Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 28 av 47

Det civila mörkret – en skugga över Försvarsmaktens personalförsörjning

Taktisk.se erbjuder dig som besökare möjligheten att ventilera din åsikter och tankar kring Försvarsmakten och dess verksamhet. Kravet är synnerligen enkelt; inlägget ska vara sakligt och konstruktivt. I övrigt underlättar det som texten är relativt språkligt korrekt och välstrukturerat. Den här gången är det ”Hugo” som ventilerar sina tankar kring hur Försvarsmakten rekryterar, framförallt från den civila sektorn till bristbefattningar. Enligt författaren finns det en misstro mot civila samtidigt som det ställs stundtals orimliga krav som förefaller vara nischade mot individer som redan har en fot inne i organisationen.

Det senaste året har jag genomgått ett antal rekryteringsprocesser för anställning i Försvarsmakten, och till slut har jag – trots bristande specifik erfarenhet och kompetens – lyckats landa en ganska kvalificerad militär tjänst. Det kan förstås låta alarmerande, men jag återkommer till det. Det här inlägget är annars mest en problematisering av sneda HR-principer och rekryteringsprocesser i Försvarsmakten samt några förslag till bättring.

Försvarsmakten har utmaningar med personalförsörjningen. En FOI-studie från 2018 konstaterar bl.a. dels att det saknas utbildningsvolymer för officerare, dels att värnpliktiga i tillräckligt hög grad måste ta anställning efter avslutad GU. Studien fastslår att ”Möjligheterna att ersätta erfaren militär personal med individer rekryterade direkt från arbetsmarknaden är starkt begränsade.” [1] Denna utmaning konstateras också i Försvarsmaktens kompletterande budgetunderlag för 2021: ”Personal- och kompetensförsörjning bedöms under försvarsbeslutsperioden 2021–2025 vara utmanande för samtliga aktörer med betydelse för det militära försvaret. (…) Försvarsmakten behöver därmed både se över hur den militära personalen ska fördelas för att optimera produktionsförutsättningarna samt anställa fler civila medarbetare.”[2]

I sin ledare i Officerstidningen 2/2018 uttrycker förbundsordförande Lars Fresker saken i betydligt hårdare ordalag:

Att personalförsörjningsfrågan utmålas som en ’utmaning’ av Försvarsmakten har vi hört länge. Men ordvalet – utmaning – är inget annat än en skönmålning av läget. Ska vi lyckas leverera den försvarsförmåga våra politiker efterfrågar kan man inte tala om personalfrågan som annat än en krisfråga.[3]

Försvarsmakten behöver se över UAV-verksamheten, på riktigt

I det senaste kompletterande underlaget till det kommande försvarsbeslutet står det att Försvarsmakten under perioden 2021-2025 ska påbörja anskaffning av en ersättare till UAV03 (Örnen). Systemet snabbupphandlades med det uttalade syfte att förstärka säkerheten kring de svenska markförband som fanns i Afghanistan.[1][2] En förmåga som efterfrågats av förband på plats och politiker under en längre tid.[3] Så när systemet lyfte i Afghanistan 2011 var det nog några inom myndigheten som trodde att det skulle även innebära starten på en ny era med flygande tekniska system för Försvarsmakten. Förvisso användes systemet fullt ut med minimal vila mellan Afghanistan och Mali för att sedan helt plockas hem från internationella insatser för några år sedan. Därefter blev det tyst om obemannade farkoster i allmänhet och TUAV i synnerhet.

Nyligen publicerades en (1) uppsats om införandet och implementeringen av UAV 03 i Försvarsmakten. Något som hade kunnat vara en form av framgångshistoria om ett snabbt uppköp med snabb implementering visar sig vara något helt annat. Istället målas en dyster bild upp om en inhämtningsdisciplin som inte bara arbetar i motvind vad gäller personalförsörjning, förbandet verkar behandlas ”styvmoderligt” där flera parter har delade meningar om vad som är huvudtjänst eller ej. TUAV har, utöver ett fåtal nyhetsartiklar i media, omgärdats av sekretess och de annonser som ligger ute i skrivande stund är kortfattade. Därför var det intressant att läsa vad författaren till uppsatsen fått fram under sina intervjuer med 13 individer som på olika sätt varit involverade i införandet. Det ska tilläggas att samtliga individer är namngivna i uppsatsen vilket är anmärkningsvärt. Även om specifika kommentarer inte går att knyta till specifika individer framstår det som att huvuddelen har en gemensam bild av (och kritik mot) införandet och hanteringen av TUAV som enhet.

Multidimensionell modell för ledarskap

”Multidimensional model of Leadership” är en modell framtagen av Packinthan Chelladurais och används främst för att förklara hur en idrottsledares framgång (eller motgång) beror på karaktärsdragen hos ledaren själv och dennes atleter, samt den specifika situation som ledarskapet utövas i. Modellen är situationsbaserad med inslag av karaktärsdrag och anger hur ledarens beteende (det kravställda, föredragna, faktiska) korreleras till en (1) specifik situation, medlemmarna i gruppen samt ledaren själv samt hur dessa tillsammans påverkar prestation och gruppens övergripande nivå av tillfredsställelse. Om en ledare exempelvis utövar en ledarskapsstil som gruppmedlemmarna föredrar i en specifik situation ökar därmed gruppens tillfredsställelse. Modellen öppnar för tre (3) olika resultat. Det önskvärda är att både prestation och tillfredsställelse är högt, där ledarens ledarstil sammanfaller väl tillsammans med situationen och gruppens önskade ledarskapsstil. Ett annat slutresultat är att gruppen presterar men utan tillfredsställelse, det vill säga att det faktiska och föredragna ledarskapet skiljer sig från det önskade.

Ökat antal fysiska åkommor hos soldater

Att risken för skador har ökat för soldater i takt med att den burna vikten ökat är inte någon nyhet längre. Världens militära styrkor fortsätter att brottas med ekvationen ”krigets krav” och ”soldatens välmående” samt hur tekniken ska kunna hjälpa oss att bära mer (exempelvis genom exoskelett). Huvuddelen av studierna inom området är genomförda utomlands och ibland på testgrupper som inte alltid är direkt överförbara på svenska förhållanden. De senaste åren har det däremot skett en uppryckning även för svensk del och nu börjar resultaten av forskningen synas i olika artiklar samt handböcker (Handbok Optimera utbildning och träning).

En (1) studie från 2019, som bidragit till utformningen av den tidigare nämnda handboken, är en jämförande studie som tittade närmare på svenska soldater i insats och hur förekomsten av skador såg ut.

Kompletteringsunderlaget och försvarsgrenarna

Med en (1) vecka till godo offentliggjorde Försvarsmakten det kompletterande budgetunderlaget för 2021 och därmed de förändringar som behövde genomföras för att omhänderta de styrningar som kommit ifrån regeringen. Även om de flesta detaljer återfinns i de hemliga bilagorna finns det kapitel, stycken och enstaka meningar som är värda att lyfta fram i ljuset. Det kompletterande underlaget som tog strax över en (1) vecka att framställa innebär inte per se att Försvarsmakten behöver göra avkall på några större förmågor, däremot finns det en ton av tillrättavisning om att vissa av det politiska etablissemangets förslag inte är önskvärda utifrån såväl förmågehöjande som ekonomiska perspektiv. Samtidigt som att det blir fler stora klossar har myndigheten varit illa tvungen att på detaljnivå dra ner vissa ambitioner, vilket kommer att märkas längst ner i organisationen och därmed troligtvis vara det som hamnar i fokus internt.

Kroppsvikt, en faktor vid taktiskt omhändertagande av skadad

Ett ständigt återkommande argument i ämnet kvinnor och militär tjänstgöring är att de måste klara av att bära sin kamrat i brandmannagrepp. Just brandmannagrepp i sig är inte ett optimalt transportsätt i den moderna Försvarsmakten av den enkla anledningen att utrustning (och vikten) förhindrar en snabb urdragning. Istället har utvecklingen rört sig i riktning mot att snabbt kunna släpa en skadad kamrat ur stridssituationen. Några amerikanska forskare bestämde sig för att titta närmare på dels hur belastningen såg ut vid släp av skadad, dels vilka skillnader som fanns mellan kvinnor/män och lättare/tyngre individer.

Lokalförsvarsförbanden

Sedan regeringen utfärdade ett uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten ålades att beräkna kostnaden för att grunda ett regemente i Östersund, har lokalförsvarsbataljon varit ett ord som florerat friskt i etern. Jag kommer i den här texten redogöra för att lokalförsvarsförband varken ska likställas med Hemvärnet eller att tanken om ett återinförande av förbanden är särskilt ny. Vidare kommer de flesta av er antagligen inse att ni redan hört talas om (och bevittnat) lokalförsvarsbataljoner tidigare, fast under andra beteckningar och därmed kanske inte reflekterat över deras roll i det större perspektivet.

Kompletterande budgetunderlag för 2021

Idag gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att inkomma med kompletterande budgetunderlag för 2021. Tidigare har Försvarsmakten lämnat in underlag för den försvarspolitiska propositionen för 2021-2025 såväl som ett budgetunderlag för 2021. Detta sker i farvattnet av vad som varit en lång vår av strandade politiska försvarsförhandlingar och överlag en politisk sfär som varit missnöjd med Försvarsmaktens prioriteringar.

I det nya uppdraget får Försvarsmakten en rad detaljerade styrningar i för ekonomiska beräkningar. I underlaget ska myndigheten ta hänsyn till bland annat upprättande av ett nytt regemente i Östersund samt en värnplikt som får vara nio (9) månader som kortast. Därutöver ska myndigheten också särskilt redovisa ekonomiska beräkningar för ytterligare åtgärder. Samtidigt instrueras Försvarsmakten att reduceringar inte får ske inom exempelvis renovering och modifiering av stridsvagn 122 och stridsfordon 90.

Den initiala reaktionen är att politikerna helt enkelt kör över Försvarsmaktens underlag och tvingar myndigheten i en riktning som den inte anser vara gynnsam för att uppnå myndighetens syfte; att försvara Sverige. Men som vissa redan uppmärksammat på Twitter är en del av riktlinjerna i fas med de underlag som Försvarsmakten redan lämnat. Därutöver kommer det här uppdraget efter att Försvarsmakten lämnat svar på frågor från försvarsdepartementet på tidigare underlag. Så vad skiljer sig egentligen?

Turerna kring stridsskjortan

Få utrustningsdetaljer har varit så diskuterade under de senaste åren som stridsskjortan. Under afghanistan-eran påbörjades efter flera år av diskussion och egna initiativ (det vill säga inköp) ett projekt för att utveckla en stridsskjorta som svarade mot Försvarsmaktens behov. Det var däremot först 2017 som en upphandling påbörjades som skulle leverera 100 000 plagg under två (2) års tid. Efter att upphandlingen avbrutits på grund av felaktigheter i dokumentationen, startades det en ny process som skulle löpa in i 2018. I april presenterades det en stridsskjorta (samt andra plagg) som sades vara under anskaffning och leverans. Därefter blev det tyst och det har till del spekulerats i att det finns en koppling till det pågående projektet med en nordisk uniform. Internt har det däremot rapporterats att projektet i högsta grad är levande och nu verkar det återigen ha lossnat och en leverans verkar nära förstående. Men vad har hänt sedan 2018 fram tills nu?

Nationella insatser bör uppmärksammas i högre utsträckning

Diskussionen kring att nationella insatser borde erhålla ett lika stort erkännande som de internationella har pågått under en längre period.[1] Framförallt uppkommer diskussionen i relation till veterandagen och den veterandefinition som de flesta förefaller använda sig av. Av 970 röstande ansåg 86% att nationella insatser borde uppmärksammas mer.[2]

Vid en första anblick kan det te sig enkelt då diskussionen oftast kopplas samman med den verksamhet som såväl marinen som flygvapnet bedriver 24 timmar om dygnet för att bevaka och skydda landets gränser. De dygn som en sjöman spenderar ute på havet under ett (1) år skiljer sig inte från de dagar en soldat befinner sig i ett insatsområde utomlands. Det vill säga att de båda är borta från hemmet och de anhöriga, på platser där kommunikationen hem är begränsad och utan möjlighet att ta sig hem för att omhänderta uppkomna kriser. Skillnaden tycks därmed ligga i det upplevda hotet mot liv och lem samt längden på insatsen genomförande innan individen får komma hem. Samtidigt kan en nationell insats mycket väl innebära förlängningar på obestämd framtid där individen inte vet när denne får komma hem, exempelvis där en övning övergår till skarp insats.[3] Det förekommer även internationella insatser, så kallade stödinsatser, där enheter och individer genomför verksamhet internationellt under koncentrerade perioder. Ett exempel på detta är transportflyget som regelbundet genomför stöd till Försvarsmaktens insatser (såväl nationellt som internationellt) och som fick se två (2) veckor bli två (2) månader i ett insatsområde.[4] Dessa insatser, precis som de nationella, genererar inte särskilt uppmärksammande från myndigheten eller samhället i stort.

Sida 28 av 47

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén