Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 6 av 40

Fysisk träning som rutin

Av

den 27 maj, 2023

i Fysisk fostran

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever “vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Läs mer

Jakten på lärdomar från Ukraina

Av

den 18 maj, 2023

i Lessons learned

“Erfarenheter från Ukraina visar…”, “vi har sett följande i Ukraina…”, “En lärdom från Ukraina är…”. Ett axplock av uttryck vi har hört det senaste året gällande vad vi kan dra för lärdomar från kriget. Det gäller såväl det militära som det civila försvaret. Alla vill hitta “den där” erfarenheten, den kritiska lärdomen som kommer göra oss betydligt bättre rustade för framtidens krig. Det finns ingen brist på exempel som kan ges titeln “den viktigaste lärdomen”. Det finns framförallt gott om lågt hängande frukt att plocka som vikten av värn, fjärrstyrda farkoster på bred front, artilleri och hemvärn med buret luftvärn. Problemet med att försöka hitta “den där” eller ens “de där” kritiska lärdomarna som kommer göra oss bättre rustade för framtiden är att de kommer färgas av vårt bias (det vi redan tycker är viktigt kommer vi se som avgörande i Ukraina), tillgången till källor (vi kan inte dra lärdomar från det vi inte ser) och hur nära vi har det i minnet (de lärdomar som sågs som kritiska i början av kriget ses inte som lika viktiga idag).

Det finns ingen brist på information av bearbeta, framförallt när det gäller visuellt underlag. Utmaningen är att hinna strukturera och bearbeta informationen så att den blir en lärdom som är giltig idag och i framtiden, en form av “allmän sanning”. Vilket är svårt då krig är rörlig materia och formas av de ingående parternas förmågor, vilja samt prioriteringar. För att hantera detta kan vi använda oss av olika metoder och teorier som verktyg för att strukturera upp informationen och snabbare komma fram till en slutsats. Problemet är att slutsatsen inte kommer vara starkare än valet av metod (eller för den delen dataunderlaget) och därmed finns alltid en risk att vi drar felaktiga slutsatser. Vilket riskerar att leda till stora förluster av liv (lex vk1).

Tittar vi från offensivens början den 24 februari 2022 fram tills idag kommer vi inte bara identifiera olika faser, vi kommer även se att vissa förmågor haft mer framträdande roller i en fas medan den knappt synts i nästa för att sen återkomma i en hybridform i en annan fas. Därutöver behöver vi identifierad vad den observerade förmågan är en reaktion på. De senaste månaderna har vi sett en markant ökning av FPV-farkoster bestyckade med olika typer av sprängladdningar – varför? Är det framtvingat av något lokalt tillstånd eller är det ett tekniskt språng? En del av de tekniska lösningarna vi ser från Ukraina är inte sällan sprungna ur bristen på ammunition, brist på mer avancerade tekniska system eller för att motståndaren helt enkelt saknat skydd där och då. Precis som i alla föregående krig uppfinns en rad olika lösningar för att lösa specifika problem på slagfältet, en del av de här lösningarna blir inte mer än koncept medan andra blir dagsländor som lever korta perioder.

Vi ser just nu början på en ukrainsk offensiv där vi även kommer få se system som stridsfordon 90 och stridsvagn 122 ta plats på slagfältet. Det innebär också att vi kommer få se hur dessa system slås ut och blir vrak. Det är krigets realitet. På samma sätt kan vi komma att se systemen prestera bättre än förväntat. Det innebär att vi behöver vara försiktiga i vad vi drar för lärdomar. För krig är som sagt dynamiskt. Striden är en extrem form av reaktion och motreaktion där utfallet inte enbart beror på teknisk eller numerär överlägsenhet i situationen. Skicklighet och slumpen är ständigt närvarande där det senare mycket väl kan trumfa allt av det förgående.

Oavsett vilken lärdom du drar eller har dragit från kriget är det viktigt att du kan förklara på vilken data och vilka premisser slutsatsen är dragen. Om vi exempelvis vill införa en grövre kaliber på våra eldhandvapen behöver det vara tydligt på vilka premisser det görs, så att vi kan vidta åtgärder den dagen de premisserna inte längre är giltiga. Det är så vi utvecklas i takt med framtiden.

Den förbannade anonymiteten

Av

den 16 maj, 2023

i Allmänt

I kölvattnet av en debattartikel författad av fyra anonyma majorer och överstelöjtnanter har en diskussion på nytt blossat upp kring anonymitet och varför vissa försvarsmaktsanställda väljer den. Ett val som uppmärksammas på nytt idag av två författare i ett annat debattinlägg. I den insändaren är författarna inne på faktorer som jag personligen anser att de flesta tar lite för lätt på i det här sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit om varför jag huvudsakligen valt anonymiteten. Det har varit och är fortsatt ett kritiskt redskap för att säkerställa att fokuset ligger på det skrivna ordet, inte vem som skriver. Jag är av åsikten att vi idag läser in så mycket i vem som är avsändaren att det i sig medför att vi okritiskt antingen avfärdar eller tar till oss det personen säger. En problematik som förvisso även finns med anonyma avsändare som byggt upp en följarskara. För taktisk.se har det samtidigt inneburit att det inte finns några omedvetna barriärer för vem som kan tänkas vara mottagare av det som skrivs. Det kan tilltala såväl sjömannen som majoren på L24. Det innebär också att fler vågar ta kontakt och berätta om saker. Jag tror att de flesta inte är medvetna om hur tryggt det anonyma kan vara för någon att prata med.

Det som en del däremot förstår är det upplevda, eller åtminstone uppfattade, “hot” som det kan innebära att vara öppen. Samtidigt fortsätter den anekdotiska bevisföringen om den egna upplevelsen som ett bevis på att det minsann visst går att vara öppen med vem man är. Det uttrycks förvåning över att vissa väljer att vara anonyma i vad som beskrivs som “okontroversiella ämnen”. Det får mig att undra om man är medveten om vad som händer runt omkring eller för den delen förstår hur människor fungerar. Det finns objektivt sett inga “okontroversiella” ämnen. Den mest banala fråga för en individ kan för en annan uppfattas som riktad kritik mot ens person. I andra avseenden kan det vara att åsikten som uttrycks inte är förenlig med den befattning som en person har för tillfället där denne förväntas företräda myndighetschefens fastslagna linje. Det behöver nödvändigtvis inte innebära repressalier från en högre chef. Det kan lika gärna handla om ett förändrat bemötande från underställda, eller för den delen ett avståndstagande från kollegerna i fikarummet. Precis som Schüler och Silverup skriver i sin debattartikel så innebär öppenhet också ett ställningstagande som öppnar upp för en annan behandling. Som mycket annat gör vi en riskkalkyl om vinsten är högre än risken, framförallt på kort sikt.

Det som vi inte alltid lyfter i diskussionen kring “risk” är den starka identitet som tjänstgöring i Försvarsmakten oftast innebär, även för de som väljer att lämna. Omgaloneringen har tydligt visat hur djupt och smärtsamt det kan vara när den identiteten upplevs som hotad. Betänk då vad det kan skapa för incitament att vara anonym om man uppfattar den minsta risk att hamna i en frysbox med allt vad det innebär. Det brukar talas om elefantkyrkogården i regeringskansliet, men en sådan plats finns även inom myndigheten. Såväl centralt som lokalt ute på förbanden. Vem vill överhuvudtaget riskera att hamna på en sådan plats för att man råkar framföra fel typ av åsikter vid fel tillfälle? Att framföra kritik mot hur fordonstjänsten fungerar inom myndigheten verkar inte vara så riskfritt som en del kanske ville tro.

Valet att söka anonymitet blir troligtvis enklare också av Försvarsmaktens kontinuerliga motsägelsefulla kommunikation kring personalens engagemang i samhällsdebatten. För samtidigt som personalen uppmanas att debattera, även på sociala medier på arbetstid, påminns vi om att inte prata om sådant som kan uppfattas som “olämpligt” eller “säkerhetsmässigt problematiskt”. Vem skulle vilja uppfattas som “säkerhetsmässigt problematisk” vid nästa säkprövningsintervju? Definitivt inte de som arbetar inom områden som kräver “integritet” och “en hög grad av säkerhetsmedvetande”. Det är inte en slump att kombinationen av “marinen” och “telekrig” inte diskuteras öppet av någon då det har med all tydlighet visats att man inte gör ostraffat, även om det är öppen och känd materia. Det har också visat sig att skämta om mobilfria gym triggar lokala säkerhetsorganisationer att påbörja egna utredningar där man börjar intervjua människor som kan ha haft samröre med ett specifikt konto. Eller att rykten på sociala medier om arbetsmiljön i ett insatsområde får kontingentschefer utomlands att försöka förmå säkpersonal att ta reda på vem som är bakom ett anonymt konto hemma i Sverige.

Det behöver inte handla om varken mod eller feghet för den som väljer anonymiteten. Det kan handla om något så självklart som att få ha stabilitet och ro i sin vardag. Att få uttrycka en tanke utan att få hela sin karaktär genomlyst och ifrågasatt. För vi är precis lika mycket människor som alla andra i samhället. Vi har vår beskärda del av narcissister och psykopater som inte drar sig en sekund för att sänka en individ på alla tänkbara sätt över en liten skitsak. Vi har våra sociala grupperingar som möjliggör för en individ att genom kontakter göra ett fortsatt arbetsliv outhärdligt. Att driva folk till att sluta är en paradgren, framförallt på lägre nivåer mot oönskad soldater och sjömän. Vi som organisation består av människor, och människor drivs av olika agendor som på olika sätt påverkar andra människor. För att individen ska vilja välja öppenhet måste organisationen med all önskvärd tydlighet visa att alla former av ingrepp mot en persons rätt till yttrande inte bara är oacceptabla, det måste få konsekvenser. Men det är en utopi i en organisation som just nu rider på människors paranoia om pusselläggande fiender och att det ska hållas på pusselbitar istället för att arbeta med att gamla pusselbitar blir obrukbara.

Vårt utbildningssystem främjar inte utveckling av kunskap

Av

den 15 maj, 2023

i Allmänt

Efter att ha spenderat några veckor med att läsa remissen till arméinstruktion yrkesutveckling och befordran 2023 (ja, jag har läst igenom den ett antal gånger) har jag kommit till slutsatsen att armén i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet inte riktigt har grepp om hur vare sig djup kunskap genereras eller vad en expert är. Vilket oundvikligen kommer drabba våra specialistofficerare negativt då hela deras karriär är upphängd på att dessa ska besitta “djup kompetens” där huvuddelen förväntas bli “auktoriteter” inom sina specialiseringar. Jag väljer att förutsätta att man från myndighetens sida har ett genuint intresse, trots vissa tecken på motsatsen, i att skapa specialister som sen ska kunna axla ansvarsfyllda roller inom såväl utbildning som utveckling. Jag förutsätter också att definitionen av en expert som någon som “omedvetet kan klara komplicerade situationer inom sitt yrke” och som “agerar utan medveten tanke och kan inte alltid förklara det han gör eftersom det är omedvetet” egentligen är en olycklig felöversättning och feltolkning av de fyra nivåerna av kompetens och i synnerhet “unconscious competence” (se nedan). För om det inte skulle vara en feltolkning, då har vi en grovt felaktig syn på expertism och vi kommer på lång sikt helt urholka vår kunskapsbank.

Unconscious competence: The individual has had so much practice with a skill that it becomes “second nature” and can be performed easily (often without concentrating too deeply). He or she may or may not be able to teach it to others, depending upon how and when it was learned.

The art of accelerated learning

Till att börja med ska det sägas att det är tydligt att mycket av begreppet kompetens inom myndigheten kopplas till något handgripligt, ett praktiskt utförande av en handling. Ytterst genom publikationer som “vår militära profession” ska det förstås som utövandet av militär makt – den väpnade striden. Något jag tycker går igen i alla våra skrifter som berör befordran. Hur kompetent är individen att i praktiken, genom sin befattning som chef, funktionsspecialist eller soldat/sjöman utöva det praktiska. Hur automatiserad är individen i sitt utförande? Det är antagligen här vi även gränsar in på begrepp som “naturlig känsla” och “utövare av en konstform” när vi pratar om de vi anser som riktigt dugliga.

Problemet är att vårt utbildningssystem och för den delen kompetensutvecklingsfilosofi är väldigt smalt i sin utformning och fokuserar på att skapa specialister som är duktiga på att utföra ett arbete automatiserat. I princip är systemet vi har byggt anpassat efter löpande band principen, där personalen ska producera en specifik produkt och inget mer. Vilket kanske inte uppfattas som särskilt kontroversiellt vid en första anblick. Fokus är trots allt på att effektivt i såväl tid som resurser att producera dugliga soldater och krigsförband. Saken är däremot den att i ett sådant system behövs det inga experter. Det behövs ingen djup kunskap inom något område. Det som behövs är egentligen personal som med olika nivåer av automatiserat beteende kan utföra sina arbetsuppgifter på respektive nivå.

Vilket leder till nästa problemområde, nämligen utveckling. För som det ser ut idag är utvecklingen framåt bristfällig. Snarare förefaller utveckling idag fokusera på att titta bakåt och hitta lösningar där. Det ger ett sken av att vi utvecklas eftersom det sker förändringar, men förändringarna är inte riktade mot framtiden. Det här tror jag hänger ihop dels med synen på vad en expert är och hur dessa tar till sig kunskap. Genom att kontinuerligt undvika att skapa plattformar för intern kommunikation missar vi den kritiska komponenten för att utveckla kunskap. Nämligen exponering för andras tankar om hur saker och ting kan utföras.

Den förhatliga akademiseringen av officerare skulle kunna ses som ett steg i att lösa det problemet. Utbildningen tvingar kadetterna till att tänka kring ett ämne, formulera det i skrift och sen opponera mot varandras tankegångar där det också ingår att förklara hur man har tänkt. Senare i karriären upprepas detta när officeren läser HOP. Här finns en liten glimt av hur vi bygger djup kunskap inom specifika områden. Baksidan? Det saknas totalt för specialistofficerssystemet. Efter skolan hamnar specialistofficeren i olika förutbestämda roller som fokuserar på att lära sig ett hantverk så som det är föreskrivet i våra publikationer. Även om vissa efter ett tag får titulera sig som funktionsföreträdare eller ämnesexperter är kunskapen oftast byggd på det hantverk som under år utförts enligt redan förutbestämda direktiv på det egna förbandet. Någon form av systematisk exponering för andra sätt att tänka och utföra hantverket på uteblir till skillnad från officeren.

Under det senaste årtiondet har mycket av exponeringen för nya sätt att tänka varit avhängt på om individen åkt på internationell insats eller deltagit i övningar med utländsk personal. Därigenom har vi sett några influenser nå in i Försvarsmakten även i det lilla. Och kanske kan det fortsätta med ett inträde i Nato. Samtidigt kan vi inte sätta vår framtid på att så blir fallet. Vi behöver ta ansvar för vår egen kompetensutveckling av personalen.

I remissen “Inriktning för personalförsörjning och kompetensutveckling inom Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänst” beskriver MUST hur personal inom funktionen ska avsätta 20% av sin arbetstid (dvs 8 timmar varje vecka) till att läsa. Inte att läsa Försvarsmaktens interna publikationer, utan att läsa sådant som publiceras utanför organisationen. Studier, artiklar och böcker inom allehanda ämnen som kan tänkas vara av intresse. En tvärvetenskaplig ansats som inte bara skapar kunskap genom att individen läser. Det innebär också att individen exponeras för olika tankegångar och teorier som sen kan omvandlas till något utvecklande för funktionen och Försvarsmakten. Samtidigt som detta är ett tankesätt som fler funktioner bör ta efter behöver detta kompletteras med ytterligare en åtgärd. Nämligen möjligheten till att diskutera med andra inom samma funktionsspår. Vilket kommer vara extra viktigt i framtiden med tanke på att såväl arméns remiss som MUST:s ger uttryck för att det kommer bli svårare att byta funktionsspår. Och om det blir svårare att byta funktionsspår finns det en rad specialister i organisationen som inte bara kommer bli låsta i snäva befattningsträd, det innebär även att de kommer leva en väldigt “ensam” tillvaro där de inte har någon annan med samma specialisering att diskutera med.

För samtidigt som myndigheten flaggar för att vi behöver rekrytera specialister inom områden som cyber, rymd, telekrig och rpas kommer dessa individer att vara förhållandevis få under en överskådlig framtid. Och med dessa område uppfattade “känslighet” gällande spridning av kunskap utanför myndigheten riskerar mycket av kompetensutvecklingen kokas ner till de kurser individen får gå under sin karriär. Däremellan kommer utvecklingen att stagnera när det saknas möjligheter i form av diskussionsforum, seminarium eller återkommande möten att dryfta frågor, tankar och problem relaterade till tjänsten. Risken är därmed överhängande att utvecklingen uteblir och istället fastnar i mantrat “så här har vi alltid gjort”.

Det är inte bara utbildningssystemet utifrån elevens perspektiv som behöver ses över. Mycket av kompetensutvecklingen för yrkesofficeren hängs upp på att individen har varit lärare en eller flera gånger på någon av myndighetens skolor och centrum. Problemet är fortsatt att många av de här tjänsterna är längre kommenderingar vilket gör att de blir svårbemannade. För underrättelsefunktionen förefaller det vara synnerligen svårt att behålla lärare på funktionens kunskapscentrum sett till hur ofta det ligger lediga tjänster ute för SO7 och SO8. En väg framåt vore att fokusera på kortare bemanningar för att möjliggöra dels att fler specialister kan lösa den typen av uppgifter. Dels för att individen omgående kommer tillbaka till förbandet och kan uppdatera övriga med vad som har förändrats i utbildningsväg. En försök att helt råda bot på den fördröjning som just nu råder mellan att kunskapsläget förändras på våra skolor tills dess att förändringen slår igenom ute på förbanden.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för sidor likt militär debatt som åtminstone erbjuder de som är intresserade att exponeras för andras tankar. I en kunskapsdriven organisation hade det inte behövt vara avhängt på privata initiativ. Istället hade det varit funktionsskolornas och den militära akademin som drivit på och skapat plattformar för ett enkelt utbyte av idéer, frågor och lösningar. Men tills dess är det upp till var och en att ansvara för sin egen kompetensutveckling och att våga ta klivet utanför gällande utbildningssystem för att hitta influenser som kan driva oss framåt.

PEK94 bjöd också på “raggarskjutningar”

Av

den 14 maj, 2023

i Allmänt

En av helgens uppmärksammade diskussioner, förutom avslutandet av FMÖ23, har varit ett debattinlägg som kritiserar nuvarande skjututbildning. Det är kanske inte att skjututbildningen kritiseras som är den största invändningen, utan att kritiken kan tolkas som ännu ett inlägg till narrativet “PEK94 skapade bättre skyttar än nuvarande utbildning.” Egentligen har det mesta redan bemötts av Fredrik Jacobsson i ett inlägg från 2019 och således skulle jag egentligen bara kunna hänvisa till det utan att skriva ett inlägg på temat. Samtidigt behöver vissa saker bemötas när det målas upp en, i mitt tycke, förskönad bild över dåtidens skjututbildning.

Jag misstänker att författaren till debattinlägg, liksom jag, är barn av PEK94. Jag får åtminstone det intrycket när jag läser texten. Då det finns några oklarheter kring vad författaren egentligen vill framhäva som styrkor hos PEK94 och vad nuvarande skjututbildning saknar gällande “tidlösa och allmängiltiga aspekter av skjutning” kommer jag först redogöra för hur jag uppfattat texten och dess kärna.

Läs mer

Framtidssäkra stridsutrustningen

Av

den 6 maj, 2023

i Utrustning

Den nya eldhandvapensfamiljen med sitt tillhörande kaliberbyte för en del kategorier kommer oundvikligen medföra att vissa befattningshavare behöver se över sin stridsutrustning och vilka fickor individen bär på sig. Med tanke på att nästa stridsväst ligger precis bortom införandet av nya automatkarbiner är det helt enkelt inte säkert att det kommer tilldelas ändamålsenliga fickor för respektive befattningskategori. Det har även tillkommit information om att “självskyddsvapnet” kommer att komma med både 20- och 30-skottsmagasin vilket tillsammans med osäkerheten kring vilka som egentligen kommer få 7,62-karbinen visar på behovet av magasinsfickor som är flexibla. Därav den här artikeln.

Läs mer

Funktionella paradhjälmar vore rimligt

Av

den 3 maj, 2023

i Allmänt

Idag briserade en nyhet som den absoluta majoriteten sannolikt inte förväntat sig. Nämligen att Försvarsförbundet valt att försöka få Arbetsmiljöverket att förbjuda Försvarsmakten att använda sig av nuvarande paradhjälmar och istället införa hjälmar med bättre skydd. Det ska poängteras nu direkt från början att frågan varken är ny (enligt medier sträcker den sig tillbaka till 2012) eller handlar om att avskaffa paradhjälmar (man föreslår att skyddshjälmen ska vara utformad som en paradhjälm). Utan det är just avsaknaden av skydd vid eventuella fall när personalen rider i en stadsmiljö.

Läs mer

Bilder på Markstridsuniform 24 från värnpliktskongressen

Av

den 25 april, 2023

i Utrustning

Mellan den 17 och 21 april genomfördes årets upplaga av värnpliktskongressen. Under kongressen presenterades markstridsuniform 24 (också känd som NCU), kroppsskydd 23D samt hjälm 18 för ombuden. Därigenom har taktisk.se fått tillgång till en rad bilder som togs på de ingående plaggen samt kortare redogörelser för vad som sades under presentationen av de olika utrustningsdetaljerna.

Läs mer

Det måste få ett slut med kortsiktiga nedprioriteringar av infrastruktur och materiel

Av

den 23 april, 2023

i Allmänt

Det är mycket som händer i världen just nu, vilket oundvikligen påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Det har tidigare kommunicerats att stödet till Ukraina och ansökan till Nato medför vissa konsekvenser för myndighetens tillväxt och de anskaffningar som behövs göras efter alla dessa år av nedprioriteringar. Idag har överbefälhavaren spetsat till det ytterligare och sagt att den obalans som nu finns mellan resurser och uppgifter kommer innebära att vissa delar av försvarsbeslutet kan komma att pausas. Helt enkelt för att obalansen är av en sådan magnitud att organisationen inte klarar av att lösa ut alla de uppgifter som fattades i ett beslut pre-Nato.

Låt mig vara tydlig i att det är positivt att myndighetschefen kommunicerar så här pass tydligt kring Försvarsmaktens nuvarande situation. Det har under lång tid funnits en obalans mellan uppgifter och resurser, en situation som inte gynnades av en “forcerad tillväxt” och en hastigt uppkommen Nato-ansökan. Men det är inte det jag vill fokusera på just nu. Det jag tycker behöver vara i fokus är risken att myndigheten inte har lärt sig av sin historia och återigen nedprioriterar infrastruktur och materiel. Det senare är kanske det allvarligaste problemet då det lett till den “lyxfällan”-situation vi har idag. Där tillförda pengar försvinner in i det svarta hål av “materielskuld” som vi har att hantera.

Det handlar om olika typer av fordon som behöver renoveras och modifieras, samtidigt som vi ska köpa in nya. Det handlar om brister i personlig utrustning som nu är på den nivån att all personal under Aurora inte får ut grundutrustning utan att prioriteringar behöver göras. Eldhandvapen-frågan har tidigare behandlats och behöver sannolikt inte diskuteras mer. Det handlar även om större system som under lång tid behövt ersättas, som exempelvis transportflygplan, rpas och ledningssystem. För att inte tala om införandet av cyberförsvars-förband och rymdförsvar. Det är således inte konstigt att det kostar pengar, än mer i den nuvarande ekonomiska situationen som omvärlden befinner sig i. Så när ÖB nämner att det kan behövas göras kortsiktiga nedprioriteringar inom infra och materiel ser jag framför mig hur vi skjuter vår nuvarande skuld framför oss samt att den börjar växa igen, trots våra försök till att minska skulden.

För att sätta det här i någon form av perspektiv. En del kanske tycker att det egentligen inte får några större konsekvenser med nedprioriteringar av infrastrukturen eller materiel. Det viktiga är ju att det finns människor att ställa upp vid frontlinjen. Men vi kan ta den aktuella situationen med Sudan som ett exempel. Riksdagen har beslutat att skicka en styrka upp till 400 man för att evakuera svenskar ut ur Sudan. Det är en väsentlig styrka även om den i genomförandet sen “bara” uppgår till 150-200 personer. Till att börja med ska dessa individer ha tillgång till en infrastruktur så att de kan öva och planera. De ska även ha tillgång till materielsystem på såväl soldat som förbandsnivå för att kunna ha exempelvis säkert samband hem till Sverige och kunna genomföra operationen med låg risk. Men de ska också kunna ta sig till (och gärna ifrån) operationsområdet, och Sudan tar man inte sig till varken via sjö- eller landvägen. Då behövs transportflyg. Just nu är 50% av Sveriges transportflygskapacitet insatt i Östafrika. Flygplan som Sverige modifierat och förlängt livet på så pass länge att den nu tillhör en av de äldsta C-130H-flottorna i världen. Likt alla våra tretton- och tjugo-bilar är det en imponerande bedrift att lyckas krama ur så pass mycket ur ett materielsystem. Men det finns trots allt fysiska gränser för hur länge något kan fungera och ska vi ha en fungerande undsättningsförmåga även i framtiden räcker det inte enkom med att ha specialförband som står redo att åka världen runt, det krävs även transportresurser som kan matcha den förmågan.

Vare sig det handlar om armén, flygvapnet eller marinen vilar grenarnas förmåga på människor och system i samverkan. Fortsätter vi nedprioritera infrastruktur och materiel för att kortsiktigt kunna lösa ut värnpliktsutbildning eller att bygga (pappers)förband, då kommer vi tio år längre in i framtiden få se oss själva inkapabla att lösa en rad uppgifter som våra politiker och medborgare tar för givet att vi ska klara av.

Så vad ska bort? Det svaret kommer troligtvis skifta beroende på vem du frågar och när. För egen del skulle jag säga att det framförallt är de stora övningarna som måste stryka på foten under några år om vi samtidigt vill bibehålla beredskap och handlingsfrihet. Kostnaden och uteffekten för övningar som Aurora är från mitt perspektiv inte i närheten av något som kan liknas med balans. Just nu kostar det mycket mer än vad det smakar. Jag menar att det utifrån nuvarande situation behöver vi titta på mindre avgränsade övningar och fortsatt delta i internationella övningar med “mindre” bidrag. Därutöver behöver ambitionen med tillväxt inom värnplikten att minska för att vi ska ha en möjlighet att bygga ikapp, såväl infrastrukturmässigt som med tillgänglig befälskår. Just nu producerar vi värnpliktiga på en rad förband där det saknas en realistisk chans att införliva de värnpliktiga i verksamheten. Det blir förvisso en rekryteringskull varje år att hämta soldater ur, däremot ställer jag mig tvekande till att storleken på kullen ligger i vårt bästa intresse just nu. På vissa håll verkar det snarare vara en påtvingad siffra för att det ska fördelas jämt över en hel försvarsgren.

Överbefälhavaren har helt rätt i att vi måste vara tydliga med vad vi klarar av. Det gäller inte minst oss själva till vardags. Och på samma sätt måste högre chef förstå att när förbanden säger nej då behöver det kommuniceras till landets politiska ledning så att alla ledningsnivåer, inte bara den militära, förstår läget. Just nu verkar det finnas en viss diskrepans i uppfattningen om vad nuvarande budget kan räcka till och det ligger oss alla i fatet.

Tillväxtens baksida

Av

den 14 april, 2023

i Allmänt

Den som frekvent läser artiklar publicerade på den här hemsidan, eller följer på sociala medier har troligtvis uppfattat de varningar som personalen sänt ut rörande ett ökande arbetsbelastning som en följd av “forcerad tillväxt” vad gäller såväl grundutbildning som olika större materielsystem. Ett system som kanske inte uppmärksammat så mycket, åtminstone inte utanför Flygvapnet, är det nyligen införda skolflygplanet, SK40. Likt en del andra projekt har även detta dragits ut på tiden med avbrutna upphandling. Nästa år kommer de första stridspilotseleverna alltså att flyga SK40 som en del av sin utbildning. Det framstår som en framgång med ett snabbt införande av ett nytt flygsystem, likt exempelvis helikopter 16. Men nu har det lyfts vilken kostnad det här införandet har med de korta förhållanden som är för att införa ett helt nytt flygsystem som en utbildningsplattform. Kostnaden som åsyftas är inte den monetära utan personalen som nu sjukskrivs för att arbetsmiljön blivit ohållbar.

Läs mer

Sida 6 av 40

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén