Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 3

Suboptimerande småpåvar

I samhället och inom Försvarsmakten brukar begreppet “småpåve” florera av och till. Begreppet används för att beskriva chefer på lägre nivåer som inte sällan ansvarar för små specifika, och framförallt kritiska verksamhetsfunktioner. Begreppet har bland annat vädrats kring försvarsmaktens regelverk gällande framförande av personbil och minibuss. Dessa individer har en förmåga att påverka beslut i en riktning som är fördelaktiga för dem själva och deras egna funktion, inte sällan utan att ta hänsyn till övriga som också påverkas. En “småpåve” kan effektivt döda en hel planeringsprocess om det saknas en stark chef som kan backa upp en order med mandat från regelverk eller högre chef.

småpåve
små`påve subst. ~n småpåvar
ORDLED: små–påv-en
• (auktoritär) makthavare på lägre nivå {→pamp 1} ⟨nedsätt.⟩: en av småpåvarna i kommunen

Nationalencyklopedin

Suboptimering är inget unikt för Försvarsmaktens verksamhet. De flesta kan antagligen känna igen sig i att fastna på en detaljnivå, vilket slukar stora mängder tid och fokus från lösandet av ett projekt. I en organisation som rekryterar en hel del “perfektionister” är det inte konstigt att det återfinns personal på samtliga nivåer som har en tendens att zooma in på detaljer och tappa helhetsbilden. Det kan vara en överarbetad skjutövning eller ett grafiskt tilltalande bildspel.

suʹboptimering, term inom optimeringsteori som innebär att man riskerar att få en lösning som inte är den bästa tänkbara när man försöker dela upp ett komplicerat problem i hanterbara bitar. I företagsekonomi används termen för att ange att en avdelning vid försök att nå bästa möjliga resultat (optimering) för den egna enheten bidrar till ett dåligt totalresultat för företaget. Genom att kostnaderna för lagret minimeras riskerar t.ex. företaget att gå miste om försäljningsinkomster.

nationalencyklopedin

En utmaning för verksamheten är när dessa två fenomen förkroppsligas i en eller flera individer på en enhet. Framförallt om dessa individer återfinns på en beslutsfattande nivå, exempelvis i en stab. Där är dessa individer som farligast där de effektivt kan stoppa upp beslut- eller planeringsprocesser för ett helt förband, vilket i slutändan kommer drabba officerare och soldater längst ner i organisationen.

Anledningen till att det slår mot underställd trupp är att de här individerna, genom att påverka beslutsprocessen, skapar en order som är så pass detaljerad att den antingen blir ytterst svår att följa och leva upp till, eller direkt hämmar underställd chefs möjlighet till uppdragstaktik och att själva leda sin verksamhet. Därmed hämmas den “krigslist” vi säger oss vilja fostra. Vidare har deras förmåga att stanna upp processen i ett planeringsstadie en direkt negativ inverkan på tidsuttaget för truppen att hinna bryta ner och verkställa mottagen order. Tredjedelsprincipen frångås alltså.

Min uppfattning i frågan är att småpåvarnas och suboptimeringens välde inom olika verksamheter beror på otydligheter i syfte och målsättningar från högre ledning (förutom rena tillkortakommanden i personligheter). När det blir oklart vad chefen vill åstadkomma med exempelvis en övning, lämnar det utrymme för individer att enbart fokusera på sin pusselbit och försöka optimera verksamheten utifrån den lilla delen utan att se till helheten eller kollektivet. Eftersom det inte finns någon målsättning att samla samtliga beslutsfattare kring, tillåts de att härja fritt utifrån egna premisser helt enkelt.

På våra olika officers- och gruppchefsutbildningar lägger vi som organisation ner otaliga arbetstimmar för att lära ut olika metoder för effektiv planering och ordergivning. Utformade för det vi kallar “krigets krav”. Det är fyrfältare, planering under tidspress (PUT), minnesramsor likt OBO och IGU eller drill av 5-punktsordrar. Vi har handböcker som beskriver metodik för ledning och planering av verksamhet. Vi lär oss att övnings-pm ska ha ett tydligt mål, syfte och krav för att godkännas. Lektionerna ute på landets olika försvarsmakts skolor börjar med att definiera syftet till lektionen, vad målsättningen är och vilka krav som ställs på kadetten. Med andra ord, vi programmeras direkt hur vi ska göra för att skapa tydlighet och var vi ska leta för att hitta målsättningar att applicera på vår egna verksamhet.

Men något händer när kadetten examineras och kommer ut till förbandet. Den tidigare upplevda tydligheten försvinner och byts ut mot en diffus verklighet där mål, syften och krav för övningar blir otydliga och något som mest ska bockas av under genomgången. Det blir textstycken som skummas igenom i jakt på vilka faktiska uppgifter som just din enhet ska lösa. Redan där börjar vi sakta glida ifrån tre pelare som annars kan guida oss rätt.

Samtidigt hamnar officerare allt oftare i tidsnöd där för många tilldelade uppgifter i kombination med administrativa bördor tar dyrbar planeringstid ifrån befäl på samtliga nivåer. När tidsnöden uppstår börjar individer gena i kurvorna. Inlärd planeringsmetodik glöms bort och orderproducering blir i slutändan ett ostrukturerat arbete där chefen skriver från huvudet och riskerar att baka in för mycket detaljer vilket i sin tur hämmar underställda vid lösande av uppgift.

Det går absolut att hävda att detta inte är ett problem, eftersom det sker på de absolut lägsta nivåerna som grupp och pluton. Det går att stävja med tydliga ordrar från högre nivå. Problemet är däremot att de som anammat den här “metoden” på lägre nivå, tar med sig den för varje steg upp de tar i karriärstrappan. Det vill säga, mellan examination och en högre utbildning (HOP eller HSOU), har vi officerare som i allra högsta grad påverkar vår operativa effekt genom att omedvetet skapa de förutsättningar som krävs för att suboptimerande småpåvar ska kunna frodas.

Kontentan är att om vi fortsätter förledas bort från de metoder vi lär oss på våra militära skolor, kommer vi även att fortsätta fostra framtida chefer i skriva undermåliga målsättningar som har en negativ inverkan på verksamheten. Även om användandet av en specifik metod aldrig ska vara målet, behöver vi samtidigt inse att metoderna finns där för att stödja oss. Inte för att fylla ut utbildningstiden på MHS.

Vapendirektivet, magasin och Försvarsmakten

Vapendirektivet har varit på tapeten av och till från 2017. Direktivet i sig baseras på lagstiftning från EU, vilket Sverige som medlemsland är förbundet att införa som nationell lag. Det här inlägget kommer inte behandla lagens vara eller icke-vara. Inte heller kommer inlägget att föra någon argumentation för användandet av egeninköpta magasin (framförallt PMAG). Istället kommer vi att fokusera på verkligheten, att personal använder PMAG i allt större utsträckning.

Undertecknad har ingen juridisk utbildning och gör därmed inget anspråk på att korrekt kunna tolka lagtexter. Större delen av texten vilar på regeringens förtydliganden i fri text. Målet är inte att göra en höna av en fjäder, utan snarare att klargöra vad lagen säger.

Med hjälp av skärmdumpar från regeringens förslag på lagändringar kommer inlägget sammanfatta vad som eventuellt kan komma att påverka försvarsmaktspersonal. Direktivet ligger i propositionsfasen och kommer i ett senare skede att röstas om i riksdagen. Målet för regeringen är att den nya lagen ska träda i kraft 1 augusti 2019.

Läs mer

Vi står för människors lika rättigheter, inte lika värde

Under flera år har Försvarsmakten stått i fronten för kampen för människors rätt till frihet i olika former. När nuvarande överbefälhavare Micael Bydén tillträde infördes valspråket ” Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer”, vilket med all tydlighet signalerar Försvarsmaktens uppgift i samhället.

Under sannolikt lika lång tid, om inte längre, har samhället i stort argumenterat kring begreppet människors lika värde. Även om det framförs kritik mot uttrycket har det inte hindrat uttrycket för att bli ett kraftigt slagträ i den politiska debatten. Uttrycket har dragits till sin spets när t o m människors monetära värde räknats ut, vilket ger upphov till olika infallsvinklar för diskussion.

Däremot är det inte människors monetära värde jag vill diskutera med det här inlägget utan snarare om Försvarsmakten verkligen kan sägas vara en garant för människors lika värde, eller om vi egentligen menar att vi står för människors lika rättigheter. Det kan tyckas vara ett trivialt ämne, jag kommer förklara varför jag tycker att det är viktigt att Försvarsmakten ändrar från “lika värde” till “lika rättigheter”.

Försvarsmaktens värdegrund är inte bara ett dokument som finns för att blidka samhället och politiker. Det är en kodex som återkommer i prestationsvärderingar där officeren eller soldaten betygssätts (något som senare resulterar i ett påslag på lönen). Det är bestämmelser som styr personalens agerande och som mycket väl kan leda till chefssamtal om personen inte anses följa värdegrunden.

Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation. Verksamheten vilar på att det finns chefer och underordnande som förhåller sig till vissa regler. Regler som enbart fungerar för att alla involverade accepterar dem. Exempelvis att äldre och mer erfarna soldater ska lyda order från en yngre och oerfaren officer. Även om det finns undantag är den här maktrelationen central, och något militära debattörer återkommer till med jämna mellanrum i diskussion kring militär disciplin och ledarskap.

I våra manualer, handböcker och reglementen framgår det tydligt att chefen leder verksamheten, delegerar uppgifter och har det övergripandet ansvaret. Detta innebär även att chefen i sig blir en nyckelroll som är värdefull ur ett stridstekniskt och taktiskt perspektiv. Den här klassificeringen återkommer hela vägen upp till den högsta ledningen (även civilt om vi tittar på successionsordning för den politiska makten). Vi återfinner även en gradering när det gäller olika personalkategorier, exempelvis har stridspiloter sedan kalla krigets dagar varit en skyddsvärd resurs.

Med det här i åtanke blir det snabbt märkligt att prata om att Försvarsmakten står för människors lika värde, när vi som organisation tydligt rangordnar människor efter deras befattning. Fallskärmsjägaren är inte lika värdefull för organisationen som besättningen som flyger transportplanet. Försvarsmakten är inte på något sätt unik i världen. Det här är ett återkommande tema världen över som är mer eller mindre tydligt kommunicerad. Och det är något som personalen fostras i dagligen och bör vara medveten om.

Detta ska däremot inte likställas med att vi som organisation kommer kasta bort människoliv enbart för att de tillhör en viss kategori. Vi som organisation kommer fortfarande värdera risker och anstränga oss för att alla ska ta sig levande hem från exempelvis en insats. Däremot kommer befattningsfaktorn ligga i bakgrunden.

Jag anser att det här perspektivet behöver lyftas och finnas med när personal intervjuas inför nya befattningar, även under mönstringsförfarandet. Istället för att vi slentrianmässigt slänger oss med begrepp där vi förväntar oss standardsvar behöver vi lyfta diskussionen om vad det är vi står för, och hur vi som organisation praktiskt uppnår det. Om vi nu verkligen anser att alla människor är lika värda (monetärt eller strategiskt) behöver vi se över organisationen och hur vi bedriver verksamheten. Annars är det dags att ändra budskapet vi kommunicerar och bli mer ärliga med hur vår verklighet ser ut.

Försvarsmaktens jämställdhetsarbete är just nu kontraproduktivt

I en tid då diskussioner om könsroller, manligt och kvinnligt samt strukturer har blivit allt vanligare ute i samhället har även Förvarsmakten blivit synad i sömmarna. Uppropet #givaktochbitihop fick snabbt gehör hos den högre försvarsmaktsledningen och chefer på flera nivåer började avkrävas lösningar på de trakasserier som återberättades i media. För en del kom det som en käftsmäll att Försvarsmakten, en myndighet som ansetts ligga i framkant i jämställdhetsarbetet med nätverk för kvinnor, som upprättat ett gendercentrum och som öppet kommunicerar alla människors lika värde, inte lyckats att stävja sexuella trakasserier och övergrepp. Något som lyfts fram i de senaste numren av Försvarets Forum och Officerstidning där det återigen framförs kritik mot att det inte sker tillräcklig förändring som syns statistiskt.

Läs mer

Försvarsmaktens lönepolitik – del 1

Försvarsmaktens lönepolitik, eller brist utav, är ett ständigt återkommande ämne. Framförallt dyker det upp när det är dags för den årliga avtalscirkusen där arbetstagarorganisationer och arbetsgivare försöker enas om vad personalens arbete är värt. För Försvarsmaktens del ligger fokus inte sällan på ingångslöner för soldater och officerare. Inte sällan brukar soldaters löner jämföras med vad personalen på olika hamburgerkedjor, eller nu senast där piloters ingångslöner jämfördes med de arvoden som riksdagspolitiker erhåller. Jag kommer behandla det i särskild ordning i senare inlägg, inledningsvis kommer jag fokusera på vad Försvarsmaktens egna dokumentation säger (Handbok Personaltjänst 2018 och FM Personalinstruktion 2018-2), varvat med det jag observerat och upplevt i den cirkus som är lönerevision och löner.

Tanken var inledningsvis ett inlägg i ämnet, men det sprang snabbt iväg och det kommer bli en inläggsserie som kommer lyfta olika aspekter kring lönesättning, lönerevision och löner kopplade till byta mellan förband.

Genom att utnyttja potentialen i lönebildningen genererar Försvarsmakten verksamhetsnytta genom en mer kostnadseffektiv användning av arbetskraften. Omvänt kan en bristfällig lönebildning betyda onödigt höga arbetskraftskostnader som negativt påverkar myndighetens knappa resurser och därigenom sämre måluppfyllelse i verksamheten. Detta måste varje arbetsgivarföreträdare (chef) ta hänsyn till inför varje beslut som påverkar en arbetstagares lön.

FM Persi 2018-2

Läs mer

Vinn en bok – Ett halvt år, ett helt liv

Tävlingen är avgjord. De svaren på frågorna presenteras nedan.

Under vilken insats myntades uttrycket “För uppgiften krävs en indisk bataljon, ett irländskt kompani eller en svensk pluton“?

Svar: Kongo. Flera källor uppger att citatet uppstått i Kongo, närmare bestämt i Elizabethville. Däremot har citatet inte kunnat tillskrivas någon person.

Överste 1. Ulf Henricsson var chef för BA01 i Bosnien och har blivit känd för sin raka attityd och en rad olika beslut som satte den svenska enheten på kartan. Men vad fick han för smeknamn?

Svar: Sheriffen i Vares. Efter sitt bestämda uppträdande vid checkpoints och under förhandlingarna med de olika krigsherrarna i insatsområdet blev Överste Ulf Henricsson känd som “Sheriffen i Vares”.

Militärhögskolan i Halmstad genomför årligen en fältresa till Bosnien där kadetterna går i fotspåren av kriget och vad de svenska enheterna upplevde. Men hur många gånger har den här resan genomförts?

Svar: 13. I en artikel från MHS H resa till Bosnien redogör Mj Bylund för att skolan genomfört resan 13 gånger.

Försvarsmakten har skickat sin personal på internationella uppdrag sedan 1956. Just nu pågår det insatser i bland annat Irak, Kongo-Kinshasa och Centralafrikanska republiken. Men för vilken insats är Force Commandern numera svensk?

Svar: MINUSMA. Sensommaren 2018 utsågs Generallöjtnant Gyllensporre till Force Commander för MINUSMA. Detta innebär att det numera är en svensk som är chef för den militära delen av FN-insatsen i Mali. Sedan tidigare är även chefen för sektor Väst svensk, Brigadgeneral Andersson.

Sedan 1990 har över 26000 svenskar genomfört internationell insats för Försvarsmakten. Hur många tjänstgör just nu internationellt enligt Försvarsmakten (31 oktober 2018)?

Svar: 409. I oktober var det 409 svenskar som tjänstgjorde utomlands för Försvarsmakten. I siffror från november är den siffran numera 462st.

Din kunskap är bortkastad om den inte kommer fler tillgodo

Sedan dokumentet “analysområde PROD F6 – implementering av trebefälsystemet i Försvarsmaktens organisation” publicerades med tidslinjaler för officerare och specialistofficerare, har det ventilerats en del missnöje om tidsaspekterna. Det vill säga det antal år en officer behöver tjänstgöra för att bli kapten kontra hur många år en specialistofficer behöver tjänstgöra för att bli fanjunkare. Individer som hamnade “på fel sida” av beslutet och därmed gick miste om en befordran var inte sena på att hävda att tidsuttaget för att ta ett steg upp på stegen var orimligt. Men väldigt sällan hörs däremot reflekterande över vad som gömmer sig bakom antalet tjänstgöringsår.

I exemplet med en förstesergeant som vill bli fanjunkare är tidsuttaget efter examen åtta (8) till nio (9) år. Detta kan tyckas vara en väldigt lång tidsrymd för den enskilde, framförallt eftersom grad är sammanlänkad med lön. Men om vi tittar på den generiska utvecklingsplanen ser vi att personen ska verka som lärare på någon av Försvarsmaktens stridsskolor (MSS, SSS, LSS), detta fyra (4) år efter examen. För den taktiska officeren ser tidsplanen ungefär likadan ut. fyra (4) till fem (5) år efter examen ska personen ha innehaft en befattning som lärare innan nästa steg. Det är viktigt att trycka på att detta inte innefattar intern utbildning på förbandet utan fokuserar på externa uppdrag.

För vissa förband sker detta naturligt då de har stående bemanningsuppdrag till de olika skolorna, eller för den delen har personal med instruktörskompetens som efterfrågas av skolorna vid jämna mellanrum. För andra förband däremot kan detta bli en tuff nöt att knäcka under de kommande åren för att bereda personalen möjlighet att uppfylla kravet.

Oavsett kategori är officeren en förmedlare av kunskap. Det kan vara till en rekryt som nyligen rykt in, en nyligen utexaminerad kadett eller en erfaren kollega som saknar kunskap inom ett visst ämne. Alla dessa tre kategorier kräver att officeren kan paketera kunskapen och förmedla informationen på ett sådant sätt att mottagaren kan förstå och omvandla det till handling. Officeren (och dennes pedagogiska förmåga) är en viktig del i att förse Försvarsmakten med korrekt utbildad personal och att det inte uppstår ett kunskapstapp den dagen officeren försvinner.

I fredstid har det varit mycket fokus på att behålla personal utifrån att kompetens försvinner ut ur organisationen. Detta har i sin tur lett till att individer använder det för att göra sig oumbärliga inom ett specifikt område i tron om att de kommer få behålla sina jobb. Tanken i sig är logisk och fungerar säkerligen väl för människor ute på den civila arbetsmarknaden. Däremot i en organisation vars verksamhet även ska fungera i krig är det direkt kontraproduktivt. I en slimmad organisation, som Försvarsmakten har blivit, fungerar det inte att all kunskap är centraliserad till ett fåtal individer. Det kan få förödande konsekvenser om dessa försvinner i ett krig, exempelvis genom att bli utslagna av motståndaren. Vi har redan identifierat den här utmaningen när det gäller ledarskapet, vilket inte bara innebär att vi har en chef och en ställföreträdare, utan även att varje soldat ska veta uppgiften två nivåer upp samt chefens målbild. Allt detta för att kunna ta initiativ och agera i rätt riktning även när ingen chef finns tillgänglig att leda. Därför är det viktigt att officeren under fredstid överfört sin kunskap till sina underställda och därmed tagit ansvar för deras förmåga.

När officerare emellan pratar om karriären (även med utländska officerare) görs jämförelserna i tid. “Hur lång tid tog det innan du blev X?” eller “Jag har tjänstgjort i Y år, det borde vara dags för mig att bli befordrad!” yttras med jämna mellanrum. Vilket inte är helt oväntat då tid i det här sammanhanget inte är abstrakt och det är lätt att mäta. Samtidigt bidrar mållåsningen på tid att vi missar det som är viktigt, nämligen den erfarenhet och kunskap som ackumuleras inom tidsperioden. Om du suttit på samma befattning under åtta (8) år utan att under den här perioden varit instruktör eller lärare inom ämnet, då har du troligen blivit väldigt duktig på det du gör men inte bidragit till att Försvarsmakten i sin helhet blivit vassare. Jämfört med din kollega som enbart hunnit tjänstgöra i sex (6) år men på den tiden även hunnit vara lärare för en utbildningskull inom funktionsämnet. För att uttrycka det i aktietermer, din kollega har gett avkastning på den långsiktiga investering Försvarsmakten gjort. Därmed kommer firman vara mer benägen att fortsätta att investera i den individen i hopp om fortsatt avkastning (produktion av fler specialister).

För att detta ska fungera krävs det inte bara att individen rannsakar sig själv och söker upp de möjligheter som finns för att bidra. Det kräver även att Försvarsmakten erbjuder möjligheter för officerare att lösa ut den här typen av lärarbefattningar. En ökad rotation på instruktörer och lärare på skolorna skulle kunna bidra till att förhindra att lärare fastnar på en skola under flera år och tappar kontakten med förbandsverksamheten.

Istället för att räkna år du har tjänstgjort och jämföra det med andra, titta på vad du har genomfört i jämförelse och se ifall det saknas någon komponent för att gå vidare. Sätt upp ett mål samt anmäl till din chef vad du vill genomföra och hur. Ingen chef kommer befordra dig bara för att du suttit lugnt i båten under flera år.

Officerare måste lära sig att erkänna sina tillkortakommanden

Diskussionen kring officerens kompetens har sannolikt existerat sedan människan började organisera sig i större förband. 2008 publicerades en avhandling som marknadsfördes med hjälp av en debattartikel med titeln ”Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar”. Sammanfattningsvis tar avhandlingen sikte på karriärstrappan som en officer klättrar på och hur kort tid individen befinner sig på varje trappsteg. Författaren säger att eftersom synen på kompetens samt belöningssystemet, i form av lön, är starkt kopplat till grad finns det inga starka incitament för officeren att stanna kvar någon längre period i verksamhet som är ”fältnära”. Detta kommer enligt författaren i slutändan leda till att kompetensdjupet högre upp i kedjan utarmas och därmed hämmar utvecklingen av Försvarsmakten[1][2].

Det har hunnit gå tio (10) år sedan avhandlingen och debattinlägget publicerades. Sedan dess har Försvarsmakten infört begreppet ”trebefälssystemet” med taktiska officerare (TO), specialistofficerare (SO) och gruppbefäl. Därutöver har Försvarsmakten infört en anpassad specialistofficersutbildning (ASOU) och en särskild officersutbildning (SOFU), ett snabbspår för de som redan har en akademisk utbildning sedan tidigare.

Införandet av SOFU som började med en testkull hösten 2017 (OFFU 17) har varit debatterat ute på förbanden, vilket framgår tydligt i Officerstidningens fördjupning i ämnet. Åsikterna går isär om nyttan (framförallt om akademiseringen) och om kadetterna har möjligheten att ta till sig de militära delarna under den korta tid som utbildningen pågår[3].

Alla dessa vägar in borde rimligtvis innebära en kompetenshöjning på sikt i Försvarsmakten. Samtidigt har befattningar som tidigare krävde en officer eller en specialistofficer omvandlats till gruppbefäls-rader. Den annalkande officersbristen som Försvarsmakten flaggat för under de kommande tio (10) åren borde därmed lösa sig med tidens gång[4].

Men undertecknad är inte övertygad om att lösningen inte ligger i att matematiskt beräkna hur många examinerad officerare som de militära skolorna kan producera. Det som inte har lyfts fram i ljuset men som blir tydligt när du som ny medlem kommer till en enhet eller ett förband är motståndet till förändringar, även om det skulle innebära en förändring för att följa regelverk och givna direktiv.

Inte sällan är det tummen i spåret som gäller och argumentet ”så här har vi alltid gjort”. Även om en individ påtalar att det är felaktigt och ger förslag på hur en förändring skulle innebära att syftet uppnås och föreskrifter följs, är det sällan det bemöts med en tumme upp och en vilja att förändras. Istället möts det med suckar och trötta blickar med andemeningen ”måste vi verkligen göra detta?”.

Men det är inte motståndet i att människor behöver sätta Försvarsmaktens bästa framför sitt egna bekväma leverne som är problemet. Utan det är det systematiska döljandet av egna tillkortakommanden som underminerar Försvarsmaktens förmåga och som påverkar viljan bland yngre officerare att stanna kvar.

Inte sällan kommer nya officerare ut på förbanden med en vilja att prestera och förbättra det de uppfattar som ineffektiv verksamhet som inte ”skjuter mot målen”. Med mångfald och utbildning i kritiskt tänkande medföljer en vilja att hitta lösningar på allehandaproblem. Den här viljan möter ganska snart en verklighet som inte låter sig förändras i första taget. Notera att det alla förändringar inte är av godo och att vissa troligen redan prövats. Det här bemöts rimligtvis av handledande befäl med en beskrivning över hur utvecklingen sett ut för verksamheten och varför vissa lösningar ”sitter i väggarna”. Därigenom kan den nya officeren lära sig och analysera vad som de facto går att förändra.

Däremot är det när förklaringen blir vag och svepande som ”att vi alltid gjort på det här viset”, ”någon har bestämt det” eller liknande som vi behöver bli jobbiga och ta reda på mer. En kritisk del inom vetenskapen (och därmed akademiseringen) är ifrågasättandet. Akademiska uppsatser måste kunna stå på sina egna ben och tåla en genomlysning, precis som statlig verksamhet, samt ständigt kunna omprövas när ny kunskap tillförs. Det är därför fullkomligt naturligt att vi kommer behöva titta kritiskt i backspegeln och upptäcka förbättringspunkter. Därför borde svaret på frågan ”varför har ni inte gjort så här tidigare?” per automatik vara ”vi hade inte rätt kompetens och har lärt oss av våra misstag”. Inte tystnad, en skam och därmed motstånd till att ens ta upp frågan i tron om att det kommer få oss att framstå som dåliga officerare.

För när fokus ligger på den egna karriären är det lätt att agera på ett sådant sätt att ens egna karaktär framstår som felfri. Sannolikt har fler än undertecknad upplevt chefer ute i verksamheten som förminskar problem i sin kommunikation uppåt (oavsett om det är upp till kompaniledningen eller till den taktiska staben). Skulle det någonsin lyckas komma förbi den karriärsstyrda chefen är inte sällan responsen att det är ett individbaserat problem eller kraftigt överdrivet. Vill det sig riktigt illa kommer officeren som lyfte problemet med en högre chef se sig placerad i en frysbox för en tid framöver.

Resultatet av den här hanteringen har i stort två utfall. Ett utfall är att individen fogar sig till rådande läge, accepterar hur verksamheten drivs och ”gillar läget” (möjligen i hopp om att kunna genomföra smärre förändringar). Det andra utfallet är att individen lämnar förbandet, och i värsta fall Försvarsmakten, för att individen blir desillusionerad och tappar tron på verksamheten.

Som chef borde fler bli misstänksamma när rapporteringen säger att allt är under kontroll och det inte finns några utmaningar, framförallt från enheter där vakanserna är över 50% vilket borde innebära att möjligheten att lösa ordinarie uppgifter borde vara starkt begränsade. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram de chefer som vågar kommunicera brister och problem i verksamheten. I synnerhet behöver vi lyfta fram exempel där officerare vågar säga; jag hade fel.

Genom att identifiera våra fel och brister blir vi inte bara mer kompetenta utan Försvarsmakten blir bättre på att lösa sin uppgift, att värna Sveriges integritet.


Referenser

[1] https://www.dn.se/debatt/karriarstyrda-officerare-skapar-inkompetent-forsvar/

[2] https://medarbetarwebben.fhs.se/Documents/Externwebben/nyheter/2009/kriget-och-karriarsystemet-sammanfattning.pdf

[3] https://www.officersforbundet.se/contentassets/1ff3c99cf51948fcb0a9fc8133433c11/officerstidningen_6_2018.pdf

[4] https://www.officersforbundet.se/nyheter/2018/pressmeddelande-unga-officerare-overvager-att-sluta-i-forsvaret/

Ekonomiska förberedelser inför insats

För några år sedan skrev jag ett inlägg om hur du packar inför din första insats. I det inlägget skrev jag att de ekonomiska förberedelserna skulle behandlas i ett separat inlägg. Nu fyra (4) år senare efter några påminnelser är det dags. Precis som med packningen, kan det vara svårt att veta vilka förberedelser och åtgärder som behövs genomföras om du aldrig varit iväg en längre tid utomlands. Beroende på hur din civilstatus ser ut, kommer vissa punkter vara mer relevanta än andra. Det viktiga är att du påbörjar processen i god tid innan nedrotation, helst i början på din insatsutbildning hemma i Sverige. Då hinner du testköra och korrigera eventuella fel som uppstår längs vägen. Det vi vill undvika är att en räkning missas och hamnar hos Kronofogden medans du befinner dig på insats.

Läs mer

Restare – ett monument som fortsätter att beröra och uppröra

Redan när monumentet upprättades 2013 väckte monumentet upprörda känslor hos en del av landets veteraner. Monumentet likställdes med en “kotte” och det var tydligt att det, i alla fall för försvarsmaktens veteraner, inte var ett resultat som människor hade sett framför sig. Att försvarsmaktens veteraner var mest upprörda är kanske inte märkligt när det var just Försvarsmakten som fick uppdraget att uppföra minnesplatsen. Detta fick troligen en del att se framför sig monument liknande de som står i London eller Washington, vilka är av en helt annan karaktär och som tydligare karaktäriserar de kvinnor och män som utkämpat olika slag för respektive nation och från olika truppslag.

Minnesmonument i London

Läs mer

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén