Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 4

Fler specialförband är inte lösningen på hybridproblematiken

I april publicerade Sebastian Merlöv ett förslag till handlingsprogram för utvecklingen inom armén, där fokus ligger på utvecklingen de kommande fem (5) åren. Förslaget i sig tar sig an flera områden i form av hur brigader ska utrustas, ett möjligt scenario som används som grund för antaganden samt förslag på en utökning av specialförbandssystemet med enheter knutna till militärregionerna (MR). Det är det sistnämnda förslaget som jag kommer rikta mig mot och förklara varför just det förslaget inte bär mot målet. I grunden anser jag att ett införande av ytterligare komponenter inom specialförbandsorganisationen ska föregås av ett klart syfte och för att täcka en lucka. Utifrån den scenariobeskrivning och de uppgifter Merlöv anger anser jag att dagens organisation till del redan täcker in behoven, och att de behov som kvarstår kan lösas med andra medel.

Läs mer

Visitation är omtanke

Förtroende är bra, men kontroll är bättre

lenin

I samband med att jag läste CSM J.D. Pendrys bok ”The three meter zone”, publicerade jag en skärmdump ur ett kapitel som handlade om att respektera soldater. Stycket i sig fokuserade på den skillnad den amerikanska armén gör på personal baserat på grad och social status (gift eller singel). Kontexten är att soldater som inte är gifta bor inne på basen i barracker, således lyder de under arméns regler vilket bland annat innebär att de måste anmäla vem som kommer och går, samt behöver hålla viss ordning. Vilket i sig inte låter som något nämnvärt i sig. Däremot om vi går djupare in så innebar det, enligt författaren, att personalen inte bara behöver ha städat. Det ska vara inordnat på ett väldigt specifikt vis. Skor och kläder ska vara inordnade i särskild ordning, tandborsten ska ligga på en specifik plats tillsammans med handdukar och tvål. Det sträcker sig därmed långt över en bäddad säng och att ha någorlunda ordning i skåpet.

Läs mer

Hemvärnet skyddar och bevakar

Med sin numerär, geografiska spridning, höga beredskap och lokala förankring är hemvärnet av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet.

Försvarsberedningens rapport “Värnkraft”

Med en numerär som motsvarar mer än hälften av det svenska militära försvaret är det inte konstigt att diskussioner kring Hemvärnet engagerar, framförallt på internet. Åsikterna kring Hemvärnet och dess personal är många, detsamma verkar även gälla vilka uppgifter som organisationen ska lösa i händelse av krig. Vilket i sin tur sannolikt bidrar till att det kan skifta markant mellan hemvärnsförband och deras ambitioner. Jag avser att använda det här inlägget dels till att förtydliga mina tankar kring Hemvärnet i stort, dels för att behandla de utmaningar som organisationen kommer stå inför i framtiden.

Läs mer

En ledare tar den roll som behövs för uppgiften

Det här inlägget kommer ur en twitter-diskussion gällande hur vi väljer ut officerare för högre utbildningar. Frågan gällde vilka krav vi ställer och hur vi säkerställer att individer exempelvis har rätt kompetens. Då jag hade i bakhuvudet att det fanns dokument som tydligt reglerade processen och kraven, letade jag fram dem och började läsa för att förbereda ett inlägg i ämnet. Det var i den processen jag sprang på påståendet att en lämplig ledare “tar en central roll i gruppsammanhang“.

Läs mer

Segregerad militär utbildning mer lockande än integrerad?

Den norska Försvarsmakten introducerade “Jegertroppen” 2014 som en lösning på ett problem flera västerländska länder involverade i Afghanistan och Irak hade identifierat. Nämligen behovet att ha kvinnor som en ingående del i SOF. Olika länder valde olika lösningar; svenska Försvarsmakten införde befattningen “underrättelseoperatör” specifikt riktad mot kvinnor och införde “Female Engagement Teams (FET)” i internationella insatser. USA införde “Cultural Support Team (CST)“, tillfälligt sammansatta grupper för insatser utomlands. Det är tydligt att behovet inte är begränsat till en särskild nation, eller en särskild kultur. Därav drog sig projektet till sig en del uppmärksamhet från framförallt media.

Men varför valde Norge gå den här vägen, och hur blev resultatet? I en ansats att utvärdera projektet och presentera underlag inhämtat från soldaterna själva, skrev Brundtland Steder och Rones en sammanfattande artikel om Jegertroppen som förklarar varför man valde den här lösningen och hur det preliminära resultatet blev.

Läs mer

Försvarsberedningen: Ytlig sammanfattning

Försvarsberedningens rapport består totalt av 355 sidor. Det krävs alltså en ansats för att läsa igenom hela rapporten och kunna ta till sig innehållet. Detta innebär att det är lätt hänt att läsaren missar vissa saker, framförallt när fokus ligger på de ämnen som ligger närmst en själv (exempelvis anskaffning av nya ubåtar eller luftvärnssystem). Därför är det en klar fördel att det finns en hel del engagerade individer twitter som sammanfattar rapporten lättbegripligt för den som är intresserad.

Det här inlägget kommer göra en ansats att sammanfatta stridskraftsdelarna i stort, för att i efterkommande inlägg dyka ner i specifika ämnen som kan vara av intresse för dig som läsare.

Läs mer

Vad är försvarsberedningen och hur berör den dig?

Vid det här laget har det antagligen inte undgått dig att den efterlängtade och omdiskuterade rapporten från Försvarsberedningen har offentliggjorts. Dagarna fram till dagen för offentliggörandet har kantats av olika politiska utspel gällande finansieringen och det har varit diskussioner om bilagor och formuleringar som alla partier inte står bakom. Nu är rapporten signerade av fyra (4) partier (S, V, MP och SD) medans övriga partier valt att stå utanför. Men vad är poängen med försvarsberedningens rapport? Och hur påverkar den dig som tjänstgör eller har ambitionen att tjänstgöra i Försvarsmakten?

Läs mer

Tankar kring mobilförbud vid övningar

Frågan om mobiltelefoner ska förbjudas under övningar eller ej, har återigen aktualiserats i och med ett inlägg där chefen för 42.pansarbataljonen annonserat att förbandet inte kommer tillåtas ha med sig mobiltelefoner under Våreld 19. Även P7 har utannonserat mobilförbud för deras deltagande.

I takt med att en mobiltelefon har blivit något var och en bär med sig, samt att fler och fler prylar ansluter sig till internet, har olika händelser uppmärksammat den säkerhetsproblematik detta medför.

Men till skillnad från Ryssland väljer Sverige inte att förbjuda personalen i Försvarsmakten från att vare sig vara aktiva på sociala medier eller ha tillgång till mobiltelefoner. Däremot har Försvarsmakten på olika håll börjat förbjuda mobiltelefoner under övningar. Men det tas inte emot med klang och jubel av personalen, och därför kommer det här inlägget lyfta lite tankar i ämnet.

Läs mer

Skydd går före verkan?

Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift). Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.

Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare, framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.

Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.

Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar itne vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märkt väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.

Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.

Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda riskhanteringen ta ut för stora svängar.

Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget vid “enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket “enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sitt eget fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?

Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.

Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrar innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.

Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta. Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.

Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir acceptabla utomlands, och vice versa.

Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.


[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade

[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823

Funktion eller form – vad är viktigast och när?

Försvarsmakten som organisation är ytterst konservativ. Det tar tid att genomföra förändringar, framförallt för att det kollektiva minnet “om hur det var förr” finns kvar länge i de högre nivåerna. Detta har sina för- och nackdelar givetvis och kan vara det som ibland räddar Försvarsmakten att ta för tvära svängar när förändringens vindar blåser.

Ytterst beror detta på personalen. Det är personalens inneboende åsikter som i grunden möjliggör, eller förhindrar, förändringar. Det vill säga, när vi kritiserar att det tar för lång tid att införa ny utrustning eller att nuvarande reglementen inte taktar med verkligheten, är det i grunden oss själva vi kritiserar. För varje individ som vill införa en stridsskjorta och anser att detta är viktigt, går det antagligen att hitta någon som inte delar den åsikten. Beroende på vem av dessa individer som sitter på en beslutsfattande befattningen blir utfallet därefter.

Den halvt skämtsamma undersökningen om fältskjortans vara eller icke-vara under fältjacka 90 lätt (tack till följaren som uppmanade till undersökningen) visar på hur en till synes enkel fråga kan agera vattendelare för en organisation. För aldrig förr har jag mottagit så många meddelanden med åsikter om fenomenet som nu. Inte heller har det varit så många (över 1100st) som deltagit i en omröstning.

Därför tar jag mig tiden att skriva det här inlägget, för att delge hur jag ser på frågan och hur jag resonerar kring vissa starkt traditionella uppfattningar som återfinns när de gäller bärande av uniform till vardags.

Läs mer

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén