen går under norsk lag och de regler som gäller för upphandling av militär materiel i Norge. Möten har därefter genomförts i de olika länderna för att utveckla dels kravprofilen, dels avgöra vilka företag som skulle få gå vidare i upphandlingsprocessen.
To cover the operational environments, the NCU system is divided in three (3) different configurations (European, Desert and Tropical Jungle),
Instructions to Candidates Nordic Combat Uniform system
Ett syfte med den gemensamma upphandlingen är att hålla ner kostnaden för att utveckla och upphandla ett helt nytt uniformssystem. Värdet på upphandlingen beräknas upp till över 400 miljoner Euro. Inte oväntat resulterade detta i att företag som inte gick vidare i processen överklagade till domstol. För svensk del är den beräknade summan mellan 100 och 110 miljoner euro över en sju (7) års period.
Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift). Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.
Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare, framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.
Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.
Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar inte vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märk väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.
Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.
Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda riskhanteringen ta ut för stora svängar.
Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget när ”enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket ”enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sina egna fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?
Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.
Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrare innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.
Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta. Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.
Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir acceptabla utomlands, och vice versa.
Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).
Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför verksamhet i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.
[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade
[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén